Kategoriarkiv: Föräldraskap

Adventskalender

Första december verkar vintern ha kommit med besked i stora delar av Sverige. Här har det snöat så att också husets utsida är adventspyntat. Katten simmade genom snön (som dottern uttryckte det) för att komma fram till ytterdörren.

Inomhus är det också advent. Jag älskar den här tiden. Julmusiken flödar. Det gamla röda kommer upp ur källaren och så fort ljusen är tända och damm och skräphögar dolda av den tidiga skymningen så blir det stämning. Jag kan rekommendera att sänka kraven och göra bara det som får dig att trivas. Det är inte säkert att man mår bättre i ett tokstädat hus, även om vi lätt luras att tro det den här tiden. Jag tror de flesta skulle må bättre av att göra mindre och vara mer. Nu önskar jag förstås att jag hade varit frisk nog att välja bort görandet för att jag vill det, och inte för att kroppen hindrar. Men jag försöker njuta av adventsstämningen mellan sjukdomssuckarna.

Välkommen advent! Mamma kom igår med min favoritblomma: starkdoftande hyacint.

Första december är förstås tid för adventskalender. I morse satt hela familjen och såg första avsnittet av årets tevejulkalender. Jag och maken följde dem också innan vi fick barn, men just Greveholm såg jag inte så mycket av eftersom jag tyckte skådespelarna var så tråkigt amatörmässiga. Men årets uppföljare bådar gott.

På Facebook (som jag strax tänker inaktivera och adventsvila ifrån) ser jag mängder av paketkalendrar. Ingen sån får våra barn i år, även om det har varit roligt de få gånger det har blivit nån. Några pusselbitar per dag har varit det vanligaste innehållet i de där kalendrarna hemma hos oss. I sista stund gjorde jag i alla fall en slags kalender till barnen. Den idén bjuder jag gärna på. En digital kalender gjord i gratisvarianten av Power Point.

Barnens julkalender 2012

När man klickar på dagens stjärna länkas man vidare till Youtube. Idag bjöd jag på första spännande avsnittet av 1999 års julkalender Julens hjältar. Det var min första efterlängtade advent som mamma, och jag minns den tiden i ett särskilt skimmer.

Men bäst av allt idag var att vi föräldrar fick en julkalender av barnen. När de var ensamma hemma några timmar häromveckan drog fantastiska trettonåringen igång ett hemligt projekt. Den finaste kalender jag sett. Bakom första luckan fanns en stjärna som sexåringen ritat. Lycka!

Adventskalender till föräldrar

Gårdagar

Gårdagen är förbi.
Jag är glad för det. Den var så tung. Undersökning som gick fel flera gånger och gjorde så vansinnigt ont. Prover som talar emot varandra så att den förväntade diagnosen inte kan fastställas än. Hemlängtan, självömkan och tårar.
Och samtidigt fantastisk omsorg från när och fjärran. Även från Gud, som jag förvisso önskade kunde visa guldskrift på väggen för doktorerna, men tackar stort över miraklet: en god vän ”råkar” vara här just nu och kan ta sig tiden att köra mig och bilen hem! Som jag har oroat mig för att köra flera timmar så här sliten och febrig. Och så kommer hjälpen, som från ovan.

Gårdagen är förbi, men finns i minnet. Också den här dagen för fyra år sedan. Då vår älskade son och lillebror skulle sova sin sista natt på barnhemmet. Den dagen kunde Sundsvalls Tidnings läsare se en första glimt av vår resa. Reseberättelsens första del finns inte kvar på webben, så jag publicerar den här.

20121116-100149.jpg
Nairobi National Park

Reseberättelse från Kenya publicerad i Sundsvalls Tidning,16 november 2008.

