Här hade det varit livat värre idag. Kattmatskåpet länsat och en glasvas med blommor nerriven. Glas, blommor och vatten på ena halvan köksgolvet och kattmat på den andra halvan. Och en del damm däremellan.
Jag tycker inte om när människor uttrycker sin trötthet som föräldrar genom att påstå att de vill sälja barnen billigt. Men vissa stunder tycker jag att det är ett relevant uttryck när det gäller djur. För övrigt är det rätt vanligt att låta mänskliga begrepp gälla djuren. Hur många gånger har jag inte hört talas om både tama och vilda djur som ska ”adopteras”. Och lika irriterad blir jag varje gång. Ungefär som när ett hem som var stökigt när man gick hemifrån är ÄNNU stökigare när man kommer tillbaka.
Bara att kavla upp ärmarna och börja röja. Så inte kära husvakten får glas i fötterna.
Påväghembloggning via telefonen, på gång i härligt mjölkvit höstluft. Igår använde jag en del såna där påvägminuter till att byta lösenord på alla möjliga ställen. Jag gillar iPhonen, men får erkänna att det inte är helt smidigt att göra sånt via telefonen. Lösenorden byttes efter att jag fått höra nyheten att Bloggtoppen kapats och alla användarnamn och lösenord rusat ut i rymden. Jag hade registrerat den gamla bloggen på Bloggtoppen och har ingen aning om vad jag hade för lösenord där. Däremot har jag en stor aning om att jag har samma lösenord och användarnamn på flera ställen, så nu har jag försökt byta det jag kommit ihåg och hoppas på det bästa.
Aftonbladet har som huvudnyhet på löpsedlarna idag att de berättar hur man skyddar mejlen och väljer bra lösenord. Men när jag öppnade deras hemsida så talades det om värre virus. En vintersjuka. Tur att vi ska till sommaren om ett par dar. Och då byter vi användare och lösen i huset och skärper säkerheten. För hus-bil-kattvakten loggar genast in.
Jag rör i soppan och väntar in middagsgäster för att tala om viktiga saker. Samtidigt bor tankarna hos andra just nu. Vänner på olika håll som brottas med smärta och sorg. Som jag önskar den där kraften för just den stund som är.
En pausbild får det bli. Fotad på väg från jobbet idag.
Innan jag somnar ska två gröna kuvert fyllas med varsin Väntrum – som skickas med barnbidragsrabatt enligt ett tidigare inlägg. Hemsidan fick sig också en uppdatering idag:
http://ekhemmanet.se
Så där ja. Så har en helg gått och en rätt intensiv vecka är i antågande. Men mot slutet av den bär det iväg på semester. Så kom an bara måndag!
För mig betyder kommentarerna så oerhört mycket. Tack till er som kommenterar, ofta eller sällan eller nån gång ibland. Att jag vet att jag är läst och att det jag skriver på nåt litet vis har betydelse för någon annan gör en ofantlig skillnad. Det är som breven från mina bokläsare, fast i en något annan skala.
Jag är en som kommenterar. Ofta. Om jag läser något som berör mig så vill jag gärna förmedla det om än så bara med ett litet ord. Men när jag tänker efter på hur många bloggar jag regelbundet kommenterar så blir jag ganska nedslagen. Det är säkert ett tiotal av dem som aldrig har lämnat något livstecken hos mig. För mig ger det samma låga känsla som att säga hej till en person som aldrig någonsin svarar. Så frågan är då, ska jag sluta säga hej eftersom det inte verkar ha någon betydelse för den andra om det görs eller ej. Eller ska jag fortsätta heja eftersom det är att följa mina värderingar?
Jag sitter och spelar spel med en krasslig tös i ett rätt krassligt kök. Vi hör inte direkt till kategorin renoverare även om kära huset ibland ropar efter omsorg när vi prioriterar annat här i livet. Arga snickaren skulle kunna hitta mycket att uppröras över, men ändå så trivs jag bra här i vårt Ekhemmanet. Utom såna där låga, stressade dagar när allt känns krångligt och ett liv på hotell verkar riktigt attraktivt.
När vi skulle resa iväg till Kenya kom jag på en lysande programidé: en dokumentär om vår resa skulle kunna kombineras med en renovering av vårt hus under tiden. Så skulle vi komma hem där som hel familj med förbundna ögon och tårögda se vårt omgjorda hem (med risken att ha fått en lila fondvägg och Ernstgrus i hallen). På ett produktionsbolag blev en anställd eld och lågor över idén, men när hennes kollegor kom hem från semestern så tog de nog snabbt ur henne det. Kjell Dabrowski svarade från sitt produktionsbolag att han för all del önskade oss lycka till, men inte förstod kopplingen mellan adoption och renovering 😀
Inte jag heller, men jag tycker fortfarande att det hade varit fantastisk kombination för vår del!
Men den här årstiden är fantastisk. När man har ätit middag kan man släcka lamporna och tända ljusen och glömma dammråttor och dränering.
För råttor finns det ju andra som kan ta hand om.
Undrar om det blev rätt det där. Jag har inte så bra koll på hur det fungerar med Bloglovin’ – och när jag nu i raketfart försökte lära mig så hittade jag en prenumerant redan innan jag ens börjat. Tjohoo!
En annan glädje idag är ett mejl från en Väntrum-läsare.
Rikedom att få så generös feedback.
Förkylningen lättade, och jag kanske kan sluta googla på läskigheter som värk i nacke + feber. En del som googlar på ”Barn till varje pris?” hittar till den här bloggen har jag sett i statistiken. Det programmet ska första längtansbarnet och jag sjunka ner i soffan framför ikväll när andra längtansbarnet har somnat. Han gäspar redan efter en morgon som han inledde onödigt tidigt (och bjöd på sång- och dans i köket klockan 06:30), en dag på förskolan och lek i löven på vägen hem. Ljuvliga höst – nu äntligen lite svalare.
Just nu sitter lövdansaren och mumsar i sig en bit brownie som hans syster bakade igår. Det finns risk för att jag smakar en senare. Men undrar om jag skriver in den i den där läskiga app:en Shape Up som obarmhärtigt visar svart på vitt hur saker och ting hänger ihop när det gäller intag och kroppsformat. Jätteroligt diagram såna där dagar när man tränar och äter bra, och jättetrist de dagar man tröstäter för att man är för hängig för att träna. Förresten har jag universitetspoäng i näringslära motsvarande en sån där app, men teori och praktik är tyvärr inte alltid bästisar.
Äntligen kunde jag gympa igen i fredags efter en dryg månad av förkylning. Så igår kom det tillbaka med feber light (vilket känns som 40-50 grader för mig – okvinnlig som jag är) och sprängande värk i huvud och nacke. Suck. Det är lätt att bli hypokondrisk när åkommor man inte är van dyker upp. Kan man lämna in sig själv på service?
www.zazzle.se
Fantastin verkar också ha sjuknat till, så det blev inte nåt roligare blogginlägg än så här.
Jag har en idé om att en blogg bör uppdateras minst en gång om dagen för att vara tillräckligt intressant att följa. Men då ska man kanske ha nåt intressant att skriva också. Det brukar jag tro mig ha, men inte nu. Frågan är om jag har blivit sjuk eller realist?
