Kategoriarkiv: Ditt & Datt

Nazi-Sverige

Bara några dagar efter att jag skrev om Katitzi och missbruket av namnet Taikon dyker ett än mer skrämmande bruk av romska namn och människoliv upp. Den svenska polisen för register på romer. En kartläggning av människor, inte utifrån kriminalitet utan enbart utifrån ursprung och släktskap. Små barn registreras i ett polisregister för att de är av romskt ursprung. Tänk dig att din släkt i flera led skulle kartläggas hos polisen. Din släkt men ingen annan. Att ditt tvååriga barn skrivits in i ett polisregister av den enda anledningen att hon hör till en särskild folkgrupp. Din egen. Men det här handlar förstås inte om vi, om oss. Om att identifiera sig med andra människor oavsett ursprung. Det här handlar om att återigen misstänkliggöra någon annan.

Det är polisen som har det här registret. Inte ett rasistiskt källarnätverk. Polisen. Det gör mig ruskigt rädd för vart mitt land är på väg. Är det ett land där mina båda barn betraktas helt olika beroende på deras olika ursprung och hudfärg? Är det här ett land som jag trygg kan låta dem växa upp i?

20130923-114940.jpg
Barnens händer på Nationaldagen.

Färgerna i mörkret

En repris av Skavlan flimrade förbi, och jag hann inte se annat än Laleh. Men hon räcker långt.

Efter intervjun sjöng hon sin nya låt Colors, med häftig koreografi (se bara!) och som vanligt träffsäker och viktig text. Just because it’s black in the dark doesn’t mean there’s no color

Colors
Laleh Pourkarim

I had a talk with the shadow and the light
fighting for me
they said put your tricks aside
and for once believe
How can I, I don’t,
I never did.
I don’t know how to
But when it’s not enough to fight for me
I’m gonna wanna live and fight for you

Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color
Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color

I had a talk with the shadow and the light
Oh, oh, looking at me
They said put your reason aside
And for once believe
How can I, I don’t,
I never did,
I don’t know how to
And if I ever stop believing in me
I know I always can believe in you.

Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color
Just because it’s black in the dark
doesn’t mean there’s no color

I pulled up my roots
from the bottom I was caught in
I was caught in
And I had a talk with the shadow and the light
fighting for me

På min längtanslista finns många saker. Många andra saker än att ligga i en soffa och ha feber. En av dem är att få höra Laleh spela lajv. En annan stor önskan är att resa. Kors och tvärs. Långt och länge. Den möjligheten är begränsad, så idag ordnade jag och sjuk tös en lunchresa till Nairobi. Med en – okenyansk – rätt som vi ofta åt på vårt favoritcafé. Muggen är autentisk, men längtan blev värre. Färgerna mer tydliga.

20130919-143144.jpg

Min dag

Idag är det mitt älsklingsväder. Gråmulen och regntung himmel, frihetens vind och enstaka höstlöv som faller och sprider guld.

20130916-101843.jpg

Då passar det ju att det är min dag idag. Det är 43 år sedan jag föddes, och den här morgonen uppvaktades jag av de tre mest älskade som sjöng vid sängen. Tösen hade överraskningsbakat en ljuvlig brownietårta med vit choklad-frosting. Underbar frukost! Underbar familj! Och jag är oändligt glad att få fira min dag just så. Om än med vacklande hälsa så har jag famnen full med rikedomar, av det slag som jag önskar alla som sliter med ensamhet och saknad.

20130916-102046.jpg

Inte förgäves

20130913-142901.jpg

Varje dag åtskilliga tabletter. En viss förbättring, men långt ifrån den förväntade. Ny doktor, nya teorier. Och därmed glimtar ibland tanken till på om alla dessa kraftiga läkemedel har drabbat min kropp förgäves. Det brukar sluta med tanken att nej, för även om resultatet ännu inte leder på väntad väg så var det nödvändigt att försöka eftersom en delvis bekräftad misstanke funnits. Men ändå kommer tanken tillbaka då och då när jag sväljer tablett efter tablett. Är allt detta förgäves?

Idag kommer de tankarna, och jag svarar mig själv med vännens sång. It’s not in vain.

Afrofili

Den här veckans (hittills) mest skrämmande nyhet var den om ettåringen och hans pappa som utsattes för ett ofattbart övergrepp i Malmö. Orsak: hudfärg. Om nyhetsrapporteringen stämmer så utfördes brottet av personer som själva hade utländsk härkomst, och i en del kommentarsfält lyfts detta fram på ett sätt som skrämmer mig. Att det liksom skrivs mellan raderna att det inte är lika allvarligt om invandrare ger sig på andra invandrare. Och att det nästan är synd om gruppen skinnhuvuden och vita rasister för att de direkt misstänkliggjordes.

Men oavsett vem som utförde dådet så är det tydligt att den som har ett afrikanskt utseende löper störst risk att utsättas för hatbrott. Innan BRÅ kom med sin rapport tidigare i år hade jag aldrig reflekterat över att det fanns eller behövdes ett begrepp som afrofobi, och inte riktigt förstått hur mycket mer utsatta svarta personer är för rasism jämfört med personer med annat ”utländskt utseende.” (Det är svårt med begreppen här. Jag vill inte påstå att en svensk inte kan vara brun i skinnet eller ha svart hår. Men hur beskriver man bäst ett utseende som tolkas som utländskt? Kanske just så…).

Det här med afrofobi är så svårt att begripa, eftersom jag själv har det som skulle kunna kallas afrofili. En instinktivt positiv inställning till svarta. Ända sen jag lärde känna fler svarta och bodde i Zimbabwe som ung har jag reagerat positivt på möten med svarta. Särskilt i mötet med ett visst utseende, de som kommer eller härstammar från mellersta och södra Afrika, har igenkänningens glädje kommit. Ibland när jag möter någon svart kan jag önska att det skulle synas på mig att jag har svarta vänner och ett svart barn. Att jag inte är en sån som hatar. Men de finns. De få galningarna som hatar hudfärg så mycket att det kan få dem att kasta ett litet barn i marken, de ganska många som uttrycker rasistiska åsikter – och så den stora massan, de som kallar sig fördomsfria men instinktivt blir rädda eller misstänksamma när de möter ett utseende som de tolkar som utländskt. Kanske är det där som min instinkt är afrofilisk. Mitt system förutsätter att svarta människor är varma, vänliga och tänkbara vänner. Fördomsfullt också det, men en betydligt mer konstruktiv fördom eftersom den får mig varm och vänlig i tanken. När jag möter någon blek person med rakat huvud, militärbyxor och många tatueringar sätter helt andra känslor och tankar fart i mig. Fördomar också de.

20130911-163234.jpg

Igår använde jag mitt livs första hashtag, efter att ha haft principer mot de där små fyrkantiga figurerna och deras ofta för långa, för många bokstavskompisar. Men ibland blir en fråga så viktig att principerna bleknar. Åtminstone för en stund. #stopafrophobia.

År och längtan

20130907-104816.jpg

I övermorgon är det 23 år sedan jag och min man blev ett par. En folkhögskolehöst när sommarblomster och höstlöv samsades som nu. En dag mitt emellan våra tjugoårsdagar. Det är en gåva att i mer än halva sitt liv ha fått älska samma person. Att genom livets småbekymmer, storsorger och vardagstristess få uppleva att kärleken håller. Så många relationer går i kras. Så många finns det som längtar efter kärleken men inte får fatt på den.

Igår när jag hade en yngre sjukling hemma från skolan läste jag mina gamla dagböcker medan han friserade mig. Varenda sida avslöjar att längtan efter kärleken fanns där tidigt. Textraderna i min dagbok är betydligt mer fjortisaktiga än jag nånsin har upplevt den fjortonåring som jag nu är mor till. Jag tänkte hela tiden på killar. 😉 Många tramsiga dagboksrader om ”span” – men där under en allvarlig rädsla för att aldrig få bli älskad på riktigt. Tydligen pratade jag med min mamma om det:

20130907-110000.jpg

Inte förrän igår visste jag att vi hade slagit vad. Tänk om jag som kärlekstörstande fjortis hade vetat att jag innan jag fyllde 22 skulle vara gift, och att jag två decennier senare själv skulle vara mamma.

Febervrede

Ibland drabbas jag av vrede. Kan inte sluta tänka på sånt som går mig emot. Fastnar i tanken på människor som jag upplever väljer bort mig. Som låter bli att uppmuntra mig på de sätt som de vet är viktiga mig. Som möter omtanke med tystnad. Som har förväntningar på mig men inte ger något tillbaka.

Vreden är inte behaglig. Den bryter ner och leder inte framåt. Men den berättar något om mig. Mitt mogna jag vill gå till botten med mig själv och reflektera över varför jag blir så arg. Vad det är i andras agerande som sticker vassa nålar i min självbild. Och varför det gör ont. Mitt omogna jag säger ”jävla idioter som inte kan bete sig som folk”.

Jag somnade arg igår. Medan jag tänkte på ett bibelord i Efesierbrevet. Att inte somna arg.
”Låt inte solen gå ner över er vrede.”
Jag somnar inte osams med dem jag älskar, men ibland med dem som egentligen inte står mig nära men som av någon orsak stör mig. Jag somnar osams med min sjukdom som först blev bättre men nu blommar ut värre igen i och med en förkylning. Jag somnar osams med febern som tvingar mig att ställa in resor och aktiviteter som jag längtat hett efter eftersom de skulle berika mig själsligen. Jag somnar osams med min hysteriska vilja att göra skillnad för andra och det ideella uppdrag jag tog på mig just innan jag blev sjuk, och som jag gör mitt bästa att klara fastän det tar oerhörd kraft. Jag somnar osams med framtiden efter ett besök på jobbet som var fullt av glädje och vilja att komma tillbaka men lämnade hopplös eftersmak eftersom jag är sämre och inte alls kan veta när jag kan jobba igen. Och jag somnar osams med Paulus som skrivit såna galna råd. Han hade väl inga barn. I så fall borde han ha förstått att det är helt bortkastat att ge uppmaningar med ”inte” i. Hjärnan förstår inte inte. Säg hur jag ska bli av med vreden istället. Och febern. Dumma Paulus.

20130905-111322.jpg

Bilder av Obama och Afrika

Just nu välkomnas Barack Obama efter att ha landat i Sverige och skuttat ur flygplanet. Här hos mig har han varit sedan länge. Som väggprydnad.

20130904-100901.jpg
Obama i Sverigesoffan.

Kangan köpte vi i Kenya i samband med Obamas installation för snart fem år sedan, när vi själva nyss hade landat för att ta emot vår son och lillebror. Han som liksom många andra små pojkar kallades Obama av okända vuxna som ville ge en fin komplimang. Det var stort i Kenya att välkomna en amerikansk president med kenyanska rötter.

20130904-123849.jpg
Obama i Kenyasoffan. Foto: Mikaela Lindholm.

Det borde inte vara, men är stort att en svart man är en av världens mäktigaste personer. Svart för att hans ena förälder var det, inte vit fastän hans andra förälder var det. Det säger en del om vår bild av svarta och därmed av Afrika. I väntan på nyhetssändningen från Arlanda sändes en reklamfilm som handlade om att genom Vi-skogen ”plantera ett träd i Afrika”. Flera gånger den senaste veckan har Ramlösas reklamröst berättat att de ”ger en liter vatten till Afrika” för varje liter sålt vatten. Reklamen får mig att inte vilja höra talas om Vi, att inte dricka en enda droppe Ramlösa.

Det är inte på något sätt positivt med reklam som handlar om att ”ge till Afrika”. Det befäster den totalt onyanserade bilden av Afrika som en på alla sätt behövande kontinent. Detta ensidiga synsätt tillhör inte den tid vi lever i, och ändå förmedlas den både i vardagssamtal, reklam, media och skolböcker. SOS Barnbyar eldade på den här brasan med en skrämmande reklamfilm i julas, och jag förutsätter att det inte är sista gången pengar samlas in med barnbilder som vi aldrig hade godkänt om det var vår eget land som skulle visas upp. Land ja. Den gigantiska kontinenten Afrika omtalas som om den vore en liten stad med enhetlig befolkning och likartade livsförhållanden. När vårt Nairobi nämns handlar det nästan uteslutande om slum och brottslighet, en sned förenkling av en huvudstad med tre miljoner människor och många framgångsrika entreprenörer.

Artikeln om den bild av Afrika som sprids i skolorna var föga förvånande men ändå upprörande. Vad är det som gör att vi inte bytt ut 1800-talsglasögonen mot en nyanserad, frisk och jämlik syn? Nyss talade en av SVT:s korrespondenter om att amerikaner inte kan skilja på Sverige och Schweiz. Tänk, jag tycker det är ett futtigt problem när jag tänker på att väldigt många missat att Afrika är en mångfacetterad kontinent och inte en liten by med fyra hyddor och en get.

20130904-104039.jpg
En del av Nairobi.

20130904-104228.jpg
En annan del av Nairobi.

Tillbaka och framåt

Inte långt från där vi bor finns ett gammalt sågverk. Det som Vibeke Olsson gestaltat i sina fina romaner om Bricken. Jag tänker ofta på Bricken. På hur livet var här för dryga hundra år sen. När också barn måste arbeta för familjens uppehälle. När den som gick med feber eller förlorade en hand måste arbeta ändå.

Strax innan jag blev sjuk blev jag fotograferad av lokaltidniningen vid en gammal lagerbyggnad. Artikeln handlade om fastan, om att bryta mönster som binder en, om att finna stillhet i vardagen.

20130903-105023.jpg

Imorse efter att ha kört lilla barnet till skolan tog jag mig dit igen. Tillbaka. Med bilen eftersom det krävs en frisk kropp för att kunna kalla sträckan för promenadavstånd. På den gamla bilden i telefonen låg snön på marken. Februari 2012. På dagens bild lyser höstsolen på glesa grästuvor. September 2013. Tiden går framåt, fastän den ibland tycks sträva bakåt. Kanske går den runt. Som en cirkel. Som armbandet som följde med mig tillbaka och som talar om livet. Som det var, som det är, och kanske – som det ska bli.

20130903-105051.jpg