Imorse väcktes jag av katten mitt i en dröm om lejon, och tittade på klockan. Den visade på minuten fjorton år efter vår dotters födelse. Det är fortfarande som en dröm att hon kom. Min återkommande mardröm i barndomen hade kopplingar till barnalängtan. När jag ännu var ett barn drömde jag om smärtan att inte kunna få bli mor. Det blev jag. För fjorton år sedan.
Hon växte i min kropp och var hos oss från det att hon var nyfödd, utom de första hjärtskärande dagarna då vi var separerade många timmar om dygnet. Hon låg i kuvös, jag låg och hämtade mig från snittet och pappan roterade mellan oss och katten därhemma. Det var så svårt att inte få ha sitt barn hos sig när vi äntligen fått henne. Tre dagar. Sen dess har vi varit tillsammans.
Så fick vi lillebror tio år senare. Efter ännu fler år av längtan och separerade från varandra de första 2,5 åren i hans liv. År. Inte dagar. I det ligger en stor skillnad, men i kärleken, banden och närheten finns inga skillnader. Båda våra barn är våra egna. Vi är deras riktiga föräldrar. Och fastän vi är så nära så är lyckan overklig fortfarande. Det hände. Jag blev mamma.
Min kristna tro har funnits hos mig hela livet. Fastän jag varken är långtidsammad eller uppvuxen i en kyrklig familj så är det som om den skulle ha kommit med modersmjölken. Gud som haver vid sängkanten då och då räckte för att tron skulle kännas självklar långt innan jag konfirmerades. Och jag har växt upp med förvissningen om att jag var älskad av mina föräldrar. Också det en bild av tro.
Våra barn får växa upp med dop, aftonbön, bordsbön och många timmar i kyrkan. Icketroende säger ibland att barnen inte ska behöva ”indoktrineras” i föräldrarnas tro eftersom de måste få välja. Men jag undrar hur det ska vara möjligt att välja eller välja bort något som de aldrig har fått lära känna. Våra barn får lära känna den kristna tron, men de får också veta och i vardagen ständigt uppleva, att det är många som inte tror på Gud och många som tror men inte på Jesus. Nog bör det ge dem möjlighet att välja?
Jag har svårt att föreställa mig hur föräldraskap utan tro skulle ha sett ut. Nu har vi varje kväll, varannan mamma och varannan pappa, bett aftonbön efter sagan vid läggningen. Först i många år med storasyster och nu med lillebror. Varje kväll tackar vi Gud för att vi har fått våra barn. Med barnaöron som lyssnar och får somna i en vetskap om att vara önskad och älskad. Varje kväll. Jag tror att det, om bönen inte fanns, skulle ha varit svårt att få till en naturlighet i att prata om det. Varje dag.
Dop 1999 med bild ur pappersalbum. Dop 2009 med bild av Mikaela Lindholm
Barnens dop har varit fantastiska högtider, musikrika gudstjänster och stora fester i de församlingar vi har tillhört. Gamla Uppsala missionsförsamling och EFS-kyrkan i Sundsvall. De är döpta eftersom vi föräldrar tror på att något sker i dopet. Gud berör och välsignar, och barnet får senare i livet välja tron. Och kanske välja bort och välja igen. Båda barnet har tyckt mycket om en sång som vi sjungit och spelat ofta det senaste decenniet. Se hur Gudsvinden bär av Ingmar Johánson. När vår dotter var i sexårsåldern nynnade hon ofta på den, nu är lillebror i den åldern och sjunger med när Gudsvinden kommer på Spotifylistan. När det var tungt att vara mitt i en oberäknelig domstolsprocess i Kenya lyssnade jag på den sången och drömde om att komma hem och fira dop för vår nyfådde son. Det gjorde vi. Med denna sång. Och senare satte jag ihop ett bildspel till sången, med bilder från bland annat det dopet. Med Ingmars godkännande finns den nu på Youtube.
Kristen tro kan ha många ansikten, och förmodligen upplevas både luddig och sträng beroende på vem som betraktar. Men för mig själv är tron tydlig. Detta är min tro. Jag tror på en Gud som skapat allt och bär genom allt.
