Jag trodde knappt det var sant när jag läste artikeln i Sydsvenskan idag, om SD-avhopparen som kom till sans (eller blev snäll igen).

”En partikamrat berättade att han varit på rockkonsert. ”Det var trevligt. Det var faktiskt inte en enda kulturberikare där”, sade han.
”Kulturberikare” är ett ironiskt uttryck som i främlingsfientliga kretsar används om personer med utländsk bakgrund.”

I min gamla favoritserie Tre kronor som jag har sett om de senaste veckorna för att inte förgås av längtan att kliva upp ur febersoffan, används just det uttrycket av Kassler, en rasistisk polis som blir snäll sen. Jag kunde aldrig tro att det används idag. Nästan tjugo år senare.

Rasismen står mig upp i ögonen. Jag skulle vilja säga som Lotta(på Bråkmakargatan)s mamma. ”Nu går du upp på ditt rum och stannar där tills du blir snäll igen.” Men just nu står Astrid Lindgrens Värld mig upp i ögonen också. Inte lika mycket för att de hade dålig koll på sina stereotypa illustrationer som för att de offentliga förespråkarna kommer med så dåliga ursäkter. ”Vi tänkte inte på det” och ”Vi ville inte göra någon ledsen” är så lamt att jag vet inte vad. Jag skulle hellre ha läst något i stil med att ”vi har förstått att vi behöver reflektera mer över de här frågorna”. (Det och andra yttranden som gjorde mig oerhört besviken skrev jag till ALV redan igår – innan jag skrev det offentligt.)

Men vi som reflekterar över de här frågorna, främst vi som har svarta familjemedlemmar eller svart hud blir uthängda av kommentarsfältsmobben om vi yttrar oss. Jag läste i en kommentar till oss som ”överreagerar” och är ”löjliga” att ”snart får man väl inte ens äta brunsås”!? Va? HUUUUUUUR ska gemene man förstå att de rasistiska strukturerna finns om de inte förstår skillnaden mellan att namnge färger och att tilltala och avbilda människor nedsättande. Och hur ska Sverige se ut efter valet när det finns fullt av såna som har rösträtt.

Mitt (hittills) allra bästa semesterställe i Sverige ordbajsar mig full av sorg, och på söndag kommer en massa  brunsåsfantaster rösta in rasistiska partier i riksdagen. Jag känner mig uppgiven. Kanske var det därför tårarna rann när jag såg den finska filmen Lejonhjärtat idag. Nej, det var nog mest för att det antagligen var den bästa film jag sett.

Det skulle vara fint att vara magiker, och särskilt fint att kunna förändra nuet och framtiden. Det är jag inte, men Arkadia, en lokal magiker, och gjorde igår en av de bästa och viktigaste föreställningarna jag har sett. Det är inte långt. Du hinner se det.

Varje gång någon deklarerar var de står i den här frågan blir jag en smula mindre rädd.

Det parti som omnämns deklarerade så sent som till 2002 att de vill stoppa familjer som vår. Utomnordisk adoption. Deras politiker avslöjas gång på gång att kränka andra människor. Deras partiprogram innehåller formuleringar som skulle kunna vara citat av Hitler. Ändå är det sannolikt människor som jag känner till som planerar att rösta in SD den 14 september. Två dagar före min födelsedag. Det jag önskar mig allra mest är att Sverige tar sitt förnuft till fånga och röstar för värderingar de kan stå för också inför en familj som vår. Också inför människor som flytt från förtryck och fattigdom i hopp om ett bättre liv. Precis som ursvenskarna Karl-Oskar och Kristina gjorde.

Häromdagen fick jag mitt första brev från en Sverigedemokrat. Det handlade om vad jag uttryckt om dem offentligt (i sociala medier – också som soffliggare går det att stå på barrikaderna) . Brevet menade i fula ordalag att jag var hjärntvättad och att det jag skrivit var lögn. Det som kallades lögn hade jag hämtat ur Sverigedemokraternas principprogram. Men tyvärr verkar de som röstar på SD inte läsa på lika noga som vi som inte gör det. Det där brevet hindrar mig inte från att fortsätta tala om detta. Det handlar om vårt Sverige. Vår framtid. Vår familj.

Det behövs inte ens magi. Det behövs röster.

Igår klingade augusti ut. På lördagkvällen tändes ljus och marschaller längs med hela vår kust som farväl till sommaren. Jag kunde inte se det, men har sett det förr både från stranden och från havet. Så mäktigt när öde klippor, tack vare någons omsorg att vilja sprida ljus, fylls av hoppfulla lågor i augustinatten. Jag och femtonåringen tände ljus inne och på altanen istället, och jag låg i hammocken och tog farväl till sommaren.

