Det ovärdiga i att kalla någon Taikon (som inte heter så)

20130920-112824.jpg

Häromkvällen började jag läsa en favoritbok från min barndom. Katitzi. Det är en glädje att läsa Katarina Taikon för en intresserad sjuåring. Hon var en utmärkt författare, men det är ändå en sorg med i kvällsläsningen eftersom den här boken påminner så mycket om hur nedsättande människor talar och tänker om andra. Av bara farten. Utan eftertanke. Språket har till viss del förändrats men synsättet finns kvar. Vi och dom. Vi som tillhör. Dom som är främlingar.

Jag hör tack och lov aldrig någon som säger n-ordet om min svarte son, tror de flesta har förstått att samer är rätt benämning, men fortfarande kallas romerna zigenare på rasistiska nyhets- och skvallersidor på nätet och alltför ofta av gemene man. Flera gånger om året hör jag dessutom det ovärdiga uttrycket som handlar om att benämna sig själv eller andra som ”familjen Taikon”. Jag hör det för ofta, kanske är det en dialektal fulåkomma, men jag har inte förrän nyligen noterat hur starkt jag reagerar inombords när någon använder detta familjenamn för att beskriva något stökigt, oordnat, dåligt. Och det sägs helt oreflekterat av människor som jag är helt säker på ser sig som vänliga och fördomsfria. Men att slentrianmässigt använda någons släktnamn för att måla upp en negativ bild, vad är det om inte fientlighet mot främlingar? Ordet zigenare härstammar från ett grekiskt ord som betyder just främmande eller ”den svarta främlingen”. Vi och dom. Vi som är ljusa och välkända. Dom som är svarta och främmande, vars efternamn får användas som term för det kaosartade och dåliga.

romska ungdomsförbundets hemsida läser jag om romernas historia att romerna ursprungligen kom från Indien och kom till Europa år 1312 då de ”landsteg de på den grekiska ön Kreta och blev benämnda de svarta främlingarna. Året var trettonhundratolv. Fortfarande år tjugohundratretton finns det åtskilliga människor som fortsätter kalla romer för svarta främlingar. Romska ungdomsförbundet berättar att ”romerna själva kallar sig för rom (uttalas rrom) vilket betyder människa.”

20130920-115606.jpg
Bild från www.filmarkivet.se om filmen Uppbrott (Sucksdorff, 1948). Foto: Martin Bodin.

Rättstavningsprogrammet känner inte igen benämningen romer, men släpper igenom termen zigenare utan att protestera. Katarina Taikon omnämnde romerna zigenare i sina böcker om Katitzi. Kanske var det ett försök att erövra ordet, kanske var det ett sätt att försöka nå dem som betraktade människan som den svarta främlingen.

Färgerna i mörkret

En repris av Skavlan flimrade förbi, och jag hann inte se annat än Laleh. Men hon räcker långt.

Efter intervjun sjöng hon sin nya låt Colors, med häftig koreografi (se bara!) och som vanligt träffsäker och viktig text. Just because it’s black in the dark doesn’t mean there’s no color

Colors
Laleh Pourkarim

I had a talk with the shadow and the light
fighting for me
they said put your tricks aside
and for once believe
How can I, I don’t,
I never did.
I don’t know how to
But when it’s not enough to fight for me
I’m gonna wanna live and fight for you

Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color
Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color

I had a talk with the shadow and the light
Oh, oh, looking at me
They said put your reason aside
And for once believe
How can I, I don’t,
I never did,
I don’t know how to
And if I ever stop believing in me
I know I always can believe in you.

Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color
Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color

I pulled up my roots
from the bottom I was caught in
I was caught in
And I had a talk with the shadow and the light
fighting for me

På min längtanslista finns många saker. Många andra saker än att ligga i en soffa och ha feber. En av dem är att få höra Laleh spela lajv. En annan stor önskan är att resa. Kors och tvärs. Långt och länge. Den möjligheten är begränsad, så idag ordnade jag och sjuk tös en lunchresa till Nairobi. Med en – okenyansk – rätt som vi ofta åt på vårt favoritcafé. Muggen är autentisk, men längtan blev värre. Färgerna mer tydliga.

20130919-143144.jpg

Utan ord

Det är som att mina ord inte räcker. Inte vill komma på pränt. Inte orkar ta sig från tanke till tangent. Inte når över kanten.

