Bloggande och korrekturfel

Det är 7,5 år sedan jag klev in i bloggvärlden. Dessförinnan hade jag varken läst eller skrivit blogg, men när vi skulle ge oss iväg på livets största äventyr – den långa adoptionsresan till Kenya – så ville vi dela med oss av vårt Kenyaliv till nära och kära hemma i Sverige. Då föddes bloggen Hej och karibuni med det första inlägget som syns på bilden. Det visade sig bli en blogg som lästes också av många som vi inte kände, blivande adoptivfamiljer inte minst. Hela den bloggen finns kvar, så om du har lite att göra kan du läsa dig igenom våra åtta månader i landet som gjorde vår familj komplett

image

Adoptionsbloggen var ett mycket jämlikt projekt. Precis som vi har nattat barn varannan kväll skrev vi varannat inlägg. Sen kom vi hem och avslutade bloggandet.

Senare blev jag tillfrågad om att blogga för Villhabarn, och där föddes den egna bloggen Cecilia summerar. Den kom att handla om barnlängtan, skrivande och liv – och hösten 2011 flyttade jag bloggen till den egna domänen ekhemmanet. Ett halvår senare drabbades jag av febern som inte går över.

Det här blev visst en historiebeskrivning fastän det enda jag hade tänkt säga var att Blogger/Blogspot inte verkar jobba så mycket med utveckling. Jag har aldrig bloggat under deras paraply, men har kommenterat många bloggar. Och under alla år har detta fula fel funnits med. Det stör en ordnörd. Ser ni korrekturfelet?

Om det nu är nån som läser här. Den som stänger bloggen i nio månader tappar av förklarliga skäl sin läsekrets. Jag stängde ner för att minska på ansträngningar som ökar mina symptom. Det har fungerat väl, så nu när jag har börjat skriva igen blir det mer sällan. But I’m back!

image

Florence och modet

Under den här tiden som jag har läst om Florence Nightingale har jag imponerats av hennes mod. Hur hon, tvärtemot den timida schablonbilden av henne, vågade trotsa gällande strukturer och bereda väg för något nytt. Hon gjorde plats för kvinnor inom vården och satte patientens väl i fokus på ett nytt sätt. Hon räddade liv och ifrågasatte normer. Citatet om att ge sig ut i vågen (som jag översatt efter bästa förmåga) är en bild av hennes mod och vilken kamp hon hade att föra. 

 
Redan förra året började jag läsa om henne, Florence Nightingale, som på senare tid blivit symbol för min sjukdom. Symptomen som gjorde henne mestadels sängliggande sina sista 50 år känner denna, mestadels sängliggande, skribenten igen. Jag har vilat från mitt myckna skrivande eftersom också sådant förvärrar symptomen, men på sistone har jag inte kunnat hålla tyst. Och i viss mån ökat mina egna marginaler så att jag en del dagar har kraft att skriva lite mer. Den roman jag i början på förra året skrev fem rader om dagen på har jag legat och tänkt på under blundande stunder och i år dammat av. Det börjar bli en riktigt spännande berättelse, och fastän det kommer ta oändligt lång tid att skriva den så ger den mig en efterlängtad känsla av identitet. Och mod. När jag skriver trots att både sjukdomen och förlagen (jag har åter skickat in romanen jag skrev som frisk, och åter refuserats) vill berätta att jag inte kan så kastar jag mig ut i vågen istället för att stå passiv på stranden. Men du Florence, jag väljer att överleva tio gånger istället för att dö. Kanske skrapad av både sten och sand, men vid liv. 

  
Också om närheten till naturen har hon skrivit bästa Florence. Om hur tillfriskningen påskyndas av att patienten ser naturen och upplever frisk luft. Jag vet inte hur det är med den saken i fråga om ME/CFS, som verkar vara lika rädd för ordet ”skynda” som Skalman. Men att det gör själen stark är jag viss om. Så här års är hammocken en bra plats att njuta himmel och andas frihet. 

  

Kalasdag för ME och sjukstugepoeten

image

Idag på Florences födelsedag får jag hälsningar från så många håll att det känns som att det är jag som fyller år. Florence och jag, det var ju det jag sa.

Mängder av vänner från när och fjärran klär sig blått för att uppmärksamma ME/CFS idag på den internationella ME:dvetandegörandedagen. Så dagen till ära bär jag blå klänning utanpå ordinarie pyjamasdräkt. Termometern matchar och tempen steg tidigt, för klockan åtta imorse ringde Radio Västernorrland på dörren för att intervjua mig om dagen, sjukdomen och sjukstugepoesin.

Här får det att lyssna på inslaget. Och på Facebook kan en blåklädd följare vinna en diktbok. En present till någon på denna födelsedagslika dag  snart blir det dessutom födelsedagsfika när en närboende ME-syster jag aldrig förr mött (away from keyboard) kommer hit. Kalasdag! Febrig men glad!

Leva livet, minnas majdagen


Dessa ord, citatet om livet som en fantastisk gåva, får en annan klang för den som vet att de uttalades av en person som var sängliggande sjuk de sista femtio åren av sitt liv.

Florence Nightingale föddes 12 maj 1820 och var trots sin svåra kroniska sjukdom en person som gjorde stort avtryck i historien. Kroppslig skörhet, men en viljestark och målmedveten feminist och på andra sätt världsförbättrare. Hon arbetade för jämlikhet och för att sjuka och fattiga skulle få det bättre. Florence var skicklig inom statistik och ekonomi, och lyfte fram patienters behov av frisk luft, solljus, värme, renhet och ro.

Florence Nightingale var produktiv som skribent och gjorde enorma insatser för sjuksköterskeyrket och praxis inom vården. Hon levde i nittio år, och i femtio av dem var hon svårt sjuk och mestadels sängliggande med symptom som värk, feber, hjärtklappning och svår huvudvärk.

Just de symptomen känner jag väl igen. Idag ryms de i bokstäverna ME/CFS, och den 12 maj på Florences födelsedag uppmärksammar vi sjukdomen och denna fantastiska kvinna.

När jag den senaste tiden har läst på om henne (och långsamt skrivit ihop detta) har det dykt upp flera artiklar som hävdat att det var psykisk sjukdom som låg bakom Florence Nightingales symptom. Fortfarande idag, 150 år senare, är det vanligt att den etiketten sätts när de fysiska symptomen inte syns i kliniska prover. Det innebär att patienten får helt fel råd och riskerar snabb försämring. Florence hade dock en läkare som förstod att vila var medicinen, och det bidrog sannolikt till att hon kunde uträtta så mycket trots svår sjukdom.

De biomedicinska markörerna är snart här om forskningen får alla medel den behöver. Först då kan jag vara säker på att inte bli sängliggande lika många år som Florence.

/Cecilia

#florenceochjag #beblueforME #svmecfs

Här kan du se vad du kan göra för ME 12 maj: ekhemmanet.se

Här kan du ge en gåva till ME-forskningen via patientföreningen RME: Bankgironummer: 136-7481 eller Swishnummer: 123 056 33 95 (mottagare: RME Forskning)

……….

Texten finns också på Facebook och Instagram.

Blå för ME

Nu lyser det blått i vårt kök i majkvällen. De som passerar undrar kanske varför, och läser troligen inte här, men jag kan ju ändå berätta att det är för att blå är färgen för min sjukdom ME/CFS, och denna vecka går jag all-in i blått. Särskilt på torsdag 12 maj som är den internationella dagen för att uppmärksamma sjukdomen. Awareness som vi säger. Det finns väl inte riktigt nåt bra svenskt ord för det.

fönster

Vill du vara med och öka medvetenheten kring ME/CFS på torsdag, läs här så får du tips om hur du kan göra. Här är kökssoffan och kuddarna blå, och sjukstugepoeten med. Just nu finns det mycket att läsa om ME i tidningarna. Idag bjöd UNT på en fin artikel med en av mina medsjuka.

Jag tänker på hur ensam jag kände mig mina första år som sjuk, och hur mycket jag grät över det. Att ingen annan mådde som jag, och att ingen visste varför jag mådde så. Nu vet jag att vi är många, och att det har enorm betydelse att sjuka går ut och berättar sin historia. Det får fler att inse vad de lider av, och fastän sjukdomen är bedrövligt tung och än så länge obotligt kronisk så ger gemenskapen kraft att härda ut.

Sköra sjuka skyr sjukvården

För över 150 år sedan formulerades dessa ord, av en person som i stor utsträckning har påverkat sjukvården och som själv under stora delar av sitt liv fick uppleva hur det är att vara svårt sjuk.


Det är Florence Nightingale – som är orsaken till att jag på torsdag bär blått – som är den som står bakom dessa ord.

Det främsta kravet på ett sjukhus är att det inte ska orsaka de sjuka någon skada.

Hundrafemtio år senare är vi många som tar skada av att vistas på sjukhus. Också tidigare har jag skrivit om egna erfarenheter av att vara för sjuk för sjukvård, och om faran med att patienten drar sig för att söka vård, men det är en fråga som det inte talas så ofta om så det är angeläget att göra det igen. Särskilt nu, under Florences födelsedagsvecka. Då det finns anledning att kosta på sig symptomökning av några stunders skrivande för att öka kunskapen om ME/CFS.

Den som lider av en sjukdom som ger symptom som ljud- och ljuskänslighet, ansträngningsintolerans, svårighet att sitta, stå och gå, passar inte in i den ordinarie sjukvården. När sjukhusbesöket riskerar ge dagar eller veckor av förvärrad sjukdom är det svårt att vara patient. Det är inte ovanligt att den ME/CFS-sjuke har så negativa erfarenheter av mötet med vården att sjukvård undviks också när det verkligen behövs. En annan bidragande orsak till att inte söka vård är att grundsjukdomen ger så många olika slags symptom att det är svårt att tro att nytillkomna besvär är något annat än ME-symptom. Det finns sjuka som har dragit sig för att söka vård men ändå gjort det till sist, och fått en cancer bekräftad.

Jag har flera gånger varit tvungen att avboka sjukhusbesök pga att sjukhusmiljön är för svår. Väntetiderna är oberäkneliga. Liggplatser är för det mesta svårt att hitta. Korridorerna är ibland så långa att bara starka ben och kroppar kan gå i dem, och det går inte att räkna med att få nån hjälp med att bli körd i rullstol i sjukhuset. Bara om jag har någon vän eller släkting med mig är det möjligt med besök på kliniker som inte ligger ytterst i sjukhuskroppen. Annars blir människokroppen för sjuk av ansträngningen. På flygplatser är det aldrig något problem att vara sjuk, men inom sjukvården krävs det frisk ork för att kunna genomföra också de besök som är relaterade till ens egen sjukdom.

Om Florence Nightingales ord skulle vara verklighet skulle det inte behöva vara så här.  I en ME-anpassad värld skulle kunskapen om patienternas behov vara så stor att anpassningar gjordes till oss som idag skadas av att vistas i sjukhusmiljö. Jag hoppas vi når dit så småningom. Till en tid då personer med mycket svår ME/CFS får hembesök av tystlåtna och försiktiga team, och personer med aningen lindrigare sjukdom kan slippa centralreceptioner och förvänta sig skjuts ända fram till doktorn och vilsamma väntrumsmiljöer.

Väntrum är en av mina hjärtefrågor. Tydligen.

Och om nån undrar över rubriken så handlar ”skyr” om undvikande och definitivt inte om avsky. Det finns fantastiska människor inom vården, som gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som är. Men för en del av oss räcker det inte att hoppas på förstående personer. Systemet behöver förändras, så att inte sjuka undviker sjukvården eftersom de blir sjukare av den.

Florence och jag

Det är ME-medvetenhetsmånad och den 12 maj uppmärksammas ME/CFS extra mycket världen över. Datumvalet beror på Florence som jag har läst en del om den senaste tiden.

Vi har en del likheter, Florence och jag, inte som väna och självuppoffrande varelser – för trots sitt rykte var hon en helt annan slags personlighet. En likhet är sjukdomen, en annan är tron och en tredje är viljan att göra skillnad för andra. Jag hittade det här citatet på det temat,och översatte det efter bästa förmåga. Låt oss plantera ett frö till förändring idag.

Florence Nightingale föddes den 12 maj 1820 och drabbades (som jag) i 40-årsåldern av en långvarig feber som gav henne flera symptom som idag förefaller vara ME-symptom. Hennes sjukdom har ofta förklarats med depression, liksom många oförklarligt sjuka idag riskerar betraktas som psykiskt sjuka så länge provsvaren inte ger någon vägledning.

Det går att läsa att eftersom det saknades antibiotika kunde Florences läkare inte göra något för att lindra hennes lidande annat än att rekommendera vila. Hon följde hans råd i 20 år. Ett klokt råd, eftersom vila fortfarande är det enda som garanterat symptomlindrar ME. Pacing. Men också den som vilar i femtio år av sitt liv kan göra stort avtryck i historieböckerna. Det låter hoppfullt. Vi vilar vidare tillsammans. Florence och jag

Florence1

Känna livet i sig

Det är Valborg. Ett datum som får många slags minnen att vakna. Femte våren som sjuk. Tidigare år minns jag att jag har saknat valborgselden, manskören och gemenskapen. Men i år har jag fått en brasa som jag låg framför (i pyjamas) i morse. Fick en korv grillad på av sonen och nu ikväll såg ryka sin sista pust medan fåglarna sjöng.

En stund lyssnade jag också på vårsånger på Spotify och kände livet i mig. Så nu är det läge att se Madicken också så är valborgskvällen nästan perfekt. Det är kanske det bästa som går att få här i livet. Nästan perfekt.

 

Funkofobi – ett färskt ord för en rutten företeelse

Eftersom jag ägnade en del kraft åt att ge min poesisida en text om ett angeläget ämne får den flytta in också här på bloggsidan.

Det är alltför vanligt att den som lider av funktionsnedsättning blir utsatt för fördomar och särbehandling. Funkofobi. Jag har numera erfarenhet av det. Att bli talad över huvudet på när jag sitter i rullstol. Att inte kunna ta mig in på ställen. Att oväntat bli ivägrullad av någon som inte är min förare och som inte frågat om jag vill förflytta mig. Att bli tittad snett på när jag – med tillståndet väl synligt – parkerar på handikapplats och går från bilen in till vårdbesöket. Att bli sedd på med olika blickar beroende på om jag är med eller utan rullstol.

Det sista är det som jag har svårast att vänja mig vid. Det gör att jag ibland väljer bort rullstolen med följden att jag mår sämre än jag borde. Det är förstås dumt, och något jag behöver jobba med, men funkofobin – min egen och andras – bidrar till att jag har en lång bit kvar. Ofta känner jag mig mer bunden än buren i rullstol, trots att den hjälper mig uppleva sånt jag annars inte skulle ha kunnat vara med om.

Jag har elvisp och bil. De är hjälpmedel precis som rullstolen, men ger mig inte känslan av att bli sedd som en annan än den jag är. Rullstolen ger mig fortfarande den känslan, kanske just för att jag märker att den gör något med hur andra ser på mig. Och för att de flesta ställen – i synnerhet sjukhus – är anpassade för starka människor som kan gå långt eller åtminstone sitta utan problem.

I senaste Söndagarna med Stina Wollter i P4 handlade det om funkofobi. Min sjukdom och den kognitiva funktionsnedsättningen den ger, gör att jag behöver lyssna på radioprogrammet i efterhand. Utan musik och i långsamt tempo för att inte få förvärrade symptom.

Förr lyssnade jag ständigt på radio. Förr var jag frisk och aktiv i arbets- och föreningsliv. Att inte längre kunna det, gör att jag inte längre är synlig som förr och kan bidra på de sätt jag förr kunde. Det var nog det här som gjorde mig till sjukstugepoet. En längtan att betyda något för fler än dem som finns närmast.

Den här sjukdomen, ME/CFS, ger begränsningar jag förr inte kunde föreställa mig. Symptomen (feber, huvudvärk, influensakänsla) förvärras av icke-vila. Att (med många pauser) skriva så här lång text kostar på, att sitta upp en längre stund eller att gå längre sträckor än några tiotal meter.

Därför vill jag älska rullstolen som ger mig möjlighet att vara delaktig i världen utan att bli alltför försämrad. Jag älskar den inte. Men övar mig på att tycka om den och låta den vara just ett hjälpmedel, och inte något som definierar mig.

image

En intressant aspekt är att varje gång jag, eller någon annan, skriver om att bli särbehandlad eller rent av illa behandlad, så kommer en eller flera kommentarer som går ut på att den drabbade inte borde reagera, inte borde bry sig om vad andra gör och tycker. Den som berättar om t ex funkofobi, rasism, sexism eller homofobi ska liksom glömma bort förtrycket och bara fokusera på snällhet. Det gör mig väldigt less. För hur ska vi då kunna förändra.

 

Dikter blir dollar

Det var i somras jag slutade blogga. Eller pausade möjligen. Det hinner hända en del på så lång tid. Jag har fått träffa två olika specialistläkare som utan tvekan satte diagnosen ME/CFS på mig. En slags upprättelse efter att från läkarhåll ha fått höra ”jag vet att du själv tror att du har den sjukdomen”.

Jag har också ägnat en stund då och då åt att sälja mina dikter till förmån för den forskning som jag tror ska göra mig frisk. Vill du veta mer, ta en titt på Poesi for ME-sidan där jag har samlat all information. Det projekt dit jag har valt att skänka pengarna har visat sig vara just vad jag hoppats på. Så det är värt priset att få mer huvudvärk och ökande feber varje gång jag ”jobbat” med dikterna. Det gör jag liggande med hjälp av smartphone och surfplatta, några minuter åt gången.

Hittills har dikterna inbringat drygt 20.000 kronor till The End ME/CFS project, och om en dryg vecka planerar jag skicka några tusen till. Tacksam till alla diktköpare!

hur

Diktjulkalender i vardande. Ena dagen skrivs en dikt och en annan dag läggs den in på en bild och publiceras på Ekhemmanet på Facebook eller Instagram. Det ger en evighetsfebrig hemmaliggare en känsla av både skapande och gemenskap. Gott.