Det är svårare än vanligt att ta farväl. Hösten är min själs lyckligaste tid, men sen min kropp har börjat må ännu sämre av kyla är det svårt att ta farväl av sommaren. Så det var skönt att få göra ett ordentligt farväl. Tack vare omsorgsfulla vänner som ryckte ut och gav mig och gossen skjuts (eftersom ständigt körande maken var borta) kunde jag igår lyssna till en av mina favoritröster: Anna Stadling. Tidigare i sommar har jag kunnat höra Laleh och Sarah Dawn Finer och nu alltså Anna. Varje konsert kostar på, detta att sitta upp utan nackstöd är nog det svåraste för ME-sjuka (hjälpmedlen har inte kommit ikapp vår eftersatta sjukdom än), men ibland får det vara värt det. Musik är liv. Jag mår förstås sämre idag, men fick ett fantastiskt avsked till sommaren igår. Bland annat med denna otroliga sång. Jubelsången.

Det blir sommar igen.

Igår såg jag Döda poeters sällskap igen. Berörd som alltid. Berörd också av Robin Willams död. Av en anledning som jag formulerade så här:

Äntligen är familjen hemma efter en scoutig vecka i norr. Barnalängtan i annan bemärkelse. Och när de väl är hemma går det att tigga till sig specialbehandling av åttaåring. Som att få bär plockade till sig.
”Okej då. Jag gör det för din skull.”
Och det blev inte bara bär.

För tjugo år sedan följde jag engagerat teveserien Tre kronor. Jag fullkomligen älskade den. Inte minst att en kyrka och prästfamilj fanns med och gestaltades som helt vanliga, trevliga människor. Det är fortfarande ovanligt. För det mesta är präster på film udda eller skrämmande personer. Dessutom tog serien upp både vuxen- och ungdomsbekymmer och visade på både rasism och antirasism.

Nu har jag återupptäckt bekantskapen med Tre kronor och märker att jag tycker lika mycket om den fortfarande. Jag är mig kanske lik. Men oj vad mycket som har hänt i livet sedan 1994.

Den här fina sången hörde jag i ett av dagens avsnitt. Jag har inte lyckats lista ut vem som skrivit den.

”När ditt korthus faller samman är du aldrig förberedd.
Men jag vet att den som mister allt är inte längre rädd.
Har man inget att förlora kan man satsa tusenfalt.
Då ger styrkan i din ensamhet en möjlighet att vinna allt.

För i det som gått mitt itu ryms det alltid mer.”

Detta är en vecka när färgglada flaggor pryder huvudstaden och de sociala nätverken. Också jag sprider regnbågsflaggor med mina dikter då och då. Inte för att jag ställer mig bakom allt som sker på Pridefestivalen, men för att jag vill visa var jag står i fråga om rätten att älska.

En del programpunkter på Stockholm Pride går helt emot mina värderingar, men flaggan kan ändå ha betydelse för mig. Precis som jag vänder mig emot vissa seminarier på Bokmässan trots att jag gärna har Bok & Biblioteksymbolen på väskan – och skulle vara där varje år om jag vore frisk nog för mässor och festivaler.

Detta är också en vecka då debattartiklarna för och emot går varma, och idag fick jag tips om en väldigt nyanserad text som jag tycker lyfter fram det som gör att jag mår illa när kristna med vassa vapen talar emot just homosexualitet men i samma andetag glömmer annat som mycket tydligare ifrågasätts i Bibeln och ändå finns överallt där människor lever. Flera gånger under livet har jag haft mina egna bibelstudier om homosexualitet, och alltid landat i samma slutsats. Jag ser varken att Gud fördömer homosexualitet eller att just sexualiteten skulle ha extra mycket med vår plats i himlen att göra.

När jag publicerade en dikt igår på Ekhemmanet beskrev jag lite tydligare varför jag envisas med att vifta med regnbågsflaggan.

”Fastän det kan vara bekvämare att hålla tyst om övertygelser som andra förfäras eller provoceras av har jag lovat mig själv vissa saker:
– att inte hålla tyst om min kristna tro
– att tala om livets mörker så väl som ljus
– att vara en röst mot rasism
– att vara tydlig med att min Bibel visar på en Gud som välsignar all trofast kärlek.
Jag är inte tydlig för att provocera eller för att jag tror jag kan förändra andra, men för att jag vill hålla upp skylten som välkomnar om det dyker upp en person i min närhet som behöver just den tydligheten. Som behöver stöd i att känna stolthet över sig själv som person. Med ett annat ord: Pride.”

Människa. Var stolt över den du är och varsam med ditt eget och andras liv.
Någon gång vill jag gå med i (en påklädd del av) en prideparad, a caravan of love, och visa var jag står. I den här sången av Ingmar Johánson hör jag just den sortens stolthet.

Jag ligger på förtältsgolvet och svettas. Det är en varm sommar vi har, som Ronja skulle ha sagt. Vi har varit på husvagnssemester ett tag, och dottern och jag är kvar några dagar till på sista anhalten medan son och man har bilat hem till fotbollsläger och gräsklippare.