”Som en månlandning. För i och med nästa steg skulle tillvaron komma att förändras. Inte för en hel värld, men för vår familj. Livet förändrades ofrånkomligt när vi klev ut på kenyansk mark. Oavsett hur resan blir så kommer det här att bli ett land som hör ihop med oss. Landet där vi ska få möta vår son och lillebror.
Vår ankomst var förberedd. En chaufför med stor bil väntade på oss och tog oss till lägenheten där vi ska bo. Och där frukostvarorna redan fanns i kök och kylskåp. Det här är ett boende som egentligen kostar mer än vi har råd med, kanske till stor del beroende på dygnetruntbevakning och dubbla låsta grindar. Det är märkligt att jämföra detta med den förra Afrikaresan för 14 år sedan. Då reste vi enbart med lokala bussar och kombibilar med omkring ett dussin passagerare. Då bodde vi hos vänner i hyddor på landsbygden och i enkla hus i de fattigaste förorterna. Det här blir en helt annan resa. Landet är ett annat, men ansiktsdrag och tonfall känns ändå välbekanta. Liksom dofterna. Och så förhållningen till tiden.
Efter en helg med både vila och äventyr, ösregn och solsken, var det så dags. Mötet. Det som vi längtat efter men inte kunnat föreställa oss. Sju år av längtan efter ett till barn, ett syskon, en pusselbit. Vi trodde länge att vi visste hur pusslet skulle se ut, och kunde aldrig ana att det skulle bli mycket mer fantastiskt än vi kunnat föreställa oss.

Först ett informationsmöte hos adoptionsorganisationen och en snabb lunch innan vi kördes till barnhemmet där mötet skulle äga rum. När vi hade klivit innanför dörren till barnhemsavdelningen kom genast en skara ivriga barn fram till oss. Vi kunde först inte upptäcka vår pojke. Han höll sig på avstånd och tittade allvarligt ner när han placerades med oss i en soffa. Var vi verkligen de personer han hade sett på bild de senaste veckorna? Efter lite tittut släppte det och vår fina pojke klev spontant in i pappas famn. Ett fantastiskt ögonblick! Sedan följde tre timmar av lära-känna-lek varvat med ordinarie barnhemsrutiner. När vi gick ut på gården kollade han oss genom att efter en stunds lek springa iväg från oss som för att se om vi skulle följa. Åh, lille gosse om du bara visste! Vi kommer alltid följa dig. Från denna stund och framåt. Både mamma och storasyster fick också njuta av många nära stunder, för han valde våra famnar om och om igen den här eftermiddagen. Och när mat och bad hade avklarats fick vi säga god natt och lämna honom i sängen med orden ”See you tomorrow”. I våra hjärtan skar det, men vad tänkte vår pojke? Vårt barn som aldrig förr har haft en familj. Vågar han tro att vi kommer tillbaka?”
(Cecilia Ekhem, 2008)

20121116-100446.jpg
Våren 2012. Ny närhet i gammal kofta

Vi kom tillbaka. Och hör för alltid ihop. Vi fyra.

Datumminnen

November. Denna utmobbade månad är inte grå hos oss. Den skimrar av årsdagar.

Den här dagen är en av alla de datum som lyser starkt i minnet. Den sjätte november för fyra år sedan stängde vi våra åtta resväskor och begav oss till tåget.

20121106-102517.jpg
Bilderna är från packningen inför senaste Kenyaresan, 2011. Och storväskan som rymmer en lång tolvåring inköpt på secondhandmarknad i Nairobi 2009.

Kramar, vinkningar och lokatidningafotograf. Nu skulle vi iväg på vår stora resa. Den som skulle vara mellan fyra och max sex månader. Trodde vi. Åtta blev det innan vi kom hem. Fyra i familjen.

Tre var vi som reste. Tre hade vi varit i nästan tio år. På Arlanda mötte en stor skara vänner upp den kvällen och firade av oss med middag i avgångshallen. Vi var på väg. Till lillebror.

Före oss hade ett paket rest ner. Ett litet pussel och ett bläddervänligt album.

20121106-103546.jpg

Albumet innehöll bilder på oss tre. På varenda en hade vi samma kläder på oss. De kläder vi skulle ha när vi mötte vår lille 2,5-åring. Så att han säkert skulle känna igen oss. Det var adoptionsorganisationens fina idé. Och den fick oss att bära just dessa kläder i handbagaget.

20121106-103627.jpg

Idag har jag just den tunikan på mig. Den som väckte en haiku redan igår.

tröjan kramar om
och påminner om dagen
då kärlek blev till

En av bilderna på oss tre hade jag satt fast på utsidan av paketet. Den fick vi se när vi kom till Nairobi. Det fotot satt fastklistrat ovanför vår pojkes säng på barnhemmet.

Familjedag

Idag är en sån där dag som jag kunde drömma om när vi längtade barn. En slags drömdag, feber eller ej. Tyvärr så är ej:et rätt onödigt, men just idag är den hyfsat balanserad och tillåter långsam aktivitet. Familjetid.

