Att vara förälder är så fantastiskt, så efterlängtat, så naturligt men bitvis också så utmanande. Och det svåraste är nog att relationen är så ojämlik. I förhållande till mina barn är det nämligen jag som förväntas vara vuxen. Jag!? Som är ett barn själv. Förvisso 43 år i biologisk ålder, 83 i fysisk – men inom mig är jag då och då samma treåring som jag en gång var.
Tänk att det här var jag. Tänk att nu är jag vuxen och har tagit mig igenom så många utmaningar i livet redan. En del är jag inte igenom och kommer förbli i. På gott (föräldraskapet) och ont (sjukdomen). Men fastän jag vuxit upp är jag inte alltid vuxen. Det innebär inte att jag är mogen, men att jag får försöka tygla min omognad. Idag lyckades jag t ex låta bli att säga ”Men kan du för bövelen vara snäll och tindra nu när du till och med har fått våfflor till frukost”. Däremot lyckades jag inte knipa ihop om orden ”Sluta prata så mycket. Klä på dig istället.” Det gjorde såklart den pratglade varken pratig eller glad, och fick mig att undra hur det blev så här. Tur att inte alla morgnar är så här, och tur att det kommer nya. Otur bara att jag fortfarande är tre år i stora delar av mitt inre. Jag tror jag tar en kopp kaffe och leker vuxen.
Den största förvandlingen i mitt liv ägde rum en januarimorgon för femton år sedan. När jag gick från att vara längtande till att bli en mor.
Efter fem år och ett liv av längtan fanns hon där. Vår dotter. Och jag blev en mamma. Kärleken överväldigande. Fortfarande faller insikten och tacksamheten över mig. Du finns. Lika lång som jag, men alltid mitt barn. Vårt barn. Jag var inte längre barnlös. Men fortfarande barnlängtande. Så var det. Längtan fanns kvar fastän lyckan var så total.
Trots denna livsförvandlande lycka så fanns där en känsla av att familjen inte var färdig. ”Minst tre barn” hade jag tänkt så länge jag kunde minnas. En stor familj hade vi pratat om, min älskade och jag.
Den andra längtan.
Den tycks så svår att förstå för många. Särskilt för dem som aldrig behövt oroa sig för att leva ett liv utan barn. De som själva kunnat välja tidpunkt och antal. De som ”skaffar” barnen som många av oss får kämpa i smärta och sorg för att få. Och i bästa fall får. Vi fick. Vi fick vårt älskade, efterlängtade första barn. Och fortsatte längta. Försöka. Förlora.
Jag fick höra: ”du kan ju i alla fall vara glad att ni har E”
– som om jag behövde påminnas, som om jag inte visste att livets största gåva redan fanns där.
Jag fick höra: ”nu vet du i alla fall att du kan bli gravid”
– som om missfall, ett dött liv skulle vara något att glädjas åt. Förlusten av det lilla barn vi kämpat så länge och hårt för.
Det är som att säga åt den som förlorat sitt ben ”var inte ledsen för det, tänk på att du har ett annat ben”. Det går att leva utan, men det måste få vara tillåtet att sörja det ben som saknas. Det tomrum som ger hela kroppen obalans.
Nästan tio år efter den där januarimorgonen på ett förlossningsrum i Uppsala hände det igen. Det oerhörda att vi fick ta ännu ett barn i famnen. På ett barnhemsgolv i Nairobi mötte vi honom, vår son och lillebror. En tvååring som klev rakt in i våra famnar och hjärtan till den plats som var hans. Familjen blev komplett.
Den känslan. Inget kan mäta sig med den. Femton år av slitsam längtan bara rann ur kroppen. På ett ögonblick. Som ett mirakel. Vår familj var just så den skulle vara.
Det var fullkomnat. Så kändes det. Jag önskar den känslan till alla som längtar så att hjärtat vill slitas ur kroppen. Den första längtan. Den andra längtan. Eller kanske tredje och fjärde. Längtan som inte handlar om att den första kärleken, det första barnet, inte duger. Längtan som handlar att komma i mål, att landa. Ibland tvingas vi eller hjälps vi att landa fastän längtan aldrig blev uppfylld. Ibland händer det plötsligt, som för oss, att en gåva läggs i famnen och inget mer är sig likt. Men oavsett hur det sker, vi behöver låta andra bära sin längtan så länge den behöver bli buren. Vi behöver hjälpa dem att bära smärtan det är att inte veta om man nånsin ska få svar på sin största längtan.