Vila. Bli gratulerad. Vila. Besök på arbetsplatsen. Vila. Sjukhustur. Vila. Tvättmaskin. Vila. Restaurangmiddag. Vila. Symptomanalys. Vila. Laga mat. Vila. Svara telefon. Vila. Skjutsa barn. Vila.

Veckans aktiviteter så långt. Och ändå. Livsglädje, tacksamhet och krackelerat hopp finns där blandat med febern, även om orden sviker. Min febertrötthet byts numera mot korta stunder av verklig ork. Huvudet är ofta lättare än det varit. Min sjukdom, fastän den binder mig, är så mycket uthärdligare än mycket annan sjukdom. Sån som bryter ner kroppar och familjer och aldrig mer ska ge plats för friskheten.

Kristian Gidlund har somnat in. Han som kunde sätta ord på just sån sjukdom är nu utan ord. Och ändå stannar orden kvar. Dem han skrivit på bloggen I kroppen min. Dem han talat i teve och radio. Han var en person som gjorde avtryck och som är saknad av många som följt honom. Det är få av oss som blir offentliga på det sättet, men jag tror att vi alla har chans att bli människor som gör avtryck i någon annans liv. Om vi vågar visa varandra vilka vi är.

20130918-152738.jpg

Min dag

Idag är det mitt älsklingsväder. Gråmulen och regntung himmel, frihetens vind och enstaka höstlöv som faller och sprider guld.

20130916-101843.jpg

Då passar det ju att det är min dag idag. Det är 43 år sedan jag föddes, och den här morgonen uppvaktades jag av de tre mest älskade som sjöng vid sängen. Tösen hade överraskningsbakat en ljuvlig brownietårta med vit choklad-frosting. Underbar frukost! Underbar familj! Och jag är oändligt glad att få fira min dag just så. Om än med vacklande hälsa så har jag famnen full med rikedomar, av det slag som jag önskar alla som sliter med ensamhet och saknad.

20130916-102046.jpg

Vid liv

För två år sedan fick jag vara med om en mäktig konsert på min födelsedag. Igår (några dagar före årsdagen) fick jag uppleva något liknande. En konsert där min vän och favoritsångerska samlat andra otroliga musiker och bjöd på andras sång och musik vid sidan av sin egen. Vid båda tillfällena har fantastiska Andre de Lang varit med och sjungit flera sånger som jag tycker så mycket om. Som denna. Hallelujah, I’m alive. Om att inte ta livet för givet, men att ändå se att livet är en givet, som gåva, trots all kamp och smärta. Trots ovisshet och oro. Halleluja. Jag lever.

Två av sångerna som sjöngs, med fullt komp, utmärkta körare och den bästa soloröst jag vet, hade jag själv skrivit texten till. Jag blev så generöst presenterad och strålkastarbelyst där jag satt, att många kom fram och tackade mig för texterna sen. De som fått höra och de som fått sjunga dem.
Berörda.
Tacksam är jag, över människors ord till mig, över gåvan att kunna nå fram med mina ord. Dessa sångtexter är skrivna av en frisk Cecilia, men fastän sjukdomen tar mycket av friheten ifrån mig så går det fortfarande att skriva textrader på det här sättet. Ett hopp om att få fortsätta beröra också om sjukdomen ska fortsätta bita sig fast.
Hallelujah, I’m alive.
Och spinner när någon klappar mig.

20130914-124251.jpg

Inte förgäves

20130913-142901.jpg

Varje dag åtskilliga tabletter. En viss förbättring, men långt ifrån den förväntade. Ny doktor, nya teorier. Och därmed glimtar ibland tanken till på om alla dessa kraftiga läkemedel har drabbat min kropp förgäves. Det brukar sluta med tanken att nej, för även om resultatet ännu inte leder på väntad väg så var det nödvändigt att försöka eftersom en delvis bekräftad misstanke funnits. Men ändå kommer tanken tillbaka då och då när jag sväljer tablett efter tablett. Är allt detta förgäves?

Idag kommer de tankarna, och jag svarar mig själv med vännens sång. It’s not in vain.

Att bli familj

För femton år sedan höll det på att ske, det som vi längtat så länge jag och min kärlek. Vårt barn var på väg. I min mage växte hon, vårt första längtansbarn. När hon föddes i januari blev vi familj och det var så självklart men ändå så obegripligt. Vi blev föräldrar. Det som länge verkat så ouppnåeligt hände till sist.

För fem år sedan väntade vi på telefonsamtalet som skulle berätta om vårt andra barn. Han som hade tre personer som längtade innerligt. Ja, fler än så förstås. Men tre var vi som i november blev hans familj på ett barnhemsgolv i Kenya. Återigen en självklarhet och ett mirakel att vi skulle höra ihop. Kärleken omedelbar, även om det tog ett tag innan hjärnan förstod det hjärtat fattade direkt. Detta är vårt barn. Och när hjärnan förstod så var det som att en pusselbit landade och fulländade familjepusslet. Nu var vår familj komplett.

Det är omtumlande att bli familj. Tårar och skratt. Trötthet och eufori. Känslor av lycka, av oro, av lättnad, av otillräcklighet. Av kärlek.

Just nu följer jag Miss Mary när hennes familjeknopp blir blomma. En gåva att få följa med på resan på de sätt som är möjliga med dagens teknik. Och en gåva att en ny familj blir till.

20130912-145739.jpg

Afrofili

Den här veckans (hittills) mest skrämmande nyhet var den om ettåringen och hans pappa som utsattes för ett ofattbart övergrepp i Malmö. Orsak: hudfärg. Om nyhetsrapporteringen stämmer så utfördes brottet av personer som själva hade utländsk härkomst, och i en del kommentarsfält lyfts detta fram på ett sätt som skrämmer mig. Att det liksom skrivs mellan raderna att det inte är lika allvarligt om invandrare ger sig på andra invandrare. Och att det nästan är synd om gruppen skinnhuvuden och vita rasister för att de direkt misstänkliggjordes.

Men oavsett vem som utförde dådet så är det tydligt att den som har ett afrikanskt utseende löper störst risk att utsättas för hatbrott. Innan BRÅ kom med sin rapport tidigare i år hade jag aldrig reflekterat över att det fanns eller behövdes ett begrepp som afrofobi, och inte riktigt förstått hur mycket mer utsatta svarta personer är för rasism jämfört med personer med annat ”utländskt utseende.” (Det är svårt med begreppen här. Jag vill inte påstå att en svensk inte kan vara brun i skinnet eller ha svart hår. Men hur beskriver man bäst ett utseende som tolkas som utländskt? Kanske just så…).

Det här med afrofobi är så svårt att begripa, eftersom jag själv har det som skulle kunna kallas afrofili. En instinktivt positiv inställning till svarta. Ända sen jag lärde känna fler svarta och bodde i Zimbabwe som ung har jag reagerat positivt på möten med svarta. Särskilt i mötet med ett visst utseende, de som kommer eller härstammar från mellersta och södra Afrika, har igenkänningens glädje kommit. Ibland när jag möter någon svart kan jag önska att det skulle synas på mig att jag har svarta vänner och ett svart barn. Att jag inte är en sån som hatar. Men de finns. De få galningarna som hatar hudfärg så mycket att det kan få dem att kasta ett litet barn i marken, de ganska många som uttrycker rasistiska åsikter – och så den stora massan, de som kallar sig fördomsfria men instinktivt blir rädda eller misstänksamma när de möter ett utseende som de tolkar som utländskt. Kanske är det där som min instinkt är afrofilisk. Mitt system förutsätter att svarta människor är varma, vänliga och tänkbara vänner. Fördomsfullt också det, men en betydligt mer konstruktiv fördom eftersom den får mig varm och vänlig i tanken. När jag möter någon blek person med rakat huvud, militärbyxor och många tatueringar sätter helt andra känslor och tankar fart i mig. Fördomar också de.

20130911-163234.jpg

Igår använde jag mitt livs första hashtag, efter att ha haft principer mot de där små fyrkantiga figurerna och deras ofta för långa, för många bokstavskompisar. Men ibland blir en fråga så viktig att principerna bleknar. Åtminstone för en stund. #stopafrophobia.

Höstmedicin

För lite sömn och för oberäknelig sjukdom. Då krävs höstmedicin. Efter ännu en dag av vila packade jag med te och saft och torra mariekex när jag hämtade sonen från skolan. En kort tur med bilen till min barndoms gata och min barndoms damm.

20130910-170623.jpg

Hit gjorde jag utflykter i alla årstider i min egen barndom. För ungefär fyrtio år sen. Obegripligt. Hur blev jag så här gammal? Jag som nyss var ett barn som drack saft ur en gammal sirapsflaska just här.