Alla fyra tillsammans, fritt från måsten och tid att göra saker tillsammans hela dagen. Promenera (resp hoppa och skutta) några hundra meter till en mysig fikaplats. Komma in och tända brasa. Spela spel och tända ljus. Denna dag av ljuständning för de saknade får det också lysa tacksägelseljus över livet.

20121103-151047.jpg

20121103-151206.jpg

20121103-151238.jpg

20121103-151351.jpg

20121103-151419.jpg

20121103-151849.jpg

PS. Dagens svåraste fråga i Filmjakten klarade ingen i ALV-familjen. Klarar du den?
Hur långt kom Pippis pappa när han skulle till Nordpolen?

Morgonstund

Den som somnar ledsen och frustrerad, vaknar lätt i vargtimmen. Här hade vargarna passerat, men jag vaknade ändå onödigt tidigt, efter en dröm om att jag låtsades tycka att allt var OK och låtsades lita på Gud. Jag ogillar oärlighet, så jag berättar det direkt. Allt är inte OK. Och jag har just nu svårt att se var jag har Gud.

Tilliten till läkarna är också i botten, och till morgonens grubbel hörde vrede. Över att doktorer skriver ut patienter som varken fått diagnos eller blivit friska. Och än mer vrede över att flera gånger ha fått frågan om det ändå inte är en psykisk utmattning. Jag kan stå ut med den frågan en gång, men när samma person, utbildad på fysisk sjukdom, ställer den flera gånger vill jag skrika. Men svarar tålmodigt varje gång att jag känner min kropp och mitt psyke. Jag vet vad det är att vara psykiskt utmattad. Detta spiller förvisso över på psyket ibland, men det är ingen tvekan om att febern sitter i kroppen. Jag förstår att inte alla känner skillnad på fysiskt och psykiskt, men jag gör det. Det har livet lärt mig.

Morgongrubbel och ledsenhet. Men så vaknade de andra två i sängen ovanligt tidigt, och delade min morgon. Det hjälpte. Efter att ha legat under täcket och pratat när pappan i fråga gått till jobbet, klev jag och gossebarnet upp. Tände ljus och gjorde frukost.

20121031-073747.jpg

Vi småpratade, och min sexåring sa att ”det känns inte som att du är min mamma”. Jag kändes som en syster. Det var fint just då. Ändå sa jag att jag kommer alltid vara din mamma. Även om det inte känns så. Vi pratade en stund om det, och om att vara barn fast man är vuxen.

Det är som med tron. Jag känner inte att Gud är min just nu. Men vet att det är så.

20121031-073927.jpg

Nu sitter lilleman vid Barnkanalen, och jag vid ett efterlängtat Nessermöte. Med den nyuppgångna solen glittrande i havsviken utanför fönstret.

Släppa taget

Jag minns första gången jag såg vår flicka gå iväg själv till skolan, med skolväskan i hand. Den känsla som precis är fångad i ABBA-låten Slipping through my fingers, och som kommer allt oftare ju äldre barnen blir. Ju mer jag får släppa taget.

Förra veckan uttryckte sexåringen en önskan om att få gå hem från skolan själv, så i fredags fick han det. Hundrafemtio meter är det ungefär, och det går att se barnet från köksfönstret i princip hela vägen.

På egen hand

Jag satt vid fönstret och såg honom komma. Och kände den där dubbelheten i att släppa taget om de växande barnen. Som kliver ut ur famnen allt oftare. Men kommer tillbaka. Kalla mig drama queen om ni vill, för jag spelade den här som stämningsmusik under tiden.

Det här är en gråtscen som får mig att både bäva inför och längta efter att ha vuxna barn. Om fyra år och tre månader är vår stora flicka myndig!

 

Uppenbarelse

Ett leende vill inte lämna mina läppar. Något stort har blivit uppenbart för mig idag.

Ni vet den där romanen jag har skrivit? Den som för mig själv blev en bea:rbetning av den smärtsamma längtan efter graviditet och ännu ett nyfött barn. Det skrivande som på ett gudagivet sätt också har fått åtskilliga läsare att hitta både tro, hopp och en ny väg. Ni vet den romanen? Väntrum.
Idag började jag fundera på när jag egentligen skrev de första orden på den berättelsen. Jag letade i gamla dokument bland mejlen till mina skrivarkamrater och hittade det:

Jag började skriva min förlösande barnalängtansroman precis NIO MÅNADER innan vår son föddes!

