Det finns en annan mamma som födde sitt första barn i slutet av 1900-talet, som är kristen och gärna sjunger. Hon har också adopterat ett barn som med god marginal passerat två år, från ett afrikanskt barnhem där de sjunger bordsbön till Broder Jakob-melodi.
Där upphör kanske likheterna. Den andra mamman är Carola och på Mors Dag fick Tilde de Paula en fin intervju med henne i TV4:s Nyhetsmorgon.
Det är gott att få höra hennes egna ord, att strunta i kvällspressen och vilja se människan. Mamman. Visst finns det även här sånt som människor kommer tycka till om. Det är t ex inte så att antalet barn som är tillgängliga för adoption är så många att alla som har plats i hjärta och hem kan adoptera. Men jag tror de orden kommer ur lyckan, ur euforin, och önskan om att fler skulle få uppleva detta fantastiska som är adoption. För just så självklart som Carola beskriver det kan det faktiskt vara, även om det för många är en kamp att växa ihop och bli familj så kan det vara just så här. Okomplicerat och ömsesidigt. Och ändå svårt ibland, eftersom det är svårt att vara förälder. Men så fantastiskt.
Idag plockade jag, som jag lovade, en tulpan ur rabatten och tänkte på Emilie.
Den blomman får lysa på Mors Dag för alla som saknar barn som ännu inte kommit, eller barn som funnits men ryckts bort. Det finns barnlösa som ännu aldrig sett sitt barn, och barnlösa som blivit föräldrar och i hjärtat alltid kommer att ha barn, men ändå är utan.
Blomman och dikten är för er alla. Med en särskilt tanke till er som hittills deltagit i bokutlottningen och låtit mig ta del av era personliga och berörande berättelser. Tack.
I barnlösas himmel
I barnlösas himmel står barnen på rad
att möta sin längtande mamma
som vandrat i sorg ifrån by, genom stad
med bönen, alltid densamma
Låt mig få känna mitt barn mot min hud
låt mig fylla mitt liv med en mening
Nådde de orden en öronlös gud
utan makt att bli fri sin förstening?
I barnlösas helvete går hon omkring
oändligt blodröda dagar
Hon öppnar sin blick och ser ingenting
inget annat än väntande magar
Drömmer om barnet kind emot kind
bara smärtan är kvar när hon vaknar
Finner sig hjälplöst fast vid den grind
som stängts till om det liv som hon saknar
I barnlösas himmel står barnen på rad
och älskar sin mamma till livet
I ett hus som funnits med under stora delar av livet finns mycket som väcker minnen. Gamla kära möbler och böcker. Ikväll läste jag en av bardomens favoritböcker för sonen. Tryckt 1972, köpt för 3:95 och en del av hans rötter. För rötter är annat än blodsband. Nu sitter jag i en grön, skön fåtölj som är i ålder med mig själv och påminner om en annan tid. Och lilleman som satt i den tidigare får del av den tiden. Vår gemensamma historia.
Visst är det väl så att Sverige är bäst i världen på föräldraskap? Vi vill gärna framhålla det, och en rapport från Unicef för några år sen genererade mängder av stolta tidningsrubriker i stil med: Sverige är bäst i världen på att ta hand om barn. Visst är det fantastiskt att Sverige når upp till alla dessa kriterier, och visst är den svenska föräldraledigheten ett föredöme när det gäller att grunda för bra relationer mellan barn och föräldrar.
Men (för nu kommer förstås ett men) jag får allt oftare känslan av att vi slår oss till ro med att de svenska värderingarna är de enda rätta. Svenskt kött är bra kött. Svenska idéer är bra idéer. Bara för att det är svenskt.
Vi lever upp till Unicefs kriterier, men hur vet vi att svenska barn mår bättre än andra? Det finns rapporter som visar på att svenska barn och ungdomar mår allt sämre. Sverige – bäst i världen för barn?
Den här uppståndelsen kring Carolas adoption och föräldraskap har väckt gamla funderingar till liv, och jag undrar om det i nåt utomnordiskt land skulle ha uppstått en sån debatt. Där hårvård beskrivs som övergrepp.
I Kenya blev det så tydligt att de svenska adoptivföräldrarna är fokuserade på anknytning på ett helt annat sätt än föräldrar från andra länder. Jag tycker det är intressant med anknytningsteori och tror som bekant mycket på närhet, ändå så kan det stå mig upp i halsen ibland. Mycket förenklat: hos vissa (enligt mig lätt anknytningsfanatiska) verkar det anses som dåligt föräldraskap att bära sitt barn på axlarna istället för i bärsele. Svenska föräldrar förfasade sig över att holländska familjer efter någon månad kunde sätta sina adopterade barn i holländska förskolan några timmar om dagen. I vissa fall höll jag med, i andra inte. För jag tror att det är individuellt vad barnet mår bra av. Och att göra på nåt annat sätt än det svenska, eller egna, sättet behöver inte betyda att det är ett dåligt sätt.
Det skulle vara intressant att läsa en studie över hur barn mår, hur trygga och anknutna de är i olika länder. Både födda och fådda barn. Om det är så att barn i länder med minimal föräldraledighet, barnflickor och andra anknytningsideal mår mycket sämre så kanske jag ändrar mig. Då kanske jag kan gå med på att Sverige är, inte bäst, men åtminstone långt framme.