Hjälpa dem genom att inte förvänta oss att den som längtar efter barn så att hjärtat blöder ska kunna glädjas åt andras graviditeter eller babyprat.
Hjälpa dem genom att möta sorgen, inte försöka trösta bort den.
Hjälpa dem genom att inte tro att vi förstår det vi inte själva har varit med om.
Hjälpa dem genom att inte ställa längtan mot kärleken de redan har.
——————————————————————————–
Boktips!
Väntrum är romanen jag själv saknade och skrev under längtansåren. Den handlar om den första längtan men är skriven ur den andra längtans djup.
Dokumentären Tvillingsystrar av Mona Friis Bertheussen har rullat två gånger på SVT Play idag. Och ikväll får vi se systrarna i Skavlan.
Filmen och berättelsen är fantastisk! Full av känslor, vackert filmad, varmt skildrad. Dessa föräldrar visas upp som kloka, kärleksfulla, äkta föräldrar – som gör sitt bästa för att två systrar, som utan föräldrarnas förskyllan skilts åt, ska få dela livet på det sätt som är möjligt. Det gläder mig så. Filmskapare och författare tycks för det mesta älska att förmedla trasiga och tragiska bilder av just adoptivfamiljer, trots att de allra flesta är just så här.
Det är fascinerande att se dessa enäggstvillingar mötas och skiljas. Så sorgligt att de skildes åt från första början, så starkt att de av en händelse fördes samman och så glädjande att de fått trygga familjer där föräldraparen hjälper dem att hålla syskonskapet levande. Dessa genetiska syskon har delat samma livmoder och har på så vis gemensamma rötter. Men den kärlek och glädje de har i varandra känner jag igen från våra barns nära relationer där inga genetiska band finns. Dotterns första bästis, som hon träffade nästan varje dag de första 2,5 åren i livet tills vi flyttade. Och sonens barnhemsbästis, som sov i sängen bredvid i nästan två år.
Nu bor de långt ifrån varandra men i samma land. Och möten, lek och avsked är just så fulla av värme som i dokumentären Tvillingsystrar. Det behöver inte vara en dragkamp mellan arv och miljö. Ibland är det bara som det är.
För femton år sen låg jag på sjukhus. Livet var för alltid förändrat. Fördjupat. Förbättrat. Förunderligt fantastiskt. Efter många år av längtan hade miraklet skett. En flicka var född. Vårt första längtansbarn.
Jag tycker så mycket om den här bilden som en berörd far tog när han just blivit far. Och tacksamheten över att vara två föräldrar som håller ihop väcks igen. När nyheten om skilsmässor poppar upp, sällan bland de närmare vännerna men då och då bland de ytligt bekanta, är det något som ruskas om i mig. En sorg över förlorat hopp, en rädsla för hur det skulle kännas att förlora kärleken. Också om nya kärlekar kommer in så anar jag att något går sönder inom en när relationer brister.
Vi har får familj. Den som syns i den kenyanska stenstatyn på köksbordet. Det finns sprickor men den håller ihop. På köksbordet ligger också halsbanden som lillebror prydde sig med imorse när han skulle gratulera sin högt älskade storasyster. Armbanden fick följa med till skolan, men halsbanden får vara hemma. För att det finns en fara med långa halsband när man leker. En fara som påminner om det dyra priset vi får betala för kärleken: risken att förlora.
Vi har inte passerat Tjugondag Knut, men granar och röda detaljer verkar ha lämnat många hem. Inte vårt.
Granen som sonen och hans far köpte barrar knappt. Jag ligger just nu och tittar på den och njuter av julmusik. Utanför fönstret är det äntligen, äntligen vitt så jag kan gärna njuta jul ett långt tag till. För dotterns skull brukar jag dock sluta (göra det offentligt) före den 20:e, eftersom hon vill att julen ska vara förbi när hon fyller år. Femton. Det är hisnande. För femton år sen låg jag på sjukhus med havandeskapsförgiftning och vi väntade att miraklet skulle bli synligt. Tänk att hon kom till oss. Tänk att vi fick hennes bror. Tänk att jag får ha så mycket kärlek i mitt liv. Det är också hisnande. Och julens viktigaste födelsedagsbarn får tacket för det.
Idag fyller en kär musikspridande vän till mig år, och alldeles nyss såg jag i tidningen att hon delar födelsedag med en av vår familjs mest gemensamt lyssnade kompositörer – vid sidan av de som heter Bornemark och är äldre respektive yngre än dagens jämna jubilar.
