När jag överraskade mig själv med att klara av att skapa en wordpressblogg på vår domän så lyckades jag också installera Google Analytics. Jag tittar inte på statistiken särskilt ofta för jag förstår inte riktigt vad jag ska titta efter 😉 En sak som jag begriper, och tycker är intressant att se, är hur besökarna hittar till min blogg. Via Hedda och FC kommer de flesta. Just dessa bloggvänner är också de långväga som jag har träffat bortom tangentbordet. Glädjemöten på årets Bokmässa i Göteborg!

När jag var inne nu såg jag att de flesta hade hittat hit via Sveriges Radio se senaste dagarna. Jag kunde inte förstå varför (eftersom jag inte begriper Analytics så pass att jag kan hitta exakt länksida), men anar nu att den sida som har fört läsare hit är sidan om Tomas Sjödin på Vinter i P1 eftersom jag länkade till den sidan tidigare.

Det blev en påminnelse om att påminna dig om att lyssna på Tomas på nyårsafton (eller web/podlyssna när som helst) om du vill bli upplyft, berörd och berikad.

Spanarna i är också ett fantastiskt program att podpromenera till, liksom Radiopsykologen. Men just nu försvåras promenaderna av glansis och en millimeter nysnö och alltför lättappade broddar.

I arton timmar var det strömlöst i vårt bostadsområde, eller strömavbrottning som lilleman sa. Arton timmars mörker – som en megalång Earth Hour. Vi tände ljus, spelade spel, tände brasa (så småningom med björkved som budades hit av omtänksamma familjemedlemmar), ställde ut kylvarorna på altanen och åt mackor och glass.

Spelet som kom fram var vårt kenyanska monopol, Kumiliki. Bostadsområden vi 2008/2009 bodde i eller granne med finns bland de köpbara gatorna. Slum och lyxkvarter. Jag köpte hus i Kibera och lillebror fick en extra slant eftersom han tog ett kort som berättade att han blivit Miss Nairobi. En äkta sedel (500 Kenyashilling) fick pryda spelet för feelingens skull. I Kibera bor människor utan el, vatten och avlopp. Ständigt.

Så lätt det är att få för sig att man genom att se på sitt eget har koll på hur alla har det. Det kändes som att ALLA hade strömavbrott, precis som jag får för mig att ALLA firar Earth Hour en gång om år. Men stormen hade givit med sig och vi mot kvällen åkte iväg på middag visade det sig att det bara var vårt bostadsområde och det som vi ser på andra sidan vattnet som låg i mörker. I övrigt såg det ut som vanligt längs vägen. Och på affären var det inte alls slut på värmeljus som jag hade trott.

Trots strömavbrott så har det kommit fram ett par bokbeställningar till mig i julhelgen. Julklapp för en egenföretagande författare. Jag anar att det är det fina inlägget som kära Kix skrev före jul som har fungerat som reklam.

Idag kommer två heta tips om skrivartävlingar för alla som redan skriver eller tänkt tanken att börja skriva:

Besök Skrivadventskalendern där du kan få skrivartips och tävla om en skrivarkurs i New York.

Titta in hos Haikuhille där du kan vinna en fantastisk haikusamling och få med din haiku i en annan.

Stormen Dagmar är här. Hon har rivit hårt i vårt  hus inatt, och tagit strömmen. Det hade varit bra att fylla vedförrådet innan det hände. Vi har en kamin med hål för en gryta, och om strömavbrottet blir långvarigt kunde det behövas både till värme och matlagning. Tur att lillebror fick en ficklampa i julklapp, så han och jag har kunnat gå på jakt på gamla brädbitar, trasiga lister och kasserade möbler.

Hur man laddar iPhonen på kaminen har jag inte kommit på, och den fasta telefonen funkar inte utan el.

Det är en annan slags annandag idag.

Det är märkligt detta med väderförväntningarna när det gäller julen. Att det ska vara snö för att verkligen kännas som jul. Där lever jag med i de kollektiva förväntningarna, även om jag när det gäller julmat och julstädning inte känner av några betungande måsten.

Med andra ord så är jag mycket nöjd med att det är vit vinter på Hemmanet just nu. Idag några minusgrader och mulet, och igår hög och klar kyla. Och just igår hittade jag en dikt om sånt väder, och känslan det ger mig. Dikten hittade jag i den rätt nyinköpta pocketboken med Tomas Tranströmers samlade dikter. Så glad jag är över en nobelpristagare som skrivit ord just för mig.

MIDVINTER

Ett blått sken
strömmar ut från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.

Och orden i den dikten växer ihop med orden jag hörde i lurarna på morgonpromenaden. Stilla natt på norska, med den sköna beskrivningen att jorden tar himlen i famn. Men den där sprickan som Tranströmer skrev om blir för mig att himlen tar jorden i famn.

Jag fick ett mejl i helgen. Ett sånt där oväntat som gladde mig. Det var från en bloggläsare som haft problem med att läsa bloggen ett långt tag, men gärna ville göra det om bara inte Internet skulle ha lagt av så fort hon öppnat min sida. Jag har upplevt samma sak själv i vissa versioner av Internet Explorer, men inte tänkt på att det kunde handla om något på min sida. Tack vare kunniga Facebookkamrater fick jag veta att det kunde bero på Facebook(!)knappen jag har haft vid varje inlägg. Nu tog jag bort den och det verkar hjälpa.