Jag tror på Jesus och på att uppståndelsen betyder att livet en gång för alla har segrat över döden. Att mörkret alltid kommer övervinnas av ljus.
Jag tror på helig Ande som blåser genom mig och ger mig ledtrådar om vad som är rätt och fel, ont och gott.
Jag tror på att människans chanser aldrig tar slut. Att förlåtelsen och nåden finns. Att det aldrig är för sent, inte ens vid dödsbädden, att överlåta sig till Gud. Därför bekymrar jag mig inte för något helvete, men bekymrar mig över sånt som jag tror leder bort från Gud.
Jag tror på att Gud välsignar all kärlek och att människan är för komplex för att det ska gå att kategorisera vad som är synd och inte. Om homosexualitet skulle vara synd skulle också rödhårighet vara det.
Jag tror inte att allt har en mening, men tror på Guds hjälp att hitta meningen i det som sker.
Jag tycker mycket om rödvin och barndomens snapsvisor. (Vilket inte har med tron att göra, men med en mer komplett bild av mig.)
Jag tror att jag som kristen ska hålla mig ifrån sånt binder mig eller som leder bort från den som är min Gud. Sånt som healing, ayurveda och yogamantran.
Jag tror på att Gud skapar än idag, och kan hjälpa livet på traven med IVF och pacemaker, med donerade embryon och donerade njurar.
Jag svär fastän jag inte borde, läser Bibeln mer sällan än jag vill och ber lika gärna i skogen som i kyrkan.
Detta är min tro, och mycket mer än så. Men ungefär detta kommer jag att vilja förmedla till mitt senaste barn. Minns ni trettondagslyckan? Den handlar om detta: jag ska bli gudmor. Igen. Det blir mitt åttonde gudbarn. Lika välkommet som de tidigare, och redan älskat. En flicka. En liten sladdis som kommer med lycka och välsignelse fastän jag trodde att jag var både för gammal och för sjuk. Men så kom FC, en av de vänner som jag mött i bloggarvärlden, i längtanslandet. Så kom FC med denna fantastiska fråga och gåva på trettondagen. Och med en gudmorsförklaring idag som fick glädjetårar att trilla. Hennes lilla längtansbarn kommer också att bli mitt hjärtas barn. Mitt bönebarn. Och när jag berättade för familjen spred sig glädjen. Våra familjer kommer förenas i dopet. Gud skapar än. Och nu förväntar jag mig hjälp av både Gud, doktorn och egen vilja så att vi ska kunna vara med på dopet.
För tjugo år sedan var jag nygift och bodde i Uppsala. På Studentbokhandelns bokrea hittade jag en fantastisk barnbok. Längtan efter barn grodde redan då, men boken köpte jag till mig själv. ”Jafta och hans familj” av Hugh Lewin och Lisa Kopper. Boken hade kostat 18 kronor men kostade bara en femma på rean. Jag köpte flera exemplar och har kvar ett.
Redan då fann jag igenkänning i den här barnboken. Bilderna påminde så mycket om halvåret på landsbygden i Zimbabwe några år tidigare. Jaftas familj och hyddorna de bor i skulle kunna vara en skildring av min väns familj. Hon som jag kallade syster och som dog i aids långt innan hennes liv borde ha slutat.
Tänk om hon vetat att jag, hennes vita syster, skulle bli mamma till ett svart barn. Eller om jag hade vetat. Det visste vi inte då, men vi talade ofta om hudfärg. Liksom jag och min lille gör det, för han nämner det ofta och då är det en tråd som ska fångas upp. Igår kväll läste vi om Jafta igen, och som vanligt blev det samtal om ursprung, hudfärg och olika sätt att leva. Jag älskar fortfarande den här boken. Den gestaltar på ett kärleksfullt sätt ett liv som inget av våra barn är bekanta med, men ett liv som jag tror fortfarande är aktuellt på landsbygden i många afrikanska länder. För sonen är det självklart att boken handlar om Kenya, och i bilderna ser han drag av sig själv och sin bästa kompis. Igenkänning.
