Ibland blir jag rädd för den människosyn som regerar i mitt vardagsrum, i Facebookflödet. Andra människor är idioter som ska dumpas. Alla konflikter beror på den andre. Om jag gråter så är det någon annans fel. Trampa gärna på andra bara du själv mår bra. Sköt dig själv och skit i andra.
Jovisst, såna känslor dyker upp hos mig också ibland. Men i mina mörkaste mest omänskliga stunder. När jag är ledsen, sårad – eller som nu, jävligt less på att vara sjuk hela tiden. Ja, då kan jag i min egen litenhet vilja göra andra mindre genom att se dem som dumma och fel, men aldrig att jag skulle skriva, gilla eller dela något såna här texter. Men just sånt här får tusentals delningar till skillnad från de texter jag sprider på Facebook. Det kan nog verka som att jag bara är avundsjuk, men det handlar inte om det, det handlar om hur jag önskar att människor ska se på varandra. Och det är inte så här.
Tack för alla fina hälsningar på antitacksägelseinlägget! Värme, omtanke och humor – det gillar jag. Redan morgonen därpå, dvs på tacksägelsedagen, kändes det bättre. Vilket inte betyder att jag är mindre less på att vara sjuk, men att jag orkade räkna glädjorna igen. En glädje i söndags var nyheten om att otroligt framgångsrika forskare har startat ett projekt för att lösa ME-gåtan. Om 20 år kanske det finns botemedel!
En oglädje kom i form av aggressiv (men tillfällig) sjukdom i söndagskväll, så nu har jag sällskap i sjuksoffan av ett barn som får nåt som annars undviks: multinationell utsugarläsk. Han behöver sällskap vid teven och jag behöver tyst vila så jag använder mina födelsedagshörlurar. Nästan inga Disneyljud hörs in, men däremot gossens röst och andra valda ljud. Jag lyssnar annars ledsamt lite på musik nu, eftersom det också kostar hjärnan kraft – men idag är Sarah nära nog tystnad. Om en knapp månad kommer hennes nya julalbum. Jag längtar så! En glädje i sjukaste och mörkaste november!
PS. Jag insåg att jag har skrivit ett helt inlägg om magsjuka utan att det andas skräck. Jag ÄR rädd att smittas, och tycker fortfarande att kräkningar hör till det värsta med människokroppen. Men fobin har tydligen stillat sig något. Dock har en ny rädsla dykt upp. Om jag blir smittad, hur sjuk blir jag månaderna därefter i min ME…
Utsikten från köksfönstret är så fin att jag dagligen funderar på att lägga mig på köksbordet för att få bästa vyn. Eller ännu bättre vore det med en balkong utanför köket. Helst med soffhiss upp på taket så jag kunde se hela havsviken. Jag längtar ut till guldet, men har för tredje året en höstkropp som inte stämmer med själens längtan ut.
Men jag bad kära mannen ställa ut solstolen så jag åtminstone kunde ligga under det närmsta gyllenträdet och andas höst.
Jag andades kanske lite för länge, för idag känns höstkroppen förkyld ovanpå den vanliga sjukdomen. Då är soppa extra gott. Höstgul och snabblagad: resterna av en kycklinggryta, en halv morot och hönsbuljong. Och så rätt smak med hjälp av spiskummin, vitlök och balsamvinäger.
Jag drömmer om att orka skriva ner allt det jag tänker på. Jag drömmer om att jobba. Både dagliga och nattliga önskedrömmar. Och så drömmer jag om höstpromenader. Den här årstiden har alltid varit min bästa. Därför känns det extra hårt just nu att sitta fast i sjukdomens husarrest. Så jag försöker minnas att se ut och ibland släppa in frisk höstluft. Och njuta ögonens höstpromenad.
Ett land
…utan höst/vinter/vår-förkylningar som förvärrar kronisk sjukdom.
…med ME-forskning och ME:dvetenhet som nått så långt som möjligt. Som i Australien ungefär.
…utan rasistiska strukturer och människor som på allvar yttrar fraser som ”jag är inte rasist men…”
…där det finns ett engagerande och välavlönat, men inte för slitsamt arbete åt en fenomenal man.
…där det finns fina dans- och teaterskolor, och idrottsföreningar där föräldrar slipper arbeta och kan ligga ner på matcherna.
…med 30 grader om dagarna och 20 om nätterna året runt. Löv som skiftar färg och ger några krispiga hösttimmar då och då. Snö några dagar runt jul.
…med släta trottoarer, ljus- och ljuddämpade offentliga miljöer, hemtjänst och på alla sätt hög tillgänglighet för rullstolsburna och kraftlösa.
…med billiga, miljövänliga transportmedel för släkt och vänner som vill hälsa på.
…där det går att tjäna pengar på att några minuter om dagen dela med sig av sina dikter på Facebook och den som är sjuk slipper deklarera.
…där ord som ”utförsäkring” inte finns.
…med lika fina bloggläsare som här. Tack!
Det blev kanske dålig stämning här. Åtminstone om jag ska tolka statistiken (hundra läsare och en kommentar). Men det kanske är bäst att låta bli att tolka och istället bjuda på något fredagsgott. En av sångerna som jag fick med mig förra fredagen och som har följt mig och dottern hela veckan i nynnande och på Spotify. Annars vore jag inte jag ur Livet är en schlager. Peter Jöback gjorde den och sin roll som Candy Darling så otroligt starkt.
Ni som sett filmen lika många gånger som jag vet ur vilket samtal frasen ”Annars vore jag inte jag” kommer. Ett samtal som gjorde det extra träffande att jag kom till Cirkus i rullstol.
Ingen annan vill jag vara.
Men frisk.
Eller åtminstone mindre sjuk.
Sen sist har…
…jag fyllt år.
…jag inte orkat ha kalas.
…jag fått blommor och presenter av dem som ger sånt fast de inte blir bjudna på nåt kalas.
…valresultaten gjort mig än mer rädd, och tendensen att skylla SD:s framgångar på allt annat än att människor är rasister/korttänkta/dumma/naiva gjort mig arg.
…jag läst på om 30-talet och sett skrämmande likheter med nu
…jag inte lämnat hemmet på över två veckor.
…jag planerat att trots sjukdomssvackan snart ändra på det.
…druckit många liter te.
…jag läst om den bästa boken och blivit än mer tacksam för min rösträtt.
Fastän jag inte har lämnat hemmet på så länge så kan jag nu deklarera att jag har röstat. Jag kan också deklarera att jag har deklarerat (de få böcker jag utan egen arbetsinsats säljer via det feberslumrande företaget), och eftersom det har varit så krångligt och kostat så mycket kraft att sitta tio minuter då och då vid bokföringsprogrammet så har tempen förstås stigit och all annan tid gått till vila. Men nu är det klart. Dessutom har mina röster har kommit iväg till vallokalen idag tack vare att det går att rösta med bud. Ofrivilliga soffliggare som vill påverka vet vad de vill rösta på kan få hjälp att nå vallokalen utan att behöva försämras i sin sjukdom. Det är demokrati det.
Demokrati är också att människor får rösta på vad de vill, och i år skrämmer det mig att så många röster verkar läggas på partier med en ofrånkomligt rasistisk agenda.
Det är flaggdag idag, och jag hoppas kunna fira ett Sverige där familjer som vår kan leva utan oro för vad barnen, och i synnerhet vårt yngsta, ska möta i framtiden.
Kanske jag behöver pausa vid något ytligt när tempen stiger och tankarna kring det kommande valresultatet gör detsamma.
Mat och katter brukar vara säkra kort. Lättgillat på flera sätt. Så här kommer min daglediga kamrat och min lunch idag. Mammas gomorötter och egen goguaca. Den frysskadade lussebullen jag tog till förrätt får ni inte se.