Inbäddat extratäcke
En svensk idé, som finns i motsatta diket från bärselevurmen, är tanken att barn ska sova i egen säng. Jag tror inte på det. Fastän mitt tålamod och sömnbehov ibland fått mig att önska att femminutersmetoden var en strålande idé så tycker jag inte det. Det är bra att ha en egen säng och (när tid är) lära sig somna i den. Med sällskap om det behövs för att det ska kännas bra. Och så länge barnen vill ska de, fastän man ibland kan storkna av obekvämlighet, få komma till föräldrasängen om natten. Lite bekvämare blir det om man rustar med ett extra täcke. Och eftersom det var länge sen storasyster kom till vår säng tror jag det är stor chans att vi inte kommer ha en tonårskille liggande mellan oss om tio år.
Själv ligger jag i soffan igen. Det kostade på att vara på tvåkilometersprommis igår. Huvudvärk och högre temp. Men det var det värt.
Det är ganska talande för min garderob att det plagg jag bär mest är en fleecekofta som har minst ett par decennier på nacken. Jag köpte den för 99 kr när fleecen var ung. Och förmodligen jag med. Nu håller koftan på att rämna och jag har inte haft den utanför hemmet på många år, men den är fantastisk. Det ryms mycket i den.
Nära, nära
Igår morse rymdes jag själv och mitt lilla barn. Som inte är så liten när han fyller sex år i sommar. Tiden går fort. Det märkte jag nu när jag fastnade i en stor låda med gamla foton.
Nära, nära. Och sminkade för prinsesskalas.
Ibland när jag gosar och busar med femåringen och ser hur stor hans syster har blivit, grubblar jag över om jag var en nära och busande mamma på samma sätt med henne. Bilderna påminner om att det var så. Samma slags gos och bus ägnade vi oss åt. Hon har också rymts i min kofta (numera lånar hon den gärna själv, och närmar sig min längd) och suttit mycket i min famn. För tusen år sen och alldeles nyss.
Vinterbus.
I källaren intill fotokartongen finns en låda som sticker ut. En som jag packade i ordning när jag röjde i källaren en gång för länge sen. Det behövs igen kan jag meddela. Otur att man är sjuk när man är sjukskriven. Fast också om jag hade varit frisk skulle jag ha hittat på orsaker att inte röja och fixa i hemmet.
Den här lådan fylldes under vår adoptionsväntan. Då när vi var säkra på att barnet skulle vara litet. Max ett år och förmodligen mycket mindre. Famnarna och tankarna var helt inställda på ett litet barn. Den gamla frystejpen avslöjar det.
I väntan på barnbarn?
Vi fick inget spädbarn. Vi fick en lillebror som vi mötte den dag han blev 2 år och 4 månader. Och famnen räckte till, och kärleken och närheten hade inte kunnat vara större om han hade kommit till oss som nyfödd.
I famnen ryms de fortfarande, både femåring och trettonåring.
Den här dagen för precis fjorton år sedan fick livet hjälp på traven. Två befruktade embryon återfördes till min livmoder. Jag och min älskade, älskade man gick och tände två ljus i Uppsala domkyrka och mötte sedan vänner för picknick i gröngräset. På kvällen hade Zifa konsert i Österledskyrkan och jag dansade och sjöng medan ett litet liv började ta fäste. Vårt första barn. Som nu är på vägen mellan barn och vuxen. Så älskad att det gör ont. Med precis samma slags kärlek som vårt andra barn vars liv tog fäste i en annan kvinnas livmoder för sex år sedan. Kanske det andra ljuset vi tände för fjorton år sedan egentligen var hans.
Jag saknar dem båda idag så det gör lite ont.
Men jag har dem.
Vi har dem.
Tack Gud.
Enligt en ny undersökning har högläsningen minskat rejält i de svenska hemmen. I detta hemmet har de ökat de senaste månaderna. Det kan bli så när mamman inte yrar runt och är effektiv utan ligger och ömkar sig som Madickens mamma.
Numera är det inte bara vid läggning vi högläser. Idag när lilleman kom hem från förskolan låg vi i sängen och läste en lång stund. Sjukdomsvinster som sagt. För båda.
Bamse söker lyckan - och hittar den hemma
Det står i artikeln att ”språkutvecklingen börjar redan innan barnet är fött eftersom ljud och rytm uppfattas under den senare graviditeten. Så sjung för ditt ofödda barn och ditt blivande syskon”. Storasyster fick höra många sånger när hon låg i min mage. Och eftersom det finns så mycket rytm, ord och musik i lillebror så tror och hoppas jag att han har fått uppleva mycket av språk och musik också. Numera får vi uppleva tillsammans.
… och en storasyster som sällskap. Med det tuffa artilleriet så ska det nog gå att ta lillebror till dansskolan idag med.
För inte kan väl ”Majken” Jacksons mamma ha låtit en feber hindra framgången om pappan hade möten. Men den här mamman (och pappan) ska göra sitt bästa i att hindra sånt som leder barnen bort från självtillit, glädje och hälsa.
Båda barnen har ägnat kvällen åt att förbereda för skolaktiviteter imorrn. Utklädning på båda håll. En konstnär och en kyckling.
Såna här dagar är det en stor fördel att höra till dem som sällan rensar ur sina garderober. Det finns resurser att göra utklädningskläder av.
Pappan har klippt påskfrisyr på gossen ikväll.
Ordet skola har en dov klang idag. Den fina skolan från 1919 som ligger några hundra meter från vårt hem är på nytt nedläggningshotad. Till hösten ska vår lille börja förskoleklass. Det skulle vara en riktig sorg om det inte är här på Svartvik. Förra gången skolan skulle läggas ner var min käre make en av dem som kämpade mest för att förändra det beslutet. Det gick, med väl underbyggda argument och mycket jobb. Nu känns läget mer pessimistiskt. Vilket påskägg man har överlämnat till föräldrarna…