Georg Riedel fyller 80 år!
Grattis och TACK för all musik!
Oj så mycket Riedel vi har hört genom åren. Som barn sjöng jag förstås på många av hans sånger, och som vuxen ännu mer. Medan jag och kära maken varken var gifta eller föräldrar, och under de år vi längtade barn, lyssnade vi så mycket på Nu sjunger Näktergalen. Fantastiska sånger, tonsatta av Georg Riedel. Många barn fick den skivan i present av oss och i somras dammade vi av vårt eget exemplar och sjöng oss igenom långa bilresor så barnen fick skavsår i öronen. 🙂
Sen kom barnen och vi kunde frottera oss i Astrid Lindgrens sagor, sånger, filmer och Värld. Hela tiden med Riedelmusiken klingande i öronen. När första längtansbarnet var tre och fyra år var vi två gånger på en fantastisk konsert här i Sundsvall. Idel Riedel, med Georg och lokala förmågor. Och vår lilla tös hade imponerande koll på denne kompositörs namn och verk. När hon var nio mötte vi äntligen lillebror i Nairobi, och kunde börja marinera även honom med favoritmusik. Bornemark och Riedel i största utsträckning.
…att få fina hälsningar från varma människor.
Tack för kommentarer och mejl och andra slags hälsningar!
…att lyckas somna om i soffan när man vaknat för tidigt.
Vi fastnade framför teven sent igår, jag och käre maken. Vi såg två filmer om Monica Zetterlund och fick sen se och sjunga med i en fin gudstjänst från Katarina kyrka. Gudstjänsten inleddes starkt av Petra Mede, och jag funderar på om detta är julen som hon kom ut som kristen. Eller om det bara var nu som jag förstod det. Det gläder mig hur som helst. Dels för att jag tror att alla människor behöver vara kristna, och att det behövs kända kristna förebilder, olika slags personligheter, i vårt land.
…att krydda det andra uppvaknandet med viskande småprat med sitt yngsta barn, och att påminnas om annan lycka.
Vi viskade om att gå och prata i sömnen, vilket fick mig att minnas och berätta om en natt för fem år sedan. Bara några veckor efter att vi fått varandra. Då hörde jag vår nyfådde 2,5-åring viska i sömnen. Det han sa var ”mamma”. Det grep så starkt tag i mig, att han också i sömnen frågade efter mig. Han som bara några veckor hade haft en person att kalla mamma. Jag.
I bloggen som vi skrev under den åtta månader långa adoptionsvistelsen i Kenya kunde vi inte visa sonens ansikte innan adoptionen var juridiskt. Därför blev det många innovativa bilder. 😉
Innan vi fick barn fanns längtan med i många år. Vi hörde till dem som var öppna med det, och jag minns att tröstande, fina vänner sa att det var så orättvist att vi inte kunde få barn – vi som skulle bli såna fantastiska föräldrar. Det var rart sagt, och vissa ögonblick kan jag tänka att det är sant. Vi är just de föräldrar våra barn skulle ha, och ibland är vi helt oslagbara. De bästa liksom. Och så andra stunder, rätt ofta, känner jag mig allt annat än fantastisk. Som när sonen – precis som varenda gång på affären frågar efter (men inte får) mynt och jag vill gå in och svära på butiksägarens kontor över att de ställer såna skitsaker precis vid kassan.
Den där bilden tog jag för ett tag sen efter ännu en diskussion vid kassan med sonen. Jag får beundra hans hopp och tålamod. Han får alltid nej, ändå fortsätter han fråga varje gång. När jag tog bilden tänkte jag mig inte att den skulle illustrera ett blogginlägg om föräldraskap. Snarare något om giriga butiksinnehavare. Men så läste jag dagens blogginlägg av Petra Krantz Lindgren, med ett exempel som handlar om just dessa leksaksmaskiner. Det fick mig att skämmas lite över mina tjuriga reaktioner vid kassan, för jag håller så med denna kloka kvinna. Barns känslor ska inte förringas. Varken stora eller små barn ska behöva höra att ”det är är inget att bry sig om”, ”det där du gillar är bara skit” eller ”så där ska du inte känna.” När jag är i harmoni med mig själv är jag en bra förälder och vän i fråga om det. Riktigt fantastisk faktiskt. Men när jag är feberöm, stressad, ledsen, sårad eller bara stå-i-kassan-trött så brister jag alldeles för lätt och kallar leksaker och musik för skit utan att tänka in vad det gör mitt barns eller andras känslor.
