Just nu skulle jag och maken egentligen vara på väg till något så sällsynt som en lyxig hotellhelg med förstklassig mat, vinkällare, provsmakning och hela baletten på Grythyttans Gästgivaregård. Den helgen fick vi avboka eftersom jag fortfarande dras med min feber. Men chansen kommer åter, för Verum ger oss möjlighet att lyxa en annan gång. Helgen är nämligen en vinst!

För länge sen blandade jag till och namngav en filmjölk i Norrmejeriers sortiment Verum. Tack till bloggläsare, Facebookkamrater och andra opartiska 😉 som röstade på min fil och tog mig till final.

I höstas fick jag veta att juryn hade utsett just min smak till den vinnande. Härligt! Senare fick jag besked om att man måste byta namn eftersom Norrmejerier redan hade en produkt som hette Norrsken i sitt sortiment – OCH att man behövde byta hjortronen mot hallon eftersom det var brist på hjortron. Humor! Men så länge vi får åka till Grythyttan så får filen vara som den vill. Och nu finns den i butik.

Jag har just smakat filen och den är god. Skogsbär mer än norrsken, så jag är glad att jag kunde prata mig ifrån att synas på bild på paketet. Nu står det bara i produktinformationen på nätet att jag bistått med inspiration. Hälsofil känns alldeles rätt i det här läget, och Verumprodukterna brukar ofta bo i vår kyl när det härjar vintriga virus.

Barnen har åkt med mormor till härliga stugan (och härliga bonusmorfar), så här får vi ändå den där ovanliga vuxentiden. En annan slags vila, som också kan behövas fastän saknaden efter barnen kommer så fort de har lämnat huset.

Dagen började med en otäck upplevelse. Jag vet nu att mitt hjärta mår bra och att det (trots att det kändes både omöjligt och fruktansvärt) går att få ner en slags duschslang genom matstrupen. Jag ska inte skriva namnet på undersökningen, för då kanske nån stackars googlare hamnar här. Jag är glad att jag inte visste vad som väntade, och chockad att jag klarade av det trots min kräkskräck.

Efter vila vinkade jag adjö till vårrusande (ni vet den där tävlingen som de envisas med att särskriva) dotter, och hämtade hem sonen. Fadern jobbar ikapp ikväll så jag och junior är på tumis – som de säger där Sandra bor.

Utelek med fruktstund och åskådarmamma följdes av matlagning. Ambros skulle laga mat till mig hade han sagt, och det klarade han utmärkt. Med vissa tips. En lagom munsbit blev det. Efter att ha fått någon meter slang genom halsen är man inte så sugen på att äta. Och före får man inte (tack och lov, say no more….). Om det inte hade varit så enormt läskigt hade återkommande undersökningar kunnat vara ett strålande sätt för en sängliggande och alltför matglad person att gå ner i vikt. Men imorrn är nog aptiten åter igen, var så säkra.

Det är inte ovanligt att mjölken utpekas som orsaken till mängder av sjukdomstillstånd, inte minst inom alternativmedicin. Redan i slutet av 1900-talet 😉 märkte jag det när jag läste specialkostintyg skrivna av homeopater. I den nya tidningen Magasin Måltid läser jag en artikel om att diagnosen laktosintolerans delas ut lättvindigt och ibland ställs av föräldrarna själva. Kanske gör den laktosfria kosten magarna lugnare, men om det är annat som är grundorsaken till magproblemen (IBS ger ju precis samma symptom) så är det en björntjänst att sluta med laktos. Jag läser att restprodukten av osmält laktos hjälper tarmen att bryta ner laktos. Intressant! Så om man inte alls äter laktos blir det aldrig några såna smarta restprodukter. Man kan alltså bli mer känslig mot laktos av att äta laktosfritt!

Alternativ medicin och moderna dieter strider ofta både mot min kristna tro och min tro på vetenskap. Jag ser väldigt mycket religion i de rörelser som utpekar det vi stoppar i munnen som orsak till all sjukdom. Religionen märks också i andra matidéer, och när t ex ”fettdoktorn” uttalar sig om det hon kallar etablissemanget (som jag tveklöst tillhör) så ser jag en kamp om svart och vitt, sanning och lögn, gott och ont som har mängder av religiösa förtecken.

Det är nästan omöjligt för Livsmedelsverket och representanter för vetenskap och offentlig måltid att nå fram med såna här budskap, eftersom man ses som del av det där etablissemanget som bara far med osanning. Magasin Måltid har f ö ägnats ett eget inlägg på fettdoktorns blogg, och det som skrivs där skulle aldrig övertyga henne. Inte heller skulle artikeln om att laktosintolerans sätts som diagnos för lättvindigt övertyga dem som tror på att det är laktosen eller mjölken som är roten till det onda. Särskilt när det är Mjölkfrämjandet som har gjort studien som visar att laktosintolerans är vanligast på små och privata förskolor och i storstäder. Det vore intressant att se om en liknande studie av någon opartisk instans skulle tas emot som fakta.

Förmodligen finns det alternativa fakta som säger att man kan få långvarig feber av att äta både mjölk, mjöl, kött och socker. Så jag får väl skylla mig själv för att jag inte på alla plan tillhör den rätta religionen.

Skummad ekologisk lättmjölk i en uppmuntranslatte jag gjorde till mig själv.

Se på teve och läsa böcker är de aktiviteter som jag har ägnat mig mest åt under den här långa sjukperioden. Förutom att – som nu – blogga via iPhone, förlora i Rumble och beklaga mig på Facebook. Tur för mina kontakter där att jag blev sjuk under fastan, så de slapp läsa suckstatusar under första månaden av min sjukdom…

Så vad har jag då sett på teve och hur har det varit?

Nyhetsmorgon (TV4)
Vissa berörande ämnen, men alltför mycket icke-nyheter för min smak. Strandmode och innekakor t ex.

Efter tio med Malou (TV4)
Intressanta och viktiga inslag, men ojämnt och ibland pinsamt dålig koll på gästernas namn. Och väldigt många repriser.

Fråga doktorn (SVT)
Rart och småtrevligt med förvånande mycket som intresserar mig. Ålderstecken?

Sjukhuset (TV3)
Spännande dokumentär, men inte nåt uppbyggligt program för en diffust sjuk som kan tro att hon drabbats av många av sjukdomarna i serien.

Babel (SVT)
Helt i min smak med en programledare som jag uppskattar mycket (Jessika Gedin) – men ibland generande ledsamt att se alla dessa intervjuer med författare som lyckats med det som jag inte lyckas med: att bli utgiven.

Big C (SVT)
Utmärkt serie, men temat kan ge efterhängsna och ovälkomna tankar.

Extreme Home Make Over
Intressant med före och efter, och att livet görs enklare för människor som behöver det. Men så hysteriskt mycket skrikande att det inte går att se hela.
Och för en sjukling som ligger hemma i ett hus med extrema behov ger det ibland lust att nån ska jämna också detta hus med marken och bygga ett Disneyhus. Medan vi är på semester 😉

How clean is your house? (7)
Läskigt. Särskilt att det skulle gå att hitta enskilda detaljer i vårt hem som skulle kunna uppröra de här frejdiga hemsanerarna.

Du är vad du äter (7)
Trots att Skipper har samma tonfall som programledaren för EHMO så kan jag bli inspirerad att träna som sjutton och därmed äta bättre. Men när det första inte går tröstäter jag istället….

Sjunde himlen (Kanal 5)
Lycka! Jag älskar denna helylle-serie. Att det i svensk teve faktiskt går ett program om en pastorsfamilj med ett helt vanligt liv och vanliga problem, och där kyrkan är en del av livet. Och så är det gjort på ett sånt där amerikanskt sätt att jag gråter i slutet på VARJE program. Underbart!

Med andra ord så skippar jag ofta alla de andra programmen (även om jag sett dem en hel del under den här tiden), men Sjunde himlen får mycket gärna vara mitt sällskap även som frisk. Men då kan jag inte ligga i soffan varje vardag kl 11:15. Jag kanske ska köpa hela serien och se den från början med barnen. Klockrent fredagsmys för en helyllefamilj 😉

Samma månad som vi gifte oss, för tjugo år sedan, föddes den katt som skulle följa med oss i nästan 19 år. Förra vintern fick vi säga adjö till Nelson när hon(!) började bli för sjuk.

Jag saknade henne med oväntat kraftfull sorg. Ett halvår senare fick dottern en kattunge som istället blev familjens fyrfota vän. Vansinnigt söt, men det var länge påtagligt att jag inte kände den här katten som vår Nelson. Hennes ”prat” och gospreferenser kunde jag utan och innan, och nu kom en helt annan personlighet.

Och nu när lillkissen börjar närma sig året känner vi varandra. Hon är sin alldeles egen personlighet, men har samma intresse för att dricka ur muggar och glas, och samma favoritplats i sängen som sin företrädare.

Igår sände TV4 ett nyhetsinslag om barnhemmet i Orissa som jag nämnt tidigare, och jag noterar att jag har precis samma slags frågor och funderingar idag som när jag först läste om Lotusbarnen för nio månader sedan.

Det är viktigt att slå larm när saker inte går rätt till, men att det inte finns några enkla lösningar på larmet är inte samma sak som att man inte tar frågan på allvar. Bengt Magnusson hävdade i påan att ingen har lyssnat, men så är kanske hans uppdrag att göra svartvita nyheter av komplicerade tillstånd.

Också nu, nio månader senare, kan jag omöjligt se vilket slags snabbt ingripande vi skulle kunna göra från svenskt håll utan att riskera att situationen blir sämre för de här barnen. Jag förstår att det upplevs som flathet, och förstår upprördheten. Den påminner om det jag känner inför att ha varit sjuk utan diagnos i över två månader. Kan inte nån bara ordna det här? Men ibland är det så trist att snabbast möjliga quick-fix handlar om månader eller år av både kamp och väntan.

Blir man mer känslig när man är sjuk? Det verkar så. Jag vet att tentaklerna blir mer aktiva vid stress, men kanske är det så vid fysisk sjukdom också. Jag reagerar starkt på allt möjligt. Tårar över teveprogram, sorg över andras relationer som inte verkar fungera. Kränkt över människors okänslighet som drabbar andra.

Dagens tidning innehöll en ruta som jag reagerade på. Tänk om det inte hade stått WWF på den här annonsen, utan ett främlingsfientligt parti…. Fastän det inte gör det så väcker den avsmak hos mig. Man adopterar människor, inte djur. Varken apor eller hundar. När huvudvärken släpper tror jag att jag ska skriva till WWF och sucka över deras ordval. Det kommer inte hjälpa, men kanske det får tentaklerna att vila en stund.

När jag och min (blivande) man flyttade ihop började vi samla på ett uppslagsverk. Lexikon 2000. Det var så man gjorde 1991. Om man ville veta något så slog man upp det. Och det som hade hänt efter tryck fanns helt enkelt inte med.

Nu går informationsflödet som bekant mycket fortare. Både fakta och fiktion sprids sekundsnabbt från den ena till den andra. Både det som är verkligt och det som börjar som missförstånd kan få gigantiska proportioner eftersom uppseendeväckande nyheter, sprids rekordsnabbt genom nyhetssändningar, Facebookdelningar, bloggande och twittrande. Och det sprids lika snabbt oavsett om nyheten ger en hel bild eller bara en bit av en sanning.

Här är en till av mina käpphästar: att alltid försöka minnas att det inte är den fullständiga bilden som presenteras. Nyheten är vinklad utifrån någons perspektiv och utifrån en tes. Och har man en tes så hittar man bevis för den. Program som Kalla fakta och Uppdrag granskning är tydliga exempel på sånt, och jag orkar därför aldrig se de programmen. En blogg som kallas Lotusbarnen presenterar en bekymmersam bild av ett barnhem i Indien som Adoptionscentrum samarbetar med. Redan i augusti skrev jag om det, att det inte är lätt att göra rätt. Jag tvivlar inte alls på att berättelsen bygger på verkliga upplevelser, men upplevelser är aldrig en objektiv bild av verkligheten och enkla lösningar finns mycket sällan i komplicerade frågor.

Återigen detta svåra, att vi ser svartvitt och värderar vad som är rätt eller fel utan att egentligen kunna ha grepp om helheten. Men det betyder inte att vi ska låta bli att försöka. Jag hoppas och tror att de flesta människor, så även ansvariga inom den organisation jag själv representerar, gör det som står i deras makt att rätta till det som är fel. Men ibland finns inga enkla sätt att ställa till rätta. Inte ens om man råkar vara svensk.