Brudmagneter har jag hört talas om, men det verkar som att Mons Kallentoft är en riktig skräpmagnet. På inlägget som jag skrev om hans roman har jag fått nya typer av spam. Kommentarer som ser riktiga ut, men har otypiska signaturer. Vid närmare anblick ser jag att texten antingen är en kopia av mitt inlägg, någon annans omdöme om boken eller ett citat ur nån artikel om Mons Kallentoft. Märkligt. De här spamen hittar dessutom förbi spamfiltret när inga andra skräpinlägg gör det. Trist för Mons att vara skräpmagnet.
Skymningen faller en smula tidigare och höstmänniskan i mig gläds. Ett välkommet mörker. Särskilt med goda vänner vid en eld i natten. Redan i natt har vi provsmakat den karamellen.
Och samtidigt kommer ljuset. Den mörka sjukdomstiden har börjat lämna kroppen och hoppet ger sig konkret tillkänna som ökad ork och lättare huvud. Det känns som ett mirakel vissa stunder, när jag noterar att jag inte längre känner mig så där hopplöst sjuk. Kanske att jag kommer få möta hösten i år, den älskade hösten, med ork att ta friska promenader i den friska krispiga luften. Invärtes jubel!
Nelson Rolihlahla Mandela fyller 95 år idag. Madiba. En förebild som förändrat världen. Jag minns åren i kamp mot apartheid. Jag var känslomässigt mycket delaktig i den. Bojkott av företag som handlade med Sydafrika. Sydafrikanska befrielsesånger. Böner och aktioner. Den dag Madiba frigavs efter 28 år i fängelse befann jag mig i Zimbabwe, och missade hans besök i Sverige. Den gången. I samband med Nobels fredspris såg vi honom i Stockholm. Fick svara på Amandlaropet och sjunga en nationalsång som fortfarande får tårar att rinna. Nkosi sikelel iAfrica.
Fastän jag mår bättre har jag en bra bit till frisk, stark, arbetande och romanskrivande. Men diktskrivandet och bildknåpandet fortsätter, och jag häpnar över hur många som fastnar för mina dikter och bilder och sprider dem på sina Facebooksidor. En glädje. Rekorddikten som delades och gillades så den nådde 24.000 läsare var på en nivå för sig som jag inte förväntar mig att nå igen, men det behövs inte så stora famntag för att glädja mig. Gårdagens ihoptotade rader har delats av sju personer. Det är stort nog. Att nå fram till andras hjärtan så pass att de vill dela med sig.
Familjen är borta på en aktivitet som inte passar för en sjukling, så jag ligger i soffan och läser och läser. Mons Kallentofts Vattenänglar är boken jag har slukat idag. Slukat med bitvis driv, bitvis motstånd.
Mons Kallentofts språk och persongalleri tilltalar mig som vanligt. Tilltalen från de mördade stör mig precis som i hans övriga böcker. Det greppet hade kunnat funka i en bok, men blir tröttsamt i längden. I övrigt är det dock en utmärkt läsning och det är få deckarförfattare i Sverige som får så högt betyg av mig som Kallentoft. Däremot var temat denna gång så påträngande att det blev jobbigt att läsa. Det handlade om oegentligheter i adoptionssammanhang, sånt som jag både vill slå ifrån mig som osanning och samtidigt sätta mig in i och jobba eller argumentera emot. Redan när jag läste den förra boken av herr K reagerade jag på adoptionstemat fastän det då inte var huvudspåret. Huvudpersonen uttryckte okunskap och fördomar om adoptioner i Vårlik, men verkar ha satt sig mer in i ämnet både kunskapsmässigt och känslomässigt i Vattenänglar. Kanske är det författaren som nu är mer insatt och därför låter sin huvudperson ha ett mer nyanserat och verklighetsnära förhållningssätt till adoption. Eller så är han en god författare som beskriver en sannolik utveckling hos sin huvudkaraktär. Men nu dyker det upp andra karaktärer, till på köpet ihopdiktade adoptivföräldrar, med för mig främmande uppfattningar om vad det innebär att vara förälder till ett adopterat barn. Personer som anser det vara mumbojumbo att det är bra för barnen att kunna relatera till andra adopterade, och onödigt att hålla kontakt med andra adoptivfamiljer.
Jag hoppas att de här åsikterna inte är utbredda i verkligheten. Mitt engagemang i Adoptionscentrum bygger på en tro att nätverken är viktiga för barnen och därmed familjerna. I morgon ska vi åter träffa en annan adoptivfamilj, en viktig del av vår pojkes historia. Jag är övertygad om att den och andra relationer till adoptivfamiljer gör vårt barn tryggare med vem han är, än om vi hade låtsat som att adoptionen aldrig ägt rum. Så Kallentofts tema stör mig en aning. Men han lyckas med konststycket att visa på det komplicerade att adoption bygger på någons förlust och andras längtan, och att det skulle kunna förekomma att barn används som handelsvara. Men jag är rädd att en sån här bok kan ge sken av att det också är så generellt. Fast å andra sidan… jag tror ju inte att Midsomer är mer drabbat av mord än andra distrikt i England. Så kanske andra läsare är lika smarta när de läser Kallentoft. Kanske. 😉
När kronprinsessan uppvaktades igår såg vi partajet på SVT. Jag uppskattar verkligen Mark Levengood som programledare, för att inte tala om sommarpratare – briljant – men ett av hans skämt igår hänger kvar med en skämd eftersmak. Det handlade om nån som varit en hängiven släktforskare som hittat rötter till sextonhundratalet och vid sin fars dödsbädd sen fått veta att han var adopterad. Jag hittar inte något att dra på munnen åt. Är det meningen att jag ska se ett misslyckande, en värdering av släktband eller adoption som ett nederlag?
