Vinnaren är dragen!
Ullis i Nairobi kommer att få en Frälsarkrans på posten. Grattis!
För ett år sen möttes vi på Svenska skolan i Kenya. Jag skulle gärna komma dit och leverera armbandet personligen, men får ta postgången till hjälp.
Planet har just landat! Återbesöket 2011.
Först en liten påminnelse:
Kommer ni ihåg att tävla ni som vill ha en egen Frälsarkrans?
————————
Jag gjorde det idag igen. Lät bli att säga nej…
När man bloggar offentligt kan man bli hittad av alla möjliga skäl. Det är både roligt och läskigt, och trevliga journalister kan sin sak i att göra så man känner sig bekväm nog att säga ja. När vi bodde i Nairobi under adoptionsprocessen blev vi t ex intervjuade av en journalist från The national. En stor tidning med Abu Dhabi som bas. Idag handlade det om en annan tidning. Och kanske att jag får ta och borsta håret och dra på mig något annat än myskläder till veckan.
Så här ser jag ut nu. Fredagsmys minsann. Testade hälsan med ett ärende och konstaterade mig varken pigg eller feberfri så jag fortsätter hänga i soffan, nyss med Mma Ramotswe som sällskap. Damernas Detektivbyrå som fick mig att längta. Och kanske att orka skriva några rader på romanen där det finns en sån veranda som Precious har. Först när jag såg filmen idag insåg jag att t om färgen stämmer.
Planen var att morgonpussa hejdå, jobba effektivt hela dagen, lunchträna med jobbarkompisar, podradiopromenera i solen och sen komma hem till tomt hus för ensam återhämtning och skrivarlya i flera dagar.
Jag hann med punkt ett. Så kom en feber.
Jag gav mig av hemåt när tempen började stiga och landade i soffan. I ett tomt hus som sagt. Det är underligt. I stressiga och trötta stunder längtar jag så enormt efter ensamheten som verkligen hjälper till att ge kraften åter. Men när en flerdagars ensamhet väl dyker upp är det inte så där fantastiskt som det först verkade utan både tråkigt och längtansfullt. Det kan rentav bli som en fasta. Men inte i fråga om mat. Mycket juice, te och frukt visserligen, men jag tror glass är en nödvändig medicin framåt kvällen. Kanske framför Babel (om jag är vaken så sent) med ny programledare. Min favorit Jessika Gedin.
Annan slags medicin fick jag nyss.
En fantastisk läsarkommentar som följdes av fler.
En till bokbeställning.
En fin film (som jag får återkomma till. Gäsp….)
Frälsarkransen kan köpas i en del kyrkor och förstås via Verbum. Jag har för det mesta någon extra krans hemma, och nu vill jag ge dig som läser Fastepärlorna här på bloggen chans att vinna ett eget exemplar.
Skriv en kommentar till det här inlägget eller på Ekhemmanets Facebooksida så är du med och tävlar. Eller, om du vill tumma extra på hemlighetspärlorna kan du skicka ett mejl till ekhemmanet@ekhemmanet.se och berätta att du vill vara med och tävla.
Extra glad blir jag om du berättar för dina vänner om mina pärlreflektioner, t ex genom dela Ekhemmanets status eller genom att sprida länken till Fastepärlorna.
På söndag drar jag en vinnare!
Välkommen!
Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag
Skrivardag som ger skjuts åt tredje romanen och välbehövlig återhämtning, men med längtansklump i magen. Barnalängtan. Av en kär sort. Vår trettonåring är med mormor på sportlovsresa till ett av mina bästa och mesta resmål. När längtansflickan var knappt två år var vi där tillsammans.
Jag var i min dotters ålder när jag första gången besökte London. Sen blev det en mängd med besök under de följande tio åren. Familjeresa, språkresa, Taizéresa, vänresa, mamma-mormor-resa, skolresa, inför-bröllopresa…
Västen som jag har på bilden hade jag nästan jämt. Nu har min älskade tonåring fått den och har med den till London. Märkligt och skönt.
Mormor och dotterdotter kommer förmodligen se någon musikal. Om jag och dottern hade varit lika tidlösa som västen hade jag velat se Chess med henne. Nu lyssnar jag på den musiken och minns hur det var att se och höra Elaine Paige och Tommy Körberg sjunga You and I för 26 år sedan. Här gör de det igen, långt senare. Det år vår flicka föddes. Längtansflickan.
Ikväll läste gossen och jag (återigen) en bok som vännen Annika Bornemark har skrivit. Stora Lo och överraskningen. En underbar berättelse med sköna bilder. Du kan beställa den från BarnKan.
Jag tänkte när jag slog ihop boken tidigare ikväll att jag skulle minnas att tipsa om den på bloggen. Glömde det efter alla äkta människor och hubbotar, men blev påmind när jag nyss tittade in på min författarsida på Facebook (dit du gärna får bjuda in dina vänner. Jag hoppas på 7 gillare till så jag kan få fira hundragubbesjubileum). Påminnelsen kom i form av att Facebook föreslog att jag kanske kände en av de övriga som står bakom böckerna om Lo. Rätt läskigt, för som administratör har jag inga vänner på FB och mitt vanliga konto är borta. Det borde inte finnas några band mellan mig och denna person på nätet, men Facebook hittade ändå. Mysko. Och för övrigt mycket skönt att pausa från storebrorserdigfeelingen som alla de där vänförslagen ger mig. Men nu kom det alltså förslag ändå. Hur det gick till vet jag inte. Men jag vet att böckerna från BarnKan är härliga för både liten och stor.
Igår var det en vilodag och jag fick några ensamma timmar som ägnades åt lagom långsam städning.
Dammsugaren gladdes åt att få jobba lite med det här golvet.
Ett städtips:
Bryt upp ett gammalt och dåligt lagt klinkergolv i hallen och låt sen de grova brädorna vara kvar just som de är. I springorna ryms mycket sparad städning som gömmer sig fint förutom om man granskar noga.
Och så nyttigt för barnen att inte växa upp i ett kliniskt rent hem. Det motverkar allergi har jag hört 😉
Lillhjärtat och jag somnade båda framför festivalen. Jag har annars tittat ovanligt mycket detta år, mest för att Gina Dirawi är så skön. Fast denna veckas mellansnack bidrog till sömnen. Och två av dem som nu röstats fram tar fram det värsta i mig. Timotejer och banan får mig att hurves. Så det är nog bäst att sova vidare.
Det har inte hänt bara en gång att en språkpolis (inga namn nämnda, men ni känner henne) har svarat uttrycket ”Vi syns imorrn” med något i stil med ”Jaha, det är då vi slutar vara osynliga?”. Varken kul eller särskilt trevligt, men är man ordnörd så är man.
Men nu funderar jag mycket på det där med att synas – och inte om att ses. Jag vill synas när det gäller mitt författande, för att synas är nödvändigt för att bli läst. (Om man inte gör en Kepler förstås). Jag tycker också det är helt OK att synas i fråga om t ex barnlöshets- och adoptionsfrågor. Ämnen som jag brinner för och vill sprida information om. Sen finns det andra frågor där jag inte tycker att jag behöver synas offentligt. Jag har varit med två gånger om att skvallerkvällspressen ringt mig och bett mig ringa upp. En gång Aftonbladet och en gång Expressen. Båda gångerna har jag tänkt (och det erkänner jag utan att rodna) ”Ja! Nu händer det. Nu har de upptäckt min roman och kommer göra den känd för en stor publik!” Men, nää… Båda gångerna har de googlat sig fram via nån detalj på min blogg och velat ha med nån pytte verklighetsförankring i nåt udda ämne.
Så finns andra sätt att synas i media som inte känns riktigt lika bekväma. Dels i somras när jag fick pryda (?) en halvsida i stora lokaltidningen angående svälten på Afrikas horn. De hittade i semestertider ingen som jobbade på riktigt för de drabbade, så de tog en tjockis som bara bloggat om svälten. Och så nu när jag tveksamt sa ja till en artikel om att avstå och reflektera under fastan. Det blev en välskriven och välfotad, men obekvämt STOR artikel och jag brottas med alltför många tankar om vad människor tycker om det där rätt så udda som jag berättar om. Några få har skickat iväg en särskild hälsning till mig efter att ha läst, något som jag själv brukar göra, och därför uppskattar mycket. En hel del bekanta, som jag inte alls hade väntat mig, har i förbifarten bekräftat att de sett artikeln och har haft några ord att säga. (”Linslus” t ex. Jag väljer att tolka det som ett helt neutralt ord 🙂 ) Men hos alla tidningsläsare jag känner väl som inte nämnt något alls lägger jag orden i munnen. Att jag tar för mycket plats, att det verkar märkligt eller att det var en aning intressant. Förmodligen slutade de tänka på mig så fort de hade sett och kanske läst artikeln. För sannolikt ägnar inte andra lika mycket tid som jag åt att tänka på just mig 🙂 Jag vill ägna mindre tid åt att tänka på om jag duger eller suger i andras ögon. Det borde inte vara så viktigt, men blir oftare det under stressiga perioder. Fastan är en extra bra tid för att öva på andra fokus, och att avstå sånt som ger för mycket bryderier. Så nästa fasta ska jag se till att inte ta plats på offentliga arenor i ärenden där jag inte känner mig helt bekväm. Eller. Jag tror jag börjar nu.
Men först: tiotusen röda rosor till bloggkamraterna som deltog i SVTs och TV3s serier om barnlängtan i höstas. Jag beundrar dem för modet att öppet berätta om sin djupaste längtan och smärta på bästa sändningstid. Utan att veta vad vänner, familj och bekanta funderat på när de sett det. Modiga ni!
Tack FC, Emilie och Anders, och alla ni andra! Och innan jag skrev färdigt detta så såg jag Elida i Debatt på SVT och är synnerligen stolt. Och lite bekymrad över slutfrågan som tvingades på. All heder och varma tankar! Och ett ljus med en bön för framtiden.
Och apropå att tända ljus för andra. Ni har väl inte glömt min utmaning till er bloggläsare? Jo, jag tänkte väl det. Titta in och SMS:a vettja.
Ett vanligt samtalsämne med vänner (läs: väninnor) är hur vi gör för att hålla stressen borta, eller åtminstone rimlig. Jag själv och flera andra i bekantskapskretsen har en historia av utmattning och till skillnad från innan jag krockade med väggen så känner jag nu i tid de signaler som jag då ignorerade. Numera är jag också mer medveten om vad som hjälper mig att minska stressen i kroppen. Exakt vad det är som gör det är nog individuellt, men här kommer min…
Har du en antistresslista? Eller klarar du dig utan?
