Den största glädjen under sjuårsdagen var att den kunde firas med bäste vännen. Som små sov de i sängarna intill varandra på barnhemmet och firade födelsedagar ihop, dessa gossar, nu bor de långt ifrån varandra men ändå i samma land. Vi försöker ordna ett par möten per år, och nu föll sig semesterplanerna så väl att familjerna kunde sammanstråla igår. Kärleken flödar och sprider sig till oss som får ta del av den här varma, nära relationen.
Godsaker på menyn och en del pillerknaprande för mamman efter några dagar med mer ansträngning än vanligt. Men på kvällen gick det ändå att följa fjortonåringens önskemål att gå på en långsam och naturnära fotopromenad. Gott och hjärtevärmande också det.
”Jag ska baka en tårta med jordgubbar på.
Och mitt på tårtan ska namnskylten stå…”
Så sjöng vi i morse, jordgubbssången från Majas alfabetssånger. Vår lille fyller sju år, och jag fylls av tacksamhet över att någon vi inte känner till bar fram honom till världen och till oss. Jag önskar att hon fick veta att han har det gott, och att både kärlek och sång flödar idag. Och jordgubbar!
På väg tillbaka. Det är en sällsam känsla. Resan genom sjukdomslandet hade jag inte valt. Satt plötsligt på tåget och märkte att det bara rusade på vidare och vidare utan att byta riktning. Till andra slags landskap än jag tidigare upplevt. Med gamla men också nya reskamrater, såna som delar den här sträckan, om än i andra slags fordon.
Nu har jag nått stationen där tåget vänder, och försiktigt påbörjat vägen tillbaka. Jag slås av hur landskapet förändras, hur jag får se sånt som jag inte sett på mycket länge. Det är 1 år och 4 månader sen jag upptäckte att jag satt på det där tåget. Från början i tron att det snart skulle vända. Att jag snart skulle bli frisk. Först nu har det verkligen vänt. Jag orkar gå längre än jag trodde skulle vara möjligt, tempen börjar sakta sjunka, värken i kropp och huvud håller sig borta väldigt långa stunder. Det känns som ett mirakel, men miraklet skedde nog för länge, länge sen. När just rätt läkemedel uppfanns och nu när de började jobba i min kropp. Jag är så tacksam. Till Gud, till alla varma människor omkring mig, till forskningen – och till mig själv. För att jag härdade ut och inte gav upp kampen om att få den behandling jag själv anade att jag behövde. Bra jobbat Cecilia!
En tegelstenspocket hänger med mig i sommar. Blå koral, som är den andra delen i Louise Boije af Gennäs samtidstrilogi. Jag försöker lista ut varför jag tycker om den här boken så mycket om de här böckerna. Berättelsen är långsam och språket mer detaljerat än jag egentligen uppskattar. Massor av rader skulle ha kunnat strykas i den 674 sidor tjocka boken. Rader som inte tillför utan bara fyller ut. Ändå läser jag vidare med glädje. Det är något med karaktärerna och igenkänningen i deras ålder, vänskapsband och livsfunderingar. Något som får mig att fastna. Så den blå koralen sjungs vidare. En riktig sommarbok.
Nu när jag allt mer lämnar min sjukstuga och kommer ut i verkligheten påminns jag om uttrycket ”egna barn och andras ungar”. Det är då fasligt vad andras ungar kan gnälla och skrika och bete sig. 😉 Tänk att vi har så fantastiska barn, och att de har blivit så stora och självgående. Egna barn och andras ungar som sagt. Den dagen har passerats med råge då jag slutade längta efter fler barn. För fem år sen trodde jag aldrig att den skulle komma, men så fort vi fått lilleman var det så tydligt att familjen var komplett. Och nu när jag hör andra familjer kämpa med gallskrikande bäbisar och trilskande tvååringar så suckar jag lättad. Phu att inte vi har det så, särskilt nu, när min kraftreserv är liten. Det fanns en tid när jag blev provocerad av när andra gav uttryck för det jag just gjorde. Jag kunde inte fatta hur nån kunde uttrycka tacksamhet att de var förbi den småbarnstid jag så hett eftertraktade. Nu är uttrycker jag exakt en sån tacksamhet. Hoppsan!
Uttrycket ”egna barn och andras ungar” skulle behöva ett tillägg. För det snarare föräldrarna som jag tröttnar på när jag får ofrivillig inblick i baksidorna av andras föräldraskap. Men eftersom de visar upp det så öppet misstänker jag, eventuellt felaktigt, att det hör till vanligheterna med hot, mutor, duktighetsfällor, skrik och straff
Bloggen En annan du, av Petra Krantz Lindgren, bjuder på mycket klokskap när det gäller att vara förälder. Hon sätter ord på mycket av det jag, och vi, ofta tänkt på och strävar efter men också brister i. Det gör vi alla som har barn tror jag. Brister i vårt föräldraskap. Men i närheten till andra slags föräldraskap slås jag av hur många som till vardags verkar anamma förhållningssätt som jag skäms över när jag hamnar i dem. Flera gånger på samma dag hör jag föräldrar skrika till förtvivlade barn ”om du inte skärper dig nu så åker vi hem direkt!”. När en famn och en stunds ro kanske är det som behövs. Visst har jag varit där själv i pressade situationer, men skämskudden har åkt fram direkt. Den kommer så fort jag tänker på de där perioderna som kallas trots eller utvecklingsfaser i små barns liv. Då när det är så lätt att hamna snett som pressad förälder, och försvåra istället för att hjälpa barnet genom alla känslor som rusar i kroppen. Nu är våra barn större, och vi når varandra lättare.