Husvagnslivet är optimalt för mig just nu. Jag som förr såg med avsmak på proppfulla campingar och små trånga lekstugor på hjul. Nu är det ett fantastiskt och kraftsparande sätt att resa. Sängarna ständigt med och alltid färdigbäddade (särskilt när det inte regnat en droppe och inga bord behövs inomhus) och ingen packning att krångla med. Eftersom hettan har lindrat mina symptom så har jag också klarat bilresorna utan att bli kraftigt försämrad, och kan idag gå 75 meter till campingtoaletten utan att krascha. Tänk! I vintras var 20 meter till brevlådan en långpromenad. Jag försöker mota bort tanken på vintern som väntar och njuta av stunden. Nu är det nu. Och detta är utsikten just nu.

Vi har inga träningsoveraller och sjunger inte Galenskaparna, men jag har nynnat på en annan sång hela semestern. ”Every woman every man, join the caravan of love…”

Men nu nynnar jag på andra visor inför morgondagens upplevelse. En av mina favoritartister ska uppträda nära där vi nu är, och jag och dottern ska vara där!

Dagarna går, värmen flödar och min kropp bjuder viss symptomlindring i hettan. När jag knappt kan sova om nätterna av hettan så är jag ändå rätt glad i svettigheten eftersom detta överflöd av värme gör mig gott. Om ögon och huvud skyddas från solen så hjälper värmen bort den tunga, tryckande huvudvärken. Ni vet den där feberkänslan som känns som både bly och bomull. Så har mitt huvud varit varje dag sedan mars 2012, med undantag för en del sommardagar efter tillräckligt lång tid av värme. Och just nu har såna dagar kommit. Fantastiskt! Ändå är jag (förstås) inte helt nöjd. Jag skulle vilja vara säker på att det är så här mer än ett par dagar i rad, och vill så gärna orka gå längre än korta bitar också, men får försöka acceptera att det inte är tid för promenader.

Det är dock tid att ligga under träd på gräsmattor och skåda träden och himlen genom mörka solglasögon. Och låta bli att hålla diet och stå ut med övervikten genom att tröstläsa bort en del av tjockhetströttheten.

Och så har det varit tid för upplevelser utöver det vanliga. Som att ta husvagnen söderut och få se Allsång på Skansen från första parkett. Jag kunde ligga i gräset på Skansen ända till strax innan sändningen skulle börja.

Den dagen var huvudvärken inte alls lindrig, och vilotimmarna i gräset bredvid rullstolen hjälpte pillren att göra sin verkan. Jag övade på min dikt eftersom jag hade blivit ombedd att läsa den i sändning, och nynnade allsånger eftersom det skulle vara viktigt att sjunga med när vi blev filmade. Nu visade det sig att det inte fanns utrymme för diktläsning i programmet och det var inte någon som ville filma oss, så själva övandet var helt i onödan. Men upplevelsen var enorm. Allsången och Lalehs konsert från första bänk. Tänk att jag och familjen har fått uppleva detta stora.

Huset har lämnats i andras omvårdnad några gånger i sommar och vi är så tacksamma över att denna sommar ha husvakter som både renoverar, röjer och bygger nytt. Obetalbara gåvor för både oss och det slitna huset. Först vi var iväg på två veckors hälsoresa i Spanien. Vi lämnade kalla Sverige vid midsommar för 30+ och kom hem till sån värme två veckor senare. Det har verkligen gjort min kropp gott. Den har liksom sugit i sig värmen så pass att jag inte svettades en droppe den första veckan. Jag låg mest och vilade inomhus förstås, eller på skuggig balkong. Men symptomen lättade lite som vi hade hoppats, så jag orkade med en hel del restaurangbesök och stillsamma dopp i poolen 30 meter från huset. Vid strandbesöket blev det tydligt att jag mår mycket sämre i min ME nu än förra gången vi lånade den här lägenheten. Så tungt att gå över sanden och så svårt med det starka ljuset som blixtrar i vattnet trots mörka solglasögon. Ändå var det härligt att komma dit, till stranden som jag har meditationsdrömt om hela den sängliggande vintern.

Det ska komma nya vintrar, och det är svårt att släppa den tanken helt. Liksom det är svårt att begripa att min kropp mår så mycket bättre i ett klimat jag tidigare inte tyckte särskilt mycket om. Men så är det. Symptomen lättar, särskilt huvudvärken och febertrycket, och jag orkar sitta upp mer och gå fler meter än för en månad sen. Just nu passar det utmärkt, eftersom jag vunnit något makalöst. Något som inträffar på Skansen ikväll. Så nu vilar jag inför det stora och har sovit första natten i husvagnen med familjen.

Tänk att vi har husvagn! Det trodde jag aldrig – förrän i juni i fjol när vi insåg att ett hus på hjul skulle vara ett utmärkt hjälpmedel för en kropp med kronisk influensautmattning. Och denna gamla skatt från -88 har verkligen varit en hjälp till vila och lättsam packning. Just nu en förutsättning för det som ska upplevas på väldigt nära håll ikväll.

(Jaha! Undrar du vad jag vann? Det går att se på mina diktsidor, Ekhemmanet på Instagram och Facebook. Det sistnämnda också tillgängligt för den som inte har ett FB-konto.)