Medan orden, karaktärerna och berättelsen växte i mig, växte vårt andra barn i en annan kvinnas livmoder. Just då var varken jag eller min man redo för adoption. Skrivandet hjälpte mig på vägen och beslutet landade sen, tveklöst och självklart, i oss båda under adoptionskursen. Den som vi gick senare under tiden som vår son växte i sitt första modersliv.

Det här är stort. Och som om det inte skulle räcka hittade jag också idag en gammal lapp i min kalender från 2005. Vår flicka, som för övrigt var den första i familjen att fatta sitt beslut om adoption, hade på en gudstjänst den sommaren gått med mig till bönekorgen och skrivit en lapp. En egen bön som jag sen antecknade och bar med mig. Vår sexåriga dotters bön lydde:
”FÖR AT VI SKA FÅ EN LILLEBROR”
Några månader senare blev han till. Hennes lillebror.

20121002-123248.jpg

I söndags fick jag tillsammans med en bön ett bibelord.

”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”
Romarbrevet 8:28

Det är just det som jag har fått bekräftat idag. Ett budskap som hjälper mig att hanka mig fram som sjuk med stärkt hopp. Fastän jag, trots åtskilliga böner, fortfarande är oförklarligt febrig så hjälper den här sjukdomstiden mig att landa i min tro än mer. Jag blir allt mer viss om var mina gränser går. De naturläkemedel och alternativmediciner som i stor kärlek och omtanke erbjuds mig mot febern, säger jag nej till när de innehåller andliga perspektiv som konkurrerar med min kristna tro. För hur mycket hälsan än är värd så är den inte värd att offra min tro för. En fantastisk upptäckt som jag aldrig har ställts inför tidigare. Bara i teorin. Aldrig i skarpt läge. Idag blev skärpan än mer uppenbar. Fastän det kommer fortsätta att vara svårt och krångligt att leva vissa dagar så samverkar allt till det bästa. Jag tror det. Och fortsätter be för dig som inte kan än, men vill tro. Tack till er, flera av mina trogna läsare, som bett mig just om det. Det betyder så oerhört mycket att på nåt vis få vara ett verktyg för den Gud som jag vill leva nära men inte alltid ser hur.

20121002-124300.jpg

Förr eller senare visar det sig hur allt hänger ihop. Hur dagar och år vävs ihop till liv. Vi kan kalla det Gud eller slump eller tur eller mening. Det spelar ingen roll vad nån annan kallar det. Idag stärker det mig med tillit, tro och uthållighet.

Trasiga och smärtfyllda människoliv

Världen är full av trasiga människor. Vi har olika ryggsäckar och olika slags sår, men jag tror att vi alla har trasigheter inom oss som riskerar svärta hela synfältet om vi inte ser upp.

Adoption görs ibland till den enda orsaken till sån trasighet. På Adoptionscentrums sida på Facebook har det den senaste tiden dykt upp exempel som påminner om det. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns vuxna adopterade mår skrämmande dåligt och att själva adoptionen kan ha en stor del i det. Det jag vänder mig emot är att man gör det dåliga måendet till argument mot all internationell adoption. Ett liv utan familj kan aldrig bli ett liv utan smärta. Ett liv med familj innehåller också smärta, men en välfungerande familj kan ge ett barn verktyg till att lära sig möta och hantera den smärtan.

Ett exempel på trasighet som kopplas till adoption är länken till en hemsida där adopterade svarat på frågan ”What Do You Hate About Adoption?”. Syftet sägs vara att få adoptivföräldrar att förstå hur adopterade känner det. Men jag tvivlar på att en lista med hat är det bästa sättet om man vill nå till nåt slags kommunikation. När jag läser den blir jag än mer övertygad om att mitt föräldraskap gentemot mitt adopterade inte skiljer sig från det jag har gentemot mitt egenfödda barn. Adoptionen för självklart med sig andra aspekter, men båda våra barn kommer – precis som alla människor känna sig trasiga under perioder av livet.

Just nu lyssnar jag på Radiopsykologen. Ett utmärkt program för den som vill öppna ögonen för att trasighet och smärta finns i alla människoliv.

Tre pojkar på samma barnhem. Nu i med varsin familj.

