Tack ni som bidrog till Musikhjälpen 2013 och/eller bidrar till andra insamlingar som hjälper till att jämna ut den osannolikt ojämna balansen i världen. Jag hör till dem som tror på bistånd. Inte ett bistånd som handlar om att rika knösar kommer ut och delar ut prylar till fattiga människor i ett ovanifrånperspektiv. Inte ett bistånd som bygger på faddersystem där enbart utvalda individer blir hjälpta. Jag tror på respektfulla projekt som gör människor delaktiga i att lyfta sig själva och sitt samhälle. Ett bistånd som ger människor chans till liv och hälsa. Just till såna projekt kommer Musikhjälpens insamlade medel att användas. I Ekhemmanets insamlingsbössa landade 2325 kronor – TACK! – och i den totala insamlingen drygt 28 miljoner kronor!

Tack kära ni för era fantastiska hälsningar, för omtanke och goda ord om mig och mitt skrivande. På orons hav är varma ord som livbojar, frälsarkransar som kan bära en bit tills farkosten är på plats igen.

Jag tvivlar absolut inte på mitt värde som människa, det vill jag säga. Jag tror på ett människovärde som inte har att göra med vad vi gör och åstadkommer. Det säger förnuftet. Men känslan i mig är något helt annat. Och just nu är känslan att jag ägnar mer kraft än jag har åt sånt som ger mindre än jag skulle vilja. Exakt vad jag skulle vilja få ut är inte helt lätt att förklara. Det handlar inte om antal personer som läser och uppskattar mina texter utan snarare att göra något av tydligt och bestående värde. I ett vanligt arbete i ett friskt liv kan det komma dagar då jobbet känns meningslöst och mer tagande än givande. Men då är åtminstone lönen en faktor att räkna in. Inte helt oväsentligt, för en inkomst är trots allt en slags värdering i att man är en person som gör nytta. Det är snart två år sen jag var en person som fick ett sånt tydligt kvitto, i form av lönebesked, på att jag gör någon nytta. Nu har det kommit ikapp. Och jag får uppleva en känsla av meningslöshet som många arbetslösa och sjuka långt före mig har upplevt. Kanske är det kortvarigt, kanske inte. Oavsett så tänker jag inte dölja denna känsla heller. Det är alltför många som visar upp sin glädje men ständigt döljer sin sorg. Jag tror det gör oss mindre ensamma om vi får möta andras skörhet och inte bara vår egen.

Familjen är det viktigaste i mitt liv, och tacksamheten över att inte vara ensam är oändlig. Men min identitet, den jag är i mig själv, är inte alltid kopplat till familjen. Jag är någons mamma, fru, dotter, syster, vän. Det är fantastiskt förstås, men jag behöver också vara någon i mig själv. Och vem den Cecilia nu är och kommer vara framöver är just nu svårt att greppa. Därför känns det lite som att färdas utan farkost på stormigt hav.

En sån trötthet drabbade mig igår. Den är kvar när jag vaknar. En känsla av att det jag lägger min begränsade kraft på, och har trott varit viktigt, egentligen saknar mening.

Att lägga ett stort engagemang på insamling för en god sak med en utlottning av egna böcker och märka att de enda som var intresserade var två av mina vänner som hade kunnat få böckerna direkt. Det skulle ha besparat mig en massa arbete i onödan. Ja, jag är besviken. När det känns som att det jag gör är meningslöst och att mitt engagemang och mina böcker är ointressanta, vill jag bara dra en filt över huvudet och lägga mig ner. Just nu gör jag det bokstavligt talat. I sängen innan nån annan vaknat.

Det går inte att se nån vits just nu med att omsorgsfullt påta ihop dikter och paketera dem (i mina ögon) väl. Vilken skillnad gör det i världen? Jag får inte ens någon lön. Det lilla jag orkar göra nu, i och med sjukdomen, är alltihopa sånt som inte ger inkomst. Och just nu ser jag ingen annan inkomst heller med nåt av det. Det (med min kraftreserv mätt) stora engagemanget i adoptionsorganisationen och det lilla jag kan göra i kyrkan. Vad gör det för skillnad egentligen? Och alla dessa dikter som jag trott varit mitt kall. Nu känns det naivt och patetiskt. Människor läser och glömmer och går vidare. Och inget är förändrat. Kanske borde jag använda den lilla ork jag har till att städa källaren istället. Inte för att det verkar meningsfullt, men det är ju sånt som vanliga människor gör.

Det som har tydlig mening är att vara mamma, och även om det inte heller där går att se vilken effekt det jag gör får i långa loppet, så är meningen tydlig. Att lotsa barnen framåt i kärlek och respekt. Att tända tredje ljuset och bjuda dem på frukost och kramar. Det är vad jag kan göra. Att älska min man och familj och vänner med förstås. Men de klarar sig bra på egen hand, så där gör jag ingen omvälvande skillnad även om jag kan vara trevlig att vara med ibland. Skrivandet och det brinnande engagemanget i olika frågor har tydligt tappat sin glöd just nu. Julkalendern med dikter är klar och kommer publiceras, men därefter vet jag inte. Gud har en dryg vecka på sig att visa på att allt mitt engagemang inte har varit bortkastat. Annars får det bli en tid av tystnad efter jul. Kanske är det det som behövs för att hitta meningen med allt slit. Att jag tystnar och låter andra tala. Att vila och använda den lilla kraften till att försöka bli frisk. För jag förstår att den här ledsna känslan av meningslöshet kommer ur min sjukdom, och min långa frånvaro från arbetslivet. Det är tungt ska ni veta. Men ibland undrar jag om någon egentligen vill veta vad som är riktigt tungt.

Min och dotterns gemensamma ljuslykta. Att göra ljus tillsammans. Mening.

Så kom Ivar.
Första klass 3-varningen till våra nejder, och nog blåste det. Vi förberedde enligt uppmaning. Ställde in alla lösa saker i garaget och förankrade annat. Sen drog det igång. Och blåste, och blåste, och blåste. Katten ville ut och Ivar ville in, men ingen fick. Strömmen bad inte om lov utan gick vid tvåtiden på natten, och nu 14 timmar senare har den ännu inte återvänt.

Den får gärna komma nu, och säkerställa kyl och frysvaror, ge oss fasta telefonen åter, möjliggöra musiklyssning och ladda mobilerna. Inte för att de är så säkra att ringa med. Ibland är det täckning och ibland försvinner den helt.

Men tack vare kaminen kan vi både värma huset och tevattnet. Och ljus hade vi mängder av redan innan Ivan dök upp, så lamporna saknar jag inte precis.

Det märkliga är att vårt lilla bostadsområde är så drabbat när områdena intill har full strömförsörjning. I morse klev jag upp till en mörk värld och tittade ut och såg bara svarta hus. Stjärnhimlen sprakade mycket mer än vanligt när inga lampor syntes. Och ett stort träd hade ramlat på tomten. Det kändes som att hela världen var öde, men bara några hundra meter från oss ser allt ut som vanligt. Barnens skolor har varit öppna och allt rullar på. Utom här. Här råder mörker och inte ett enda luciatåg har jag sett. Inte ens på teve. (Förstås! Vi har ingen batteridriven 😉 ) Men jag hade sinnesnärvaro nog att leta fram en påse lussebullar ur frysen igår, så saffransbröd var det vi åt till frukost vid brasan imorse.