Jag tycker fortfarande att det är skitsaker och barnlurendrejeri i de där montrarna. Men känslorna de väcker hos barnen kan mycket väl vara desamma som dem jag får när jag ser detta i affären. Så nästa gång jag hör sjuåringen fråga ska jag tänka på hyacinter först. Och kanske på allergi sen. 😉
Tack och lov har jag ingen allergi mot den sköna doft som just nu omger mig här hemma. Men jag är överkänslig mot en del andra saker.
Larmrapporter innehåller ibland viktiga sanningar som får mig att tänka till, som bekämpningsmedel i vindruvor. Där var det just Naturskyddsföreningens larm som fick mig att sluta köpa vindruvor. Sen finns det andra larm som börjar som något och slutar som något helt annat. Som detta med föräldrars samtalstid med barn. Föräldrar talar bara med sina barn några minuter om dagen har det stått i åtskilliga artiklar – och nu även i yoghurtpaket.
En rapport från SCB ligger till grund för de här sanningarna. Som inte är särskilt sanna. Också i rapporten står det att de minuter som föräldrarna i studien har angivit att de samtalar med sina barn är minuter med enbart samtal. Alla samtal som sker samtidigt som man gör något annat finns inte med. Då tycker jag det är BRA att siffran är låg. Jag tycker det inte verkar riktigt naturligt att sätta sig ner med sitt barn vid ett konferensbord och samtala. Och jag tror de allra flesta föräldrar samtalar med sina barn vid matbordet, i bilen, vid bakningen, efter sagoläsningen, vid pysslandet, till musiklyssningen, under promenaden. Det tror jag blir naturliga samtal och viktiga möten mellan barn och förälder. Också utan yoghurtaskens charadspel. För om Yoplait hade läst SCB:s rapport istället för att bar hänvisa till den så skulle de ha förstått att charader inte räknas in som samtal i statistiken. Hur roligt man än har tillsammans.
Inte förrän jag blev mor till ett svart barn har jag riktigt börjat tänka på vilken betydelse det har hur vi sätter etiketter på varandra. För det gör vi. Sätter etiketter, beskrivande ord på dem som ser ut, tror, lever, rör sig eller gör annorlunda än vi själva. Som om jag är den objektiva varianten av människan och alla som inte är som jag ska beskrivas utifrån mig själv. Som om de är avvikande. Jag har funderat länge på varför jag inte kan kalla min son färgad eller mörkhyad. Det har funnits ett instinktivt motstånd mot de orden, men jag har inte kunnat formulera varför. Men nu tror jag att jag börjar landa i något och formulerade mig just om det på min diktarena.
Jag kallar dig inte färgad – för du är inte en korrigerad variant av mig.
Jag kallar dig inte mörkhyad-för jag vill inte vara normen, definitionen som beskriver dig. Som en avvikelse.
Jag kallar dig svart och mig vit – inte för att det beskriver exakta nyanser, men för att det gör oss mer jämlika. Vi definierar oss själva. Som vi är. Inte i jämförelsen.
Den senaste veckan har frågan blivit tydligare, när två personer jag mött har gjort sina varianter av definitioner.
Först en person som helt verkat ha missat att n-ordet inte är ett neutralt ord och använde det som ett beskrivande ord vilket som helst. Ordet kom upprepade gånger efter att vi talat om när hen skulle beskriva någon med samma hudfärg som min son. ”Du kanske menar att han var svart” räckte för att en insiktspolett skulle trilla ner.
Sen en person som jag inte känner och som sa ”Jaha, A, är det din son? Han som är….”
Tystnad. Jag fick aldrig höra exakt vad min son är, men kände definitionen, och kanske t om n-ordet hänga i luften.
Ja, vad är min son? Danskungen. Spellevinken. Mysproppen. Filosofen. Familjefantasten. Schyssta kompisen.
Det finns massor av sätt att beskriva båda våra barn, men det ena skulle aldrig beskrivas utifrån sin hudfärg. Åtminstone inte i vår del av världen.
Det är nog svårt att vara svart i Sverige också utan att bli påklistrad en nedsättande etikett som vita människor använder bara för att de tycker sig ha rätt till det, för att de vill provocera eller som vid ett av veckans möten – för att de har missat rätt många decennier av språk- och människosynsutveckling.