När vi besökte vår pojkes barnhem förra året, mötte vi en pojke som fortfarande var kvar. Två år efter att vi gjorde vårt första återbesök och mötte honom som ettåring. Han tittade på safaribilder i vår kamera förra året, och ville inte sluta titta på noshörningarna. När jag sa att ”jag hoppas att du också får en mamma snart och kan få se noshörningar på riktigt” tittade han upp och smekte hastigt min kind innan han såg på noshörningen igen.

Häromveckan fick jag veta att denne pojke har fått familj. ”Och nu förstår vi alla vad han väntade på…” berättade kvinnan som en gång överlämnade vårt barn till oss, ”…det är så tydligt att det var just den här familjen som han hörde hemma i.”

Jag är övertygad om att det bästa för det här barnet är att få älskande föräldrar. Om det inte hade hänt skulle han ha flyttats till en annan institution, ett annat barnhem som omöjligt kan finnas för alla barn när de har vuxit upp. Så som en fungerande familj kan.

 

Exempel från hatlistan, som råkar handla om adoption men skulle kunna handla om mycket annat:

2. All the lies and secrets

11. I am my birth mom’s dirty little secret.

12. Shame, grief, and health problems.

14. Because it is me against the world. The pain never goes away.

16. It’s traumatic.

17. It left me with a hole inside and searching for faces in crowds.

19. Because I don’t trust people or allow them to love me.

26. You don’t always bond with your adoptive family.

34. I hate adoption because it makes the child a $$$ sign.

38. It deprives me of my full identity.

40. It leaves me forever unsettled, forever wondering ”what-if”, and forever feeling incomplete.

42. I hate adoption because it is bittersweet.

45.  I acted out as a teenager something horrible because I was in so much pain and had no one to talk too. I never had a sense of who I was, and I was never going too until I found my roots.

Ett poetiskt inlägg i skoldebatten

Från vårt ena köksfönster ser vi havet, från det andra ser vi skolan. Den som riskerar stängas och rivas som ett pepparkakshus vid en ledsam trettondagsfest. Jag är glad över alla föräldrar som kämpar för Svartviks hjärta med febril iver. Själv febril på annat sätt har jag inte varit del i det arbetet, annat än mentalt. Och i tanken oroar jag mig mycket för hur det blir om skolan stängs och önskar innerligt att ögon ska öppnas för andra sätt till utveckling än att lägga ner och riva.

Tankarna blev till en dikt.

Svartviks skola och bygdens barn. Fotograf: Fredrik Näslund, 2012

Ännu ett barn går in genom porten
i huset som byggdes när mormor var barn
Ännu en höst, och tiden går fort, men
nu vill jag stanna i just den här dan
Stanna där kunskap och omsorg finns nära
Stanna vid huset som ger liv åt en by
Stanna där vinden med lätthet kan bära
ljudet av barn som är del av en vy
bilden av platsen där mänskor vill leva
banden som knyts mellan gårdar och hus
I bildernas framtid så skymtas en reva
i oroliga steg över skolgårdens grus
Tider förändras men drömmarna stannar
drömmar om livfulla, blomstrande byar
där människor lever nära som grannar
vill tillväxt som bevarar, förnyar
Drömmar om barn som har kort väg att gå
växer och mognar nära sitt hem
Drömmen och hoppet att de alla ska få
möta en skola som växer med dem

Cecilia Ekhem, 2012

Skola i malpåse? Pepparkakshus: Mattias Ekhem (Klass 5:s lucialotteri 2010)

Som maskrosfrön för vinden

I väntan på familjen en titt i högen med feberfilmer som en god vän lånat mig. Det blev Som maskrosfrön för vinden. En film som berörde så djupt att det gör ont i kroppen. I en scen handlade det just om önskeblomman som vår lille sexåring berättade för mig om i början av sommaren.

Filmen handlar just om en adopterad pojke i samma ålder som vår. Om vad det är som gör en till förälder. Om hur det skulle vara om ens barn riskerar ryckas bort. Smärtsamt och berörande viktigt.

Filmen bygger på en bok av Karen Kingsbury. När jag läst ut en annan bok vill jag läsa den. Den andra boken är just min egen andra bok. Jag skrev ut alla manusbladen idag för att – efter alla dessa böcker av andra – läsa igenom och korrigera mig själv. En dag, någonstans ska den boken också bli tryckt. Den fristående fortsättningen på Väntrum.