Ibland talar människor om att de inte tänker på människors hudfärg. Jag hör det både från adoptivföräldrar och från andra. Man talar om en slags färgblindhet, och jag hör på tonen att det känns bra för dem att de inte alls tänker på hudfärg. Att det liksom är ett bevis på att man inte gör skillnad på människor. Kanske är det så. Ändå så är jag inte och vill inte vara färgblind. Jag tror att vår son blir bättre rustad för att möta dem som ser honom som avvikande om vi har talat om våra yttre olikheter. Och gjort klart att det är just yttre olikheter det handlar om. Jag tänker mig att det blir svårt med identiteten för ett svart barn som växer upp i en vit familj, och tvärtom (vilket skulle förekomma ifall världen hade varit mer rättvis), om man aldrig nämner att det finns yttre olikheter. Så vi talar om det. Vi ser olika ut och barnen har kommit till oss på olika sätt, men med samma djupa glädje. Varje kväll i aftonbönen får både Gud och barnet höra det. Tack för att vi har fått varandra.
Och i det som är allra viktigast liknar vi varandra på pricken. Vi älskar varandra.
En lång ledighet för hela familjen är över. Bara jag fortsätter vara ledig. Ofrivilligt så som det är med sjukskrivning. Det har varit gott att vara lediga tillsammans så länge. Till och med jag har kunnat sova framåt nio de senaste dagarna. Ändå känner jag att vilan blir mer koncentrerad när jag är ensam hemma om dagarna. Jag ligger mer, får ner febern en smula och får därför mer kraft att vara med familjen när de kommer hem.
Idag har sällskapet varit en finlandssvensk kriminalserie i två delar efter en bok av Marianne Peltomaa. Inget ljus i tunneln. Spännande och välgjord. Och så detta med finlandssvenskan som slår an en ton i mig. En ton av tornedalsfinskan som jag är uppvuxen med. Och det finska arvet. Pappa föddes några mil från finska gränsen utanför Haparanda, och lärde sig finska i skolan bara för att det var förbjudet. Farmor och farfar växte upp i Sverige, men ingen av dem lärde sig svenska förrän de började skolan. Finska var deras språk. Eller meänkieli. Vårt släktnamn Koski byttes till Forsström bara några generationer före mig.
Det finska arvet finns där och slår an en ton. Men det är spännande att upptäcka att nu finns annat som får lika starka toner att ljuda. När Kenya nämns eller swahili talas sjunger det inom mig. För där finns också mina rötter. Mitt andra barns rötter. Kanske kan man kalla det luftrötter. Som på orkidén som har blommat hela hösten och gör det än.
Bild från oktober. Ljungen är översnöad och kärleksörten har nu bleknat, men orkidén blommar och blommar utan att fråga efter vatten.
Det är trettondagen. Vi är fortfarande mitt i julen fastän den verkar ha städats ut i många hem redan nu. Men idag firar jag de vise som följde stjärnan och kom för att hylla den nyfödde kungen. Därför lyser förstås stjärnan i fönstret idag, och länge till. Vårt första längtansbarn är född i januari, så stjärnan brukar efter Knut få symbolisera att ett barn är fött. Och ett barn är fått.
En av stjärntydarna heter (inte enligt Bibeln men) enligt traditionen Baltzar och är av afrikansk härkomst. Liksom julen rensas ut är det många som vill rensa ut såna bilder. Det syns inte minns i kommentarsfälten på de utmärkta texter om rasistiska bilder och ord som publicerats den här advents- och jultiden. Det finns många som hävdar sin rätt att kalla min son för ’neger’. Jag slutade säga ordet som 18-åring och kommer ALDRIG att acceptera det. Lika lite som en förälder till ett barn med Downs syndrom skulle låta sitt barn benämnas ’mongo’. Språket utvecklas, och det borde inte bara vara föräldrars angelägenhet att människor världen över benämns med respekt och jämlikhet.
Ändå är det så många som hävdar sin rätt att säga vad de vill. Peter Towers som bloggar under rubriken Ett afrosvenskt perspektiv har skrivit en strålande text också om detta.
Vår pojke är afrosvensk. Att se hans perspektiv handlar inte om politisk korrekthet utan ingår i mitt ansvar som förälder och människa. Idag vaknade jag och sonen och gick och la oss i tevesoffan. Disney Junior visade en mysig serie. Doctor mcStuffins.
En fin gestaltning av ett lekande svart barn, på Disneymanér utan minsta tendens till stereotyp eller nidbild. Det är rörande och lite sorgligt att se hur svarta kvinnliga läkare hyllat denna serie. Sorgligt att det är ett så unikt sätt att skildra en svart person.
Sen blev det Barnkanalen där programledaren Yankho är en annan förebild. En härlig person som råkar vara svart. Om hudfärg inte vore något som särskilde människor så skulle hudfärgen vara obetydlig. Men eftersom människor, inte minst svenskar, gör skillnad på svarta och vita så behövs Yankho Kamwendo inom SVT. Som förebild för mitt barn, och som en del av Sverige för barn som lär sig annat hemma.
För några år sedan såg vi den helt fantastiska pjäsen Allra käraste brorsan, där Yankho spelade storebror i en vit familj. Vi var där hela familjen, och när pjäsen skulle börja bjöd Yankho in till salongen. Han hälsade på vår lille, då fyra år, på ett särskilt sätt. Med ett hej och leende som på nåt vis sa ”hej kompis, jag känner igen mig i dig”. Igenkänningen skapar stabilitet. Så jag välkomnar både Doctor mcStuffins och Baltzar idag. Med stjärna, och kanske Trocadero.
Årets sista dag.
Brakförkylning och besvärlig smärta i ett ben ovanpå all den andra skröpligheten. Både ryggen och benet berättar att jag skulle behöva en rask långpromenad (om dagen) men den odrägliga febern tycker inte alls om sånt. Dilemma. Än fler krämpor som för att toppa ett sjukt år med ännu fler påminnelser om att hälsan är outsägligt viktig. Min farmor brukade ofta prata om det under livets sista tid. Att bara vi har hälsan så…
Jag har känt mig så gammal det här året att jag mer än nånsin kan förstå de orden. Men jag vill komplettera farmors ord med minstingens ord om familjen. Att familjen är det bästa jag har. Utan dem, hur skulle livet och det här året ha tett sig då? Jag vågar nästan inte tänka på det. Men vågar och vill tacka. Tacksam över livskamraten och barnen som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givna. De är guldstråken jag som 18-åring inte vågade tro att jag skulle få. Men jag har dem, och kan trots sjukdom fira nyår med fantastiska människor.
Mellandagspresenten spelar för mig medan dottern städar och sonen och mannen handlar. Min iPhone sitter i en smart CD-spelare som mannen kom hem till mig med häromdagen. Imorse fick jag laptopen att vakna efter felsäkra lägen och rensningar. Snabbt betalade jag en viktig räkning: medlemsavgiften till författarförbundet. Viktiga kronor som får mig att förstå att jag inte bara leker författare. Jag är författare. Nästa insats på laptopen var att snabbt uppgradera till Spotify Premium, så nu kan mina favoritlåtar spelas trots att datorn sjunger på sista versen.
Julduken sjöng också på sista versen efter att ha dammats och vänts ett par gånger 🙂 Men ljusen brinner och hyacinterna blommar. Och med nässpraydoping så kan jag sticka näsan i dem och faktiskt känna det. Men just nu ligger jag, som vanligt, i soffan som skymtas bakom väldoften.
Godmorgon världen i P1 sände idag ett reportage om adoption i Kenya (mot slutet, 1:34 in i programmet. Artikel med länkar finns också hos sverigesradio). Jag är glad att min mamma hörde det och kunde tipsa. För här är det bara julmusik som spelas dessa dagar. Så vitt jag vet är det första gången adoption från Kenya beskrivs så väl i riksmedia. Första gången fastän det är 4,5 år sedan den första pilotfamiljen reste iväg för att bosätta sig i detta unika adoptionsland. Vi var Adoptionscentrums andra pilotfamilj. Vår fantastiska advokat intervjuas i reportaget, och flera av de föräldrar som uttalar sig känner jag igen.
För fyra år sedan firade vi julen i Nairobi. Den första julen som tvåbarnsfamilj. En och en halv månad tidigare hade vi för första gången mött lillebror. Pusselbiten som fattades i vår familj. Nu sex år och liksom resten av oss otroligt familjekär. De första orden han sa imorse när han vaknade imorse var: ”Dom jag älskar mest i hela världen är familjen”.
Första mötet. Kärlek.
Nu pysslar vi här hemma inför firandet vi vår fjärde jul tillsammans alla fyra. Tacksamheten tar aldrig slut. Ute ligger snön i drivor, och det är stor skillnad mellan Hemmanetvädret och Nairobivädret. Men sällskapet är detsamma. Det bästa.
En av eftermiddagarna i veckan såg jag en oerhört gripande film. Prayers for Bobby. Om en ung man som växer upp i en konservativ kristen familj och förväntas kunna be och tvinga bort sin homosexualitet. Inte förrän det är alldeles för sent inser hans mamma vad det är hon har gjort mot sitt barn när hon inte har kunnat älska honom som den han är utan klistrat bibelord i hela hemmet för att få honom att bli någon annan.
Det fina med filmen är att den inte visar upp en schablonbild av galna kristna, utan också ger exempel på kristen tro där föräldrar inte vänder sig ifrån sina homosexuella barn, utan finns där för dem. Som kristna förebilder och älskande föräldrar.
I många kristna led verkar homosexualitet betraktas som något som ska bekämpas till varje pris. Som om detta att älska någon av samma kön skulle vara att jämställa med stöld, lögn, otrohet eller till och med mord. Jag är innerligt tacksam över att jag inte hör till de leden. Förmodligen befinner jag mig i dem ibland, för det är med homofobi som med rasism att det inte är lätt att stå för sin hållning. För jag ser det inte som bibeltolkning utan som homofobi förklädd i bibelord. Ord som står granne med ord i Gamla testamentet som ingen får för sig att följa. Att den som inte är oskuld när hon gifter sig ska stenas till döds, att de som ertappas med otrohet ska straffas med döden.
Jag vill vara tydlig med det här för att de jag har omkring mig ska kunna vara säkra på att de skulle välkomnas oavsett sexuell läggning. Sannolikt kommer några av alla de barn du har i din och jag har i min omgivning visa sig att vara homosexuella. Förhoppningsvis kommer de inte ha en lika svår kamp framför sig som denne Bobby. Som har levt i verkligheten, men inte gör det längre eftersom han växte upp i ett sammanhang där han inte dög som den han var, och inte såg sig själv vara värd att älskas varken av Gud eller sin familj.
Filmen Prayers for Bobby finns i sin helhet på webben.
Decemberglädje är att damma av gamla videofilmer. Barnen och jag myser framför brasan och julkalendern från 2000. Ute är det riktigt kallt. Välkommet på febriga kinder, och kyligt i huset så att örontermometern nästan tror att jag är frisk. Men nu ökar värmen.
Också inombords blir det varmt och gott av mysigt barnprogram. Ronny & Julia gick när vår förstfödda var knappt två år. Nu gläds vår förstfådde åt att se berättelserna om Ronnys uppfinnarfamilj och Julias musikerföräldrar.
Så kommer ett ögonblick när det blir så tydligt att det lilla barnet vuxit upp och ingår i stora sammanhang där föräldrarna inte har full inblick. Blommar och sprider glädje. Och julstämning.
I Kulturskolans fantastiska kör tillhör vår sångerska de yngsta, och det var stolta föräldrar som lyssnade idag. Vi har inte hört dem tidigare, och det var en förstklassig musikupplevelse. Det är många körer med vuxna röster som inte kan mäta sig med detta. Magiskt. I denna mylla har storheter som Anna Stadling och Helén Sjöholm blommat, och just tillsammans med dem ska kören sjunga om några månader.
Tänk att vår flicka står där och lyser av sångarglädje mitt bland alla de andra musikerna.
Att hon nu själv tar målmedvetna steg som leder henne på den musikaliska bana hon drömmer om. Och har potential för. Vår lilla. Snart stor.