Nu går det inte att gilla den här bloggen på Facebook. Men om man gärna hänger där så går det förstås att dela inläggen som vanliga länkar. Och så går att komma till min författarsida på FB genom länken i menyn ovan. Och är du inte nån Facebookanvändare så gör det inte det minsta. Jag är SÅ glad att du besöker min blogg! Tack för det! Och tack för alla härliga kommentarer jag får. De gläder mig så.

Till alla mina bloggläsare: TACK för närvaro och sällskap!

Jag vaknade nyss i den här sängen, efter nattning som sövde både mig och gossebarnet efter godnattsagan. Ikväll läste vi Pettson får julbesök. Julstämning för liten och stor.

Vi fick också julbesök ikväll, jag och barnen (medan maken kompletterade förråden så vi inte sitter som Pettson med bara ägg och morötter på julafton). Kärt julbesök som tog med sig två Väntrum att ge bort i julklapp men först hann stanna en stund över te och pepparkakor. Gott. På flera vis.

Vi åker bil med barn och stora barnet. Svägerskan som jag känt sen hon var två år, och sin storebrors ögonsten. Jag anar att det bidrog till att jag snabbt såg att han var mannen i mitt liv. Efter att vi känt varann i 2,5 vecka friade han. Det är över 21 år sedan nu. Och jag är så tacksam över att trygghet och kärlek finns lika tydligt nu.

Vi har lyssnat till julmusik och Astrid Lindgren-sagor, och har nu gått över till en gammal favorit-CD. Fjedur. De bidrog till att fantastisk sydafrikansk musik togs till Sverige, och har på så vis påverkat några av mina avgörande vägval i tonåren. Det är underbart att höra CD:n som vi hade som EP, och att sjunga tillsammans i bilen som vi gjorde så mycket innan vi fick barn.

En osedvanligt trött dag efter alltför få timmars sömn inatt. Sjukt barn och sympativakande mamma. Och så en fullmatad arbetsdag på det. När tröttheten faller över en och får småsaker att verka stora gäller det att ta till feelgood-knep.

Tända ljus, gott te och julkalender på teve med barnen är en bra början. Ett inslag på Kulturnyheterna om när Tranströmer idag besökte Rinkebyskolan var en skön fortsättning. Och snart reprisen av På spåret. Jag leker fredag igen.

TGIF brukar de som är mer framåt än jag ibland skriva. Men jag drar till med TGIL idag. Thak God It´s Luciaday!
För det är en skön dag. Arbetsdag men flexförkortad eftersom förskolan bjöd på luciatåg på eftermiddagen.Och även under arbetsdagen bjöds det på lussebulle och barnasång, och något som av kommundirektören presenterades som att julevangeliet skulle läsas. Det blev det, men med en sundsvallsk och modern tappning. Väldigt roligt, och jag tackade Gud också där över att alla dessa människor känner till julevangeliet så väl att skratten landade där de skulle. Undrar hur det ser ut om tio år. Kommer det då att vara väl känt vad ”Och det hände sig vid den tiden…” står för?

Jag leker fredag och sitter just nu vid köksbordet till stearinljusens sken, diskmaskinens surr och julmusik. Och jag upptäcker just nu att man kan publicera sin Spotifylista! Häftigt!
Älskade familjen är ett par hundra meter bort och besöker Svartviks skolas luciafirande med marknad och lussande utomhus. Särskilt glad är jag över att Mr Mammig kunde tänka sig 45 minuter utan mig. Mammighet kan vara både skön bekräftelse och slags skavande boja för en mor. Men en välkommen boja när jag betänker alternativet. Häromdagen såg jag bonusprogrammet av Drömmen om ett barn. Det blev tårar över hur fint Renée Nyberg beskrev sina känslor kring progamserien och de par som bjudit in henne och tittarna i sin längtan. Det blev tårar och längtansglädje med Anna & Anders och Emilie & Anders. Och så blev det tårar när jag fick se en glimt av luciatåget som förärades släktingarna till Robert G Edwards för ett år sedan. En Nobelpristagare som jag har att tacka för att mitt liv är så rikt som det är. Utan hans forskning skulle vi inte ha haft vår flicka. Och inte vår pojke heller, eftersom tiden i den helvetiska och välsignade IVF-världen ledde till att adoptionen gav oss just honom.

Så jag tackar Gud och Robert G Edwards över ljusen kring mitt köksbord. Idag firade vi försenad Jamhuri Day och luciamys med något som i Kenya är billigare än korv: oxfilé.

Grattis Kenya!

Idag är det Jamhuri Day – nationaldagen som firas till minne av självständighetsdagen 1963 och första dagen som rebublik 12/12 1964. Det finns mycket att tänka och säga om kolonialismen som den var och som den är. Jag skrev senast igår att en fördel med att semestra i Kenya är att alla talar engelska. Men känslan kring det blir lite annan när jag läser och inser att ”ett sätt som koloniserande makter använt för att underordna koloniernas inhemska kultur är genom att göra det egna språket till första språk.”

Safarikalaset finns beskrivet på gamla bloggen – som tyvärr är välspammad.

För tre år sedan firade vi den här dagen i Nairobi. Det berättar allra första bloggen om.

————————————

Det finns mycket att säga om hur världen ser ut och har påverkats av tider som varit, men jag nöjer mig just nu med att säga hongera och asante sana till det land som gjorde vår familj komplett och på olika sätt mycket rikare.

Så återvänder jag till skrivardag och färdigställandet av novellsamlingen som också den bär spår av Kenya. Men först en sång som vi lyssnar på och sjunger på ofta. Och därmed lite mer reseinspiration.