När vi åker bil om sommaren hela familjen kommer gamla skivor fram. En av dem vi nu har dammat av är Nu sjunger näktergalen med ljuvliga texter av Barbro Lindgren och dito tonsättning av favoriten Georg Riedel som så skickligt tonsatt de flesta av Astrid Lindgrens sånger. Dessutom en fenomenal jazzmusiker. Så klart han är en favorit.
Det är nog avsett som barnmusik, eller kanske familjemusik, men vi lyssnade oerhört mycket på Nu sjunger näktergalen medan vi längtade barn, min käre man och jag. Texter att drömma med och musik att vila i. Som den fantastiska lilla visan Lilla hand.
Lilla hand, mjuka kind
som en tveksam morgonvind
darrar ögonlocket till ibland
Lilla hand, mörka natt
som en väl bevarad skatt
glimmar ögat till ibland
Text: Barbro Lindgren
Musik: Georg Riedel
Ur ”Nu sjunger näktergalen”
Den som lägger sig ner när hon får chansen får se andra vyer än den som står, går eller springer.
Bilder som den här föder dikter numera. Denna kommer förmodligen säga något om just perspektiv. Det är tydligt att de erfarenheter vi har påverkar de perspektiv vi har förmåga att se livet ur, och jag tror det finns olika grundstråk hos oss. Olika karaktär i de objektiv vi naturligt använder. Ju mer harmoniska och nära oss själva vi är desto fler tror jag perspektiven blir. Om jag är stressad eller rädd och har ont av min egen väg orkar jag inte gå i andras mockasiner. Har bara ork för mitt eget perspektiv. Men om jag är stärkt och hoppfull och för stunden harmonisk, då kan jag väga in andras synvinklar på ett helt annat sätt. Ibland växlar den förmågan flera gånger under samma dag.
Just nu åker familjen bil och lyssnar på nån som var fenomenal på att hitta olika synvinklar. Astrid Lindgren. Hon läser Emil i Lönneberga för oss, som hon gjort många bilresor tidigare. Många år tidigare.
Det glimtar till. Orken börjar återvända, stötvis och oförutsägbart, men glimtarna är tydliga. Äntligen tycks den långa behandlingen börja ge effekt. Jag vågar börja tro det. Igår kunde jag gå en hel kilometer. Hopp och tacksamhet. Tack till dig! Du som läser här och har givit stöd och peppande önskningar under närmare 1,5 år av sjukdom. Kanske att jag äntligen nått vägen som leder tillbaka. Sakta, sakta på väg tillbaka till ett friskare jag.
Idag är jag också tacksam över kärleken. Över gåvan att få fira 21-årig bröllopsdag med den som jag vill fortsätta dela mitt liv med.
Idag är det fyra år sedan vi landade i Sverige som den familj vi skulle vara. Efter åtta fantastiska, oslagbara, omvälvande, ljuvliga, jobbiga, underbara, påfrestande, hemlängtiga och njutbara månader i Kenya var adoptionsprocessen klar och vår son verkligen vår också juridiskt. Den 3 juli landade vi med en storasyster som hunnit fylla tio under sitt Kenyaäventyr och en lillebror som skulle fylla tre år en vecka senare. Hem till rent kranvatten och svensk sommar. Hem till vänner som mötte vid tågstationen i Sundsvall. Hem till sorgen efter min pappa. Hem till vår egen trädgård där vännerna bjöd på jordgubbar och champagne. Hem till huset som familj och vänner hade röjt (efter hyresgäster som inte får goda vitsord…) och gjort fint. Hem till gamla katten. Hem till Hemmanet.
Redan på Arlanda väntade mormor, moster och kusinerna som saknat sin stora kusin och den yngre som de aldrig tidigare träffat. Startsträckan var obefintlig. Lek och kramar omedelbums mellan de tre jämnåriga gossarna. Nu har familjen växt ännu mer, tack vare bonusmorfar och hans barn och barnbarn, och idag har vi hämtat gossen efter några dagar i stugan med kusiner och bonuskusiner. Leken var i full gång när vi kom och mormor och morfar/farfar gräddade våfflor så det stod härliga till. Sommarlov och en familj som växer.
Idag tänker jag på träd. På björkar. De kan bli 300 år gamla. Tänk vad de hinner se. Så många människor och tider de ger skugga, stöd, virke och trädkronsmusik. Tänk så erfarna mormödrar som står här på vår tomt. Med adressen Björkvägen.
Och så tänker jag på en hel del annat. Funderar, hoppas, tackar. Bland annat för en gåva jag fått idag, ett läsarbrev som gjorde verklig skillnad. När min roman kan beröra i nuet fastän orden nu är gamla känner jag mig nästan som en björk. En liten och skör, ganska nyplanterad -men som kan ge skugga åt en i taget. Välkommen.