Nu är jag ingen släktforskare, men jag känner igen debatten från ett forum där vuxna adopterade och adoptivföräldrar uttryckt förskräckelse över att skolan har uppmuntrat till släktforskning. Jag förstår inte den förskräckelsen, utan ser ett betydligt större problem när adopterade kallar sin biologiska släkt för sina ”riktiga” släktingar.
Det är en annan sak att söka eller sakna sina biologiska rötter, just det kan jag aldrig sätta mig in i, men handlar släktforskning verkligen bara om de biologiska rötterna? Är inte en släkt ett historiskt sammanhang som vi ingår i oavsett blodsband? Varken jag eller min son är födda in i släkten Ekhem, men vi tillhör den likafullt. Genom giftermål och adoption har vi fått både efternamn och tillhörighet till en historia och en släkt, och kan forska i denna vår släkthistoria om vi så vill. Förenklar jag? Eller är jag kanske påverkad i min syn på familjen efter tiden i Zimbabwe. Med begrepp som ”extended family” och syskonskap som går bortom både blodsband och släktnamn.
Idag såg jag en svart flicka i en i övrigt vit familj som hajade till när hon gick förbi vår familj. Vi har tillbringat en del sommartimmar på några ställen med ovanligt många barnfamiljer. På dessa ställen har det också varit ovanligt många familjer med olika hudfärger på familjemedlemmarna. Jag blir så uppspelt och glad av att se andra representanter för ett mångfärgat Sverige, och tror att vi är viktiga för varandra, alla vi som inte ser ut som den svenska standardfamiljen. Och särskilt viktigt tror jag det är för barnen att få se förebilder och ”sida-vid-sida-bilder” som ibland låter dem känna sig vanliga och lika i en tillvaro som vanligtvis bjuder mest på bilden att svenska familjer är helvita familjer. Men det finns så många fler bilder.
Syskonen för drygt fyra år sedan. Tiden går och kärleken består.
Oj vad jag har problem med att komma åt min blogg numera. Väldigt ofta får jag såna här meddelanden, eller nåt om att servern inte kunde hittas. Om det är nån här som är tekniskt kunnig på WordPressbloggar som ligger på egen domän så får ni gärna komma med idéer. När bloggen krånglar (vilket jag tror flera av er trogna läsare också upplevt) fungerar huvuddomänen www.ekhemmanet.se, så det är förmodligen kopplingen däremellan som krånglar. Eller nån uppdatering. I vanliga fall brukar jag googla mig kompetent i såna här frågor, det var så jag byggde den här bloggen, men just nu har jag ingen riktig ork eller lust för detektivarbete.
Berätta gärna om du också upplever problem med den här bloggen. Eller glädjeämnen. 😉
Idag upptäcker vi världen med öronen, jag och barnen. Tösen har hört på två favoriter i P3; Gina Dirawi och William Spetz. Gossebarnet har kommit halvvägs in i Mio min Mio, med Astrid själv som uppläsare. I min telefon Sommar med Filip Hammar. Den halva av Filip & Fredrik, som inte har gått i samma högstadieskola som jag. (Dock inte samtidigt.)
Häromveckan skrev en drivande person i en av de Facebookgrupper jag är med i att inga som helst goda intentioner kan finnas hos Filip & Fredrik. Som bevis för det la hen upp ett kort klipp från deras teveshow där de skrattar till istället för att hejda en gäst som tar ett kränkande ord i sin mun. Och jag blev sugen på att lämna hela den där gruppen trots att jag brinner för frågan som den berör. Men inte lämna på det där sättet som jag sett en handfull personer lämna grupper de senaste månaderna; genom att först tala om att här är minsann inte alla välkomna och beskriva hur elaka alla är, och i synnerhet X och nu lämnar jag den här gruppen.
Svartvita bilder av sanningen och rätt omöjligt för andra att nå in när nån har bestämt sig för att de själva har den enda bilden och är offer för andras elakhet.
Jag lämnade inte den där gruppen, men blev väldigt trött och orolig för hur vi nånsin ska kunna nå till ett ”vi” om man så helt har tappat hoppet om andra människor. Så pass att man med säkerhet bedömer att den som en gång har låtit en dålighet passera oemotsagt kan inte ha några som helst goda intentioner med det den gör.
Visst har jag också reagerat starkt mot dem som med ordval eller på andra sätt ger en hint om att människor är olika värda. Men att därifrån gå till att helt döma ut en annan person är att gå på tok för långt. Och Filip Hammars sommarprat ger mig många bevis på goda intentioner med viktiga tankar om människovärde. Om hur vi ser på dem som vi kallar annorlunda, om vart vi är på väg när alla graviditeter kollas upp för att barn med kromosomskillnader eller andra avvikelser från normen ska kunna väljas bort.
