En repris av Skavlan flimrade förbi, och jag hann inte se annat än Laleh. Men hon räcker långt.

Efter intervjun sjöng hon sin nya låt Colors, med häftig koreografi (se bara!) och som vanligt träffsäker och viktig text. Just because it’s black in the dark doesn’t mean there’s no color

Colors
Laleh Pourkarim

I had a talk with the shadow and the light
fighting for me
they said put your tricks aside
and for once believe
How can I, I don’t,
I never did.
I don’t know how to
But when it’s not enough to fight for me
I’m gonna wanna live and fight for you

I pulled up my roots
from the bottom I was caught in
I was caught in
And I had a talk with the shadow and the light
fighting for me

På min längtanslista finns många saker. Många andra saker än att ligga i en soffa och ha feber. En av dem är att få höra Laleh spela lajv. En annan stor önskan är att resa. Kors och tvärs. Långt och länge. Den möjligheten är begränsad, så idag ordnade jag och sjuk tös en lunchresa till Nairobi. Med en – okenyansk – rätt som vi ofta åt på vårt favoritcafé. Muggen är autentisk, men längtan blev värre. Färgerna mer tydliga.

Idag är det mitt älsklingsväder. Gråmulen och regntung himmel, frihetens vind och enstaka höstlöv som faller och sprider guld.

Då passar det ju att det är min dag idag. Det är 43 år sedan jag föddes, och den här morgonen uppvaktades jag av de tre mest älskade som sjöng vid sängen. Tösen hade överraskningsbakat en ljuvlig brownietårta med vit choklad-frosting. Underbar frukost! Underbar familj! Och jag är oändligt glad att få fira min dag just så. Om än med vacklande hälsa så har jag famnen full med rikedomar, av det slag som jag önskar alla som sliter med ensamhet och saknad.

Varje dag åtskilliga tabletter. En viss förbättring, men långt ifrån den förväntade. Ny doktor, nya teorier. Och därmed glimtar ibland tanken till på om alla dessa kraftiga läkemedel har drabbat min kropp förgäves. Det brukar sluta med tanken att nej, för även om resultatet ännu inte leder på väntad väg så var det nödvändigt att försöka eftersom en delvis bekräftad misstanke funnits. Men ändå kommer tanken tillbaka då och då när jag sväljer tablett efter tablett. Är allt detta förgäves?

Idag kommer de tankarna, och jag svarar mig själv med vännens sång. It’s not in vain.

Den här veckans (hittills) mest skrämmande nyhet var den om ettåringen och hans pappa som utsattes för ett ofattbart övergrepp i Malmö. Orsak: hudfärg. Om nyhetsrapporteringen stämmer så utfördes brottet av personer som själva hade utländsk härkomst, och i en del kommentarsfält lyfts detta fram på ett sätt som skrämmer mig. Att det liksom skrivs mellan raderna att det inte är lika allvarligt om invandrare ger sig på andra invandrare. Och att det nästan är synd om gruppen skinnhuvuden och vita rasister för att de direkt misstänkliggjordes.

Men oavsett vem som utförde dådet så är det tydligt att den som har ett afrikanskt utseende löper störst risk att utsättas för hatbrott. Innan BRÅ kom med sin rapport tidigare i år hade jag aldrig reflekterat över att det fanns eller behövdes ett begrepp som afrofobi, och inte riktigt förstått hur mycket mer utsatta svarta personer är för rasism jämfört med personer med annat ”utländskt utseende.” (Det är svårt med begreppen här. Jag vill inte påstå att en svensk inte kan vara brun i skinnet eller ha svart hår. Men hur beskriver man bäst ett utseende som tolkas som utländskt? Kanske just så…).

Det här med afrofobi är så svårt att begripa, eftersom jag själv har det som skulle kunna kallas afrofili. En instinktivt positiv inställning till svarta. Ända sen jag lärde känna fler svarta och bodde i Zimbabwe som ung har jag reagerat positivt på möten med svarta. Särskilt i mötet med ett visst utseende, de som kommer eller härstammar från mellersta och södra Afrika, har igenkänningens glädje kommit. Ibland när jag möter någon svart kan jag önska att det skulle synas på mig att jag har svarta vänner och ett svart barn. Att jag inte är en sån som hatar. Men de finns. De få galningarna som hatar hudfärg så mycket att det kan få dem att kasta ett litet barn i marken, de ganska många som uttrycker rasistiska åsikter – och så den stora massan, de som kallar sig fördomsfria men instinktivt blir rädda eller misstänksamma när de möter ett utseende som de tolkar som utländskt. Kanske är det där som min instinkt är afrofilisk. Mitt system förutsätter att svarta människor är varma, vänliga och tänkbara vänner. Fördomsfullt också det, men en betydligt mer konstruktiv fördom eftersom den får mig varm och vänlig i tanken. När jag möter någon blek person med rakat huvud, militärbyxor och många tatueringar sätter helt andra känslor och tankar fart i mig. Fördomar också de.

Igår använde jag mitt livs första hashtag, efter att ha haft principer mot de där små fyrkantiga figurerna och deras ofta för långa, för många bokstavskompisar. Men ibland blir en fråga så viktig att principerna bleknar. Åtminstone för en stund. #stopafrophobia.