Posten Logistik kan inte riktigt skryta över sin logistik och sin omtanke om kundernas logistik.

När man är sjuk och har ont om ork tänker man en gång extra innan man gör en utflykt. Idag började jag dagen hungrig med en tidskrävande undersökning på sjukhuset, och en försiktig (men förmodligen osmart) promenad runt hela huset för att se om mitt ryggont beror på allt stillaliggande. Efter det skulle jag väl ha åkt hem direkt, men eftersom avin för min mans födelsedagspresent hade kommit ville jag gärna hämta den till honom. Avin berättade med stora bokstäver att paketet hade kommit.

Men efter köandet vid paketutlämningen visade det sig att paketet inte alls hade kommit. Med mindre bokstäver stod det att paketet skulle finnas på plats först imorgon. Två dagar efter att jag fått brevet där det står ”Ditt paket har kommit”. Jag föreslår att Posten Logistik ser över sin logistik, eller ändrar texten till ”Ditt paket har kommit till oss nu, men när det är framme hos dig vet vi inte riktigt.”

Ni som vill köpa en bok av mig framöver kanske kan komma och hämta den personligen? Just nu är jag nämligen inte särskilt sugen på att sponsra Posten. Ändå köpte jag ett frimärkshäfte när jag lämnade postutlämningen, sur, trött och överfebrig. Jag gick nämligen på reklamen och inbillade mig att frimärkena skulle kunna göra det sjukvården inte lyckas med: att ge mig orken för författandet, vardagen och jobbet tillbaka.
Det stod ”Skriv!”.

Allt fler människor verkar delta i tävlingar på Internet. Åtminstone att döma av alla Gilla/Dela-tävlingar som florerar på Facebook. Jag har själv delat ett par gånger (när vinsterna varit oemotståndliga), men är egentligen inte alls förtjust i de där tävlingarna eftersom jag dels tycker de skräpar ner min skärm, dels är för slumpartade när inget annat än ett par klick behövs. När jag snubblar över tävlingar som bygger på något slags skrivande så har jag dock svårt att låta bli att delta.

Allra mest hopp sätter jag förstås till riktiga skrivartävlingar, som ett par novelltävlingar som jag under året har mejlat in bidrag till. Det finns många outgivna texter att välja bland. En färsk novell har jag också lyckats skriva under den här sjukdomstiden, under mina friskare dagar i somras. Förmodligen drar den inte hem något pris, men då och då skriver jag en motivering eller slogan som kammar hem vinst.

En av de tävlingar som har dykt upp i år stod Höganäs Keramik bakom. Och jag blev en av vinnarna med min motivering som handlade om vårt porslinsbröllop. Idag kom en lastbil hem med den lilla lådan. Det påminner om när en stor mejeribil kom hem till oss i Nairobi med två ostar till mig 🙂

Två av de fina kopparna hade tyvärr gått sönder i transporten, men jag hann knappt mejla och berätta det förrän jag blev utlovad två nya. Finemang!

Den här bloggen handlar om feber, barnalängtan, adoption, tacksamhet, feber, tro, mat, relationer, författande, feber och te. Inte om heminredning. Orsaken är att inredning inte intresserar mig. Ändå så kan jag tycka om att se före- och efterbilder bara för att det är spännande att konkret se förändring. Det sker förändringar hela tiden. Förändring som gör mer skillnad än 20 tappade kilon eller nyrenoverade hem. Men de abstrakta förändringarna går inte att fånga i före- och efterbilder.

Renovering hör inte till det som vi prioriterar. Det brukar funka bra med det gamla, avskavda och småröriga. Särskilt när hösten kommer och gör varje rum med levande ljus till ett drömrum.
Men nu har det alltså hänt också i vårt hem. Tack vare ovärderlig och obeskrivlig hjälp är vårt kök numera alldeles nytt. Det är en förunderlig och synnerligen obekant känsla. Ikväll skålade vi över köket, bygghjälpen, kärleken och vänskapen tillsammans med goda vänner. Soffan i köket och den enkla måltiden (gott bröd och goda pålägg) gjorde det möjligt att trotsa febern och vara tillsammans några timmar. Och det välfyllda bildbiblioteket gör det möjligt att visa köket före och efter.

Före

Efter

Före

Efter

Efter att familjen givit sig av är jag, som vanligt, kvar hemma och försöker hitta sätt att må bättre. Apotekets receptfria arsenal biter inte på den här märkliga febern, men te, stearinljus, kökssoffa och P2 gör den åtminstone mer uthärdlig.

Programmet Önska i P2 påannonserades, och jag öppnade iPhonen och slängde iväg ett mejl. Tio minuter senare spelades mitt önskestycke i radio! Och min formulering om musikens effekt läste programledaren upp två gånger. En sån sak gläder förstås någon som vill utöva konstnärsskap med orden.

Om en dryg vecka fyller jag år. På min önskelista har det stått en enda sak: att få bli feberfri. Jag tror jag ska komplettera den, för när jag det senaste dygnet har haft ovanligt många timmar under 37 så har jag haft en sällan upplevd huvudvärk och inte känt mig det minsta frisk. Så jag må vara girig, men jag nöjer mig inte med att önska mig feberfri. Jag vill känna mig frisk också. Nu stiger tempen igen, så tyvärr verkade det inte vara som kärleken önskade: att febern höll på att värka ur kroppen. Men jag fortsätter önska. Och tycker att det är trist att kroppen inte svarar lika snabbt som P2-redaktionen.

PS. Varken nån doktor eller nåt förlag ringde igår. Men jag fick åtminstone ett mejlsvar från en doktor som inte kan göra mig frisk men som visar förståelse för min frustration. Ungefär samma upplevelse som en uppmuntrande refusering.

En bild på ett alldeles nyfött barn och jubel och glädje bryter ut hos så många bakom Facebookskärmarna. Alla som vet att detta är ett synnerligen efterlängtat och väntat, och väntat, och väntat barn. Jubel och glädje så stor att andra bubblar över och berättar vidare via sina bloggar, fastän den bloggande mamman ännu inte spridit nyheten på sin egen offentliga plats på nätet.

Kanske denna mamma, denna fantastiska, modiga kvinna inte störs av att det är så här. Men jag gör det. I min regelbok står det nämligen att den som har något stort att berätta ska få göra det själv.

Kanske hör den regeln till en annan tid, ett liv innan det fanns något som kallas sociala medier. För jag ser det här tredjepersonsberättandet allt oftare på bloggar och Facebook. Att en glädje hurras eller en sorg beklagas offentligt utan att den drabbade/berörda själv har offentliggjort nyheten. Så vill jag inte ha det. Då slår jag hellre ett slag för smurfandet. Att inte tala klarspråk utan bara säga ”smurf” om det som inte alla ännu vet. För de som vet kommer att förstå ändå. Ni som är Facebookvänner med den nyblivna mamman vet vem jag tänker på och gläds med, fastän jag inte berättar att hon heter Smurf.

Änglasmurfen som min vän Anna har givit mig. Den väntade mig när jag kom tillbaka till jobbet. Nu tänker den på mig på håll när jag åter är för sjuk för att jobba.

Egentligen på väg för att jobba några timmar igen, men helt slut på ork bara efter att ha klarat av morgonbestyren. Och eftersom kroppen pratar för tyst (eller jag är för bra på att ignorera) fick en 42-åring och en 13-åring påminna mig om att jag skulle stanna hemma om jag inte kände mig bättre idag.

Så jag är tillbaka i sängen. Med havsutsikt.

Den här tavlan brukar bo i vårt kök, intill fönstret där det levande havet skymtas. Nu under renoveringen har den flyttat till sovrummet där den ger havsutsikt och påminner om konstnären och det speciella möte då vi fick önska oss just denna vy. Han var en person som var viktig för oss och för så många, och som lämnade jordelivet i våras. Saknad.

Vi sover hemma igen. Köket börjar bli klart och tiden i lånad lägenhet är avslutad. Skönt att ha fått bo nån annanstans under det stora bygget. Skönt att få hjälp med den välbehövliga renoveringen. Skönt att vara hemma igen.

Mindre skönt att ha mängder av väskor och kassar och flyttkartonger som vill bli undanröjda. Men jag ignorerar dem. Ligger i soffan och ser Victoriafallen forsa på teven, och försöker få den febriga kroppen i balans efter några timmar på jobbet. Visst, jag är egentligen för sjuk för att arbeta – men för desperat längtande efter normalitet för att inte försöka några gånger i veckan.

Jag ligger i samma gamla soffa som i mars, då när jag var i början av den här sjuka tiden. Och av nån märklig anledning (läs: bloggande kombinerat med googlande journalist) blev intervjuad av Aftonbladet om när jag fick nån slags tennisarm av min iPhone 😀

En skicklig fotograf kom på besök och riggade upp sin utrustning i vårt ovanligt välstädade kök. Det kök som nu är borta. Med sina trasiga skåp och lutande vinklar. Nu har en skicklig snickare, tillika kär släkting, rätat upp och fixat till.

Och själv var jag ovanligt fixad (mitt normala smink heter maskara. Punkt) då i mars, i ett försök att dölja feberrosorna.

Fotografen, Ralf Bergman, var en trevlig besökare, trots att han placerade mig mot det mer ostädade hörnet av köket 😉 och är kanske glad att jag lät bli att skjuta upp fotograferingen tills jag blev frisk. Då hade han fått vänta än.