Det har blivit en sport att hitta på lättlagad mat som ändå håller mina mått på vad som är gott nog att bjuda gäster på. Det här är nog det bästa. God pasta, raketsnabb sallad, kallskuret, ost, oliver, pesto och soltorkad tomat. Som synes räckte det också till lunch idag. Men orken räckte inte så långt idag däremot. Jag slocknade och sov mer än en timme i hammocken på altanen. Trots sjukdom, trots tuffa mediciner har jag väldigt svårt att sova dagtid. Men idag slocknade jag. Och lite av hoppet med.
Gårdagens middag blev en kyl- och frysrensning. Potatisar på väg att växa ur påsen, morötter på gränsen till att vilja kompostera sig själv. Tänk att det kan bli så gott.
I frysen fanns ett paket torskfilé och en nyfunnen favorit: Omegas ojämna laxfilébitar. Prisvärd finfirre. Ett par paket bacon fanns också i frusen. Redo att användas innan det hann fylla år.
Salt och citronpeppar på alla sidor av de nytinade fiskbitarna. Sen bacon hårt lindad runt fisken och ner i traktörpannan på medelhög värme. Efter att baconets stekts på båda sidor hällde jag i saften av en halv citron och lät det puttra på låg värme 10-15 minuter. Ner med en burk crème fraîche och en rest hackad dill från frysen och så puttra tio minuter till. En sallad med ruccola, tomater och avokade och bordet var dressed for success. Rest for success.
Med stora barnet på härlig övernattning vid havet och mannen på ett åttamilacykellopp, blev det en annan utflykt för mig och lilla barnet. Första frukosten utomhus.
Häggen står i knopp, scillan målar gräset blått och bland gräs och annat grönt (o)gräs blommar tulpaner. Fastän det är pingst lyser påskliljorna upp på olika plättar av tomten. Solen lagom varm och en glädje att vara så pigg att det går att njuta av de små utflykterna och guldkornen i väntan på långpromenader, semesterresor och andra guldtackor.
Vår gosse är med fadern och lämnar sin bästa vän vid tåget. Igår sa vi farväl till övriga familjer efter en återträff som lämnar både eftervärme och eftervärk. Men värmen i form av glädje och tacksamhet överväger. Stora och små som möts väldigt sällan men har så särskilda band till varandra. Alla kom vi till Nairobi under 2008 och delade olika många månader av livet där tillsammans. Ett par barn har tillkommit senare och är en lika stor del av gemenskapen.
Enklast möjligt var temat, eftersom en feber krånglade till det, och jag vilade så fort jag kom åt. Och kanske det bidrog till ett lugnare tempo för alla inblandade. De flesta bodde på camping och skötte frukostarna själva, vilket gav stillsamma morgnar. Maten var enkel. Grillat, brasa vid vattnet några korta steg från stugan, Sundsvalls godaste hämtpizza (Biteline) och ett besök på restaurangen alldeles nära stugan (Galtströms Café & Restaurang). Lantlig lyx, och så härligt att se dessa barn sitta vid dukat bord och vara tillsammans så självklart fastän de ses så sällan.
Nästan alla är i samma ålder, nästan alla födda i Kenya. I helgen råkade dansskolans vårshow äga rum, med uppträdande för båda våra barn. Dålig tajming tyckte jag. Toppen tyckte gossen, som fick stå på scen med Kenyakompisarna i publiken. Bättre blir det liksom inte. 😉
Dagarna innan våra vänner kom mådde jag bättre än på mycket länge. Den tunga feberkepsen släppte sitt grepp en aning och huvudvärken lättade på ett sätt som fick mig att tro att kanske, kanske medicinerna jobbar i kroppen fastän väldigt, väldigt långsamt. Nu är både keps och huvudvärk tillbaka, som väntat efter så många möten och så pass få horisontala dagvilor. Men jag försöker ändå tro att det ska bli bra. Att vid nästa återträff har jag orken tillbaka och kan följa med på promenader och utelek. Jag hoppas det.
Två pojkar lyser och myser av att vara tillsammans under dygnets alla vakna stunder. Det första dygnet var det väldigt många stunder. 😉 Kärleksband!
Igår fylldes barnaskaran på. Vår fjortonåring fick sällskap av en jämnårig tös som också blev storasyster i Nairobi 2009 – och så en stor skara yngre barn, alla födda i Kenya. De sover på annat håll, men hela kvällen igår fylldes altanen och gården vid havet med dessa familjer som det är en särskild känsla att möta. Idag blir gruppen komplett och resten av glassbilsglassarna uppätna trots en grå himmel.
Dagens lunch, en lyxmåltid tack vare en restrisotto, några skivor välrökt Lönnebergaskinka och ett par nävar nästan övermogna körsbärstomater. Lite balsamvinäger, olja, salt, vitlökspeppar och några repor av de färska kryddor som förgyller vårt kök just nu. Timjan och basilika. Som får själen att resa till grekiska backar fulla av backtimjan och basilikaodlingen på Rosendahls trädgårdscafé.
Kvalitetslunch på fem minuter. Och en känsla av att fira. Fira att en stor skara vänner är på väg mot vår del av landet, att vi hittade sätt att förenkla så att återträffen inte behövde ställas in trots den sjuka värdinnan. Fira att Kenya sammanförde oss 2008 och gav oss våra barn 2009, efter många månader tillsammans. Fira att huvudvärken har givit mig respit ett par dagar och att grannarna är tysta men att fåglarna kvittrar intill mig i hammocken. Fira familj och vänner, musöron och liv. Och en ruskigt god lunch.
Det är kanske svårt för dem som inte läser/skriver blogg att förstå att nära relationer uppstår mellan människor som aldrig mötts öga mot öga. Men det gör det. Många av dem jag blir läst av eller följer i vardagen har jag aldrig sett, men ändå fått komma nära. Det är stort. Att det går att mötas nära oavsett var vi geografiskt befinner oss, oavsett hälsa och sjukdom, vånda och glädje. Jag får så mycket gott av er som följer mig här och ger er tillkänna. Och ibland kommer något extra. Som Marys ljus och som gårdagