Det där rubriken blev ju nån slags motsats till att släppa väder, men det var inte riktigt tanken 😀
Tanken var att idag fångar vi den dag och det sköna vinterväder som är. Så här ser det ut:

Jag började dagen med stavpromenad som tog på krafterna och gav nya. Nu är det sköna minusgrader och sol. Maken är äntligen hemkommen efter en jobbresa och vi ska inte ägna oss åt tvätthögar, dammkatter (de som har ätit upp råttorna) eller julutkastning. Granen fick flytta ut häromdagen eftersom den klädde katterna och mattorna gröna, men elljusstakarna får stanna längre. Ingen brådska ut med julen, inga euforiska tillrop över att ”åh, nu vänder det. Nu blir det ljusare igen” (det där kommer nog generera ett eget inlägg, mitt mörkerbehov) men glädje över att hela familjen ska gå på utflykt i skönt vinterväder – innan en vilsam skymning ger rätt att lördagskura.

Först ska gossen hämtas av pappa hos mormor, där han har övernattat – med glädje efter en rätt lång tid då hemma har varit bäst. Hemma är nog bäst, men ibland är det bra att vi rör oss åt olika håll för att sen få glädjen att samlas igen.
Och fånga väder.

Avdelningen för goda nyheter fortsätter: Kix blogg andas hopp efter alltför mycket smärta, våra pilotvänner har nu fått sitt andra barnbesked från Kenya, och Tea deltar i tävlingen med ett så fint inlägg att jag nästan rodnar.

Och så har sånt här kommit till användning.

Lätt och snabb mat efter jobb och hämtning, och sen drog jag och barnen till Friskis & Svettis, detta kravlösa, välkomnande ställe. Storasyster och jag tränade Dans Afro inne i salen och lillebror gjorde en hel del av rörelserna 🙂 utanför salens glasväggar där han väntade.

För två år sedan var det inte tänkbart att han tryggt och utan problem skulle roa sig själv en hel timme. Nu är han trygg. Det är skönt att veta det när nätterna ibland signalerar annat. Nattskräck. Det vet jag nu att det är, och vill skriva lite om det eftersom jag inte visste något alls om det tidigare, och jag blev lättad av att läsa om det. Det är annars lätt att koppla nattlig otrygghet till adoptionen eller livet före adoptionen, men nu vet jag att det drabbar många barn. Kanske var det nattskräck jag själv hade som barn, och inte mardrömmar. Hos vår lille kom det ofta i treårsåldern, och fortfarande vissa nätter. Senast häromnatten. Man kan tro att han är vaken, men det går inte att få kontakt – och fysisk beröring är inte möjligt. Det gör bara kroppen mer spänd och den förtvivlade gråten värre. Och så upphör det plötsligt och sömnen blir som sömn ska vara. Som adoptivförälder är det lätt att koppla alla svårigheter till adoptionen. Därför är jag glad att från rätt många bioföräldrar ha fått höra om deras barns nattskräck. Och att ha läst att det är mycket vanligt och inte alls tyder på att något kring anknytningen skulle vara bekymmersamt.

Men inatt hoppas jag det fortsätter vara god sömn. Jag tror det blir det för mig. Nyduschad i rena lakan. Och där vaknade gossen. Godnatt allihopa!

Kvällsläsningen ser just nu ut så här. Jag tycker rätt bra om boken, så långt som jag hittills har läst. Det enda som besvärar mig är att ordet neger används frekvent. Jag förstår av bokens tema att det finns en baktanke med att det ordet valts av översättaren, men jag har ändå svårt med det. Det finns ingen som kan rubba min ståndpunkt att ord som kränker andra människor inte ska användas oavsett hur många gånger den som uttalar ordet påstår sig inte vara rasist. Kristina Lindquist formulerade det så bra i en debattartikel i Expressen förra veckan, att det inte finns nån anledning att beskriva det på annat sätt. Läs gärna artikeln. (Och sluta absolut att använda det där ordet om du gör det.)

Det sorgliga är att denna bok, trots att den utspelar sig i en annan tid, beskriver en verklighet på många håll i vår värld. Människor betraktas olika beroende på ursprung och hudfärg, fastän de flesta av oss säger sig tro på människors lika värde.

Igår råkade jag läsa några rader om författaren Kathryn Stockett på insidan av bokomslaget, och somnade med ett leende. Boken refuserades av 50 förlag innan den gas ut. FEMTIO!? I en intervju med författaren står det att det till och med handlade om 60 refuseringsbrev. Wow! Det där ger hopp minsann! Liksom att jag idag har skickat iväg två nybeställda böcker, fått fler gillare på författarsidan och fått in en del tävlingsbidrag.Och så har ett par vänner – FC och EVL – fått bekräftelse på att de efterlängtade små hjärtana finns och lever. En trött men bra onsdag.

Jag har skrivardag och vill skriva men bör ägna mig åt bokföring för mitt lilla företag. Och fastnar i annat hela tiden. Undrar om man kan säga om bokföring: ”Slappna av så ska du se att det löser sig av sig själv!”

Jag fastnade bland annat i något riktigt gott. Musik som jag hade missat. Närodlad och fantastisk. Linda Pettersson Bratt som här sjunger What I need. Njut.

Igår morse skedde ett slags mirakel.

När jag vaknade hade jag tankarna på vad jag skulle säga när jag på lördagkvällen skulle inleda ett missionsmusikcafé i kyrkan. Jag kom att tänka på en pärm i källaren som jag gick ner och letade rätt på. Den var dammig och oläst de senaste decenniet.

Pärmen innehåller anteckningar från 1989/1990 då jag som 19-åring deltog i ett folkhögskoleprojekt på Sigtuna folkhögskola. Vi la upp våra egna studier, satt i ett madrassrum och berättade om oss själva en timme i taget, hade matlag, utförde Robinsonbesläktade omröstningar om vilka vi skulle tillbringa vårt halvår utomlands med, vaccinerade och förberedde oss. Sedan reste vi i november 1989 iväg till ett fattigt men ändå blomstrande Zimbabwe. Just då ett föregångsland som under vår tid där firade 10 år som självständig nation, med en ledare som först senare började kallas diktator. Under tiden vi var där befriades Nelson Mandela från Robben Island i grannlandet Sydafrika. Idag ser det annorlunda ut i båda länderna, och tidningarna gav i december en annan bild av ANC än den som vi minns från kampen mot apartheid som fanns med under mina tonår.

I Zimbabwe bodde vi svenska och zimbabwiska ungdomar i små hushåll på missionstationer på landsbygden. En hel del av de svenska kamraterna har jag som facebookkontakter och vänner. Min zimbabwiska syster lever inte längre, den ibland onämnbara sjukdomen tog hennes liv, och det var 18 år sen jag mötte och flera år sen jag hade kontakt med min zimbabwiske bror.

Så igår, när jag kom upp ur källaren, slog jag på datorn och hittade ett mejl från min gamle vän i Zimbabwe. Han vars första son föddes året efter att vi hälsade på, och fick bära min makes förnamn. (Om det skulle ha blivit en flicka hade hon fått heta Cecilia.) Jag visste inte ens att vi hade fungerande e-postadresser till varandra, men nu hade han skickat iväg ett mejl till mig (”Hej storasyster….”) i samma stund som jag hämtade pärmen ur källaren!
Nog är det ett fantastiskt sammanträffande?

Trots den trista vintern har vi haft snö på första advent, jul och trettondag jul.  Det snöar nu igen efter att Dagmar kom på annandagen med blåst och värme. Idag julspel i kyrkan, spanarpromenad och sen anlände goda vänner som stannar över helgen. Gott.

Femåringarna gick ut och välkomnade snön i väntan på maten. Det är härligt med RIKTIG vinter.

De senaste dagarna har jag fått inse att jag ur vissa aspekter tillhör minoriteter. Dels när Hedda skrev om hur få, bara 3%, av bloggbesökarna som kommenterar om de berörs av vad de läser. Dels nyss när jag fick ett givande mejl av P2:s utbudsansvariga Elle-Kari Höjeberg. Hon svarade snabbt på min fråga idag om varför P2:s mix ser ut som den gör. Jag fick veta mycket som får mig att förstå varför det inte bara är att göra en till kanal och även här fanns statistik. Bara 2% av radiolyssnarna hör dagligen på P2.

Jag tillhör minoriteter och trivs nog rätt bra med det. Visst skulle jag önska att betydligt fler lämnar hälsningar till avsändaren när de läser något som berör dem. Visst skulle jag önska en kanal att kunna höra i bilen och på batteriradion med musik och program som helt och hållet passar mig. Men jag förstår med hjälp av de där små procentsatserna att det inte är realistiskt.

När vi för snart tretton år sedan fick vårt efterlängtade barn hade jag velat att det syntes vilken grupp jag tillhörde på samma sätt som för adoptivfamiljer. Längtansgruppen. Tyvärr är den gruppen ingen minoritet numera, men jag tänkte ibland att jag ville att det skulle synas utåt att det hade varit en kamp. Att vi inte hade ”skaffat barn” lätt som en plätt. När vi förstod att vårt andra barn skulle komma från något afrikanskt land landade en härlig känsla. Att nu skulle det verkligen synas utåt vilka vi var. Kanske ytligt och udda, men så tänkte jag. Och jag tänker så än. Men så hör jag ju till både en och flera minoriteter.

Idag har jag varit ledig med barnen och surade på förmiddagen över att jag kom på den udda idén att städa bakom spisen – och skar fingrarna riktigt illa på en sylvass kant som hade kunnat fortsätta vara smutsig. Sen ösregn, blåst och is och en nödvändig tur med hela familjen till mammons olika tempel norr om Sundsvall. Vi klarade av det utan att bli alltför kinkiga och nu njuter jag av teet som var det enda jag ville köpa i mellandagsröran.

Även när det gäller te tillhör jag minoritet, eller en kräsen skara som har några få sorter som verkligen går hem. Det är nog lite otacksamt att köpa te i present till mig eftersom jag tindrar rejält bara av de sorter jag själv väljer. Det mesta av svart och rött te kan drickas, men riktig njutning ger bara Kvitten, Munk (den gotländska varianten), Gute och Brunkullan. Om inget av dem finns i skåpet känner jag mig riktigt fattig. Men nu är jag rik. På många sätt. Och snart är det Love actually på teve. Bara en sån sak.

What do I say
on this January day
When all my thoughts have gone astray

Kärleken saknas inte i mitt liv. Oändligt tacksam. Ändå tycker jag att den här sköna låten som berör en saknad kärlek säger något till mig om nuet. Om att en januaridag kan föra med sig en viss vilsenhet om vad som ska hända under året som kommer. Och om att somliga känslor kan vara kopplade till en person eller situation, och att längtan handlar om att hitta tillbaka till just den känsla som en gång funnits.

Sångerskan heter Susie Suh. Jag hittade henne genom ett program på P2. En musikkanal som jag mycket gärna lyssnar på. Men jag tycker att det är tid nu att sära på musikkanalen och språkkanalen P2. Kombinationen är både ålderdomlig och krystad. Hur tänker man på Sveriges Radio? ”Få se nu, alla lyssnare som tycker om att höra världsmusik, jazz och klassisk musik – vill såklart också höra nyheter på samiska och finska och arabiska.”
Sveriges Radio kanske också är en smula vilse. Jag tror jag får skriva och fråga.

Idag har vi varit till vårt (men på papperet mammas) paradis och röjt efter Dagmar. Hon var ingen mild madam. Och den snö som fanns tog hon med sig. Frisk luft och gott om motion fick vi idag. Det passade bra eftersom vi åt som skogshuggare igår på nyårsafton, men inte direkt aktiverade oss så mycket. Nu kompletterar vi med lite Wii Fit också före middagen. Backhoppning på nyårsdagen. Och här några nyårsdagsbilder och en påsk-dito. Före och efter Dagmar.

1 januari 2010

1 januari 2012

Våren 2011

Ett halvår senare…

Före och efter är liksom tillbakablickar något som väcker många tankar. Häromdagen gjorde jag en tillbakablick över den hjälp jag har fått i och med alla de härliga cybervänner som har skrivit om Väntrum på sina bloggar. Nu kan jag lägga till FC, en av de modiga och generösa människor som bjöd in tevetittarna till sin längtan och smärta i SVT:s Barn till varje pris. Och som bjöd mig på en författarbekräftelse utöver det vanliga i oktoberdelen av sin nyårsåterblick. Ett varmt tack!

Igår fick jag fyra mejl om storvinster. Två av dem sa att jag hade vunnit 985.950 Euro och de andra två att jag hade vunnit 985.950 Pund. Rejäl summa. Idag kom ett mejl som min gamla bloggplats verkar ha lockat fram:

Hallå
Hur gör du idag? Jag hoppas att du är bra. Mitt namn är Bridget jag är enda tjejen söker ärlig och trevlig person som du någon som jag kan samarbeta med Efter att ha läst din profil idag på ( www.villhabarn.se) Jag blev intresserad av dig gärna jag vill att ni skicka ett mail till mig e-postadress så att jag ger dig mina bilder och berätta mer om mig själv
Från din nya kärlek
fröken Bridget

Sorry Bridget. Det blir inte du och jag.

Spam leder tankar till Spamalot, som jag hade velat se i Malmö. Främst för att favoriterna Johan Wester och Anders Jansson finns med där. Nu är de på gång med en ny show och bloggar om den. ”Köp mjölk. Skriv bok.” Så härlig titel. Det hade kunnat vara en rubrik för en utmärkt vecka i mitt liv. Oj så gärna jag vill se Anagrams nya show. Vi har åkt till Skåne enkomt (detta underbara norrbottniska ord) för att se HippHipp [paw rihk-titt] och 500. Förmodligen är det ett måste om man ska se den här nya showen. För favoritherrarna bakom HippHipp verkar inte vara benägna att lämna Skåneland. Tyvärr! Men Starke man har i alla fall nått ända till Sveriges mitt därnerifrån Svinarp. Nu ska lilleman och jag strax gå ut, men först lite Morgan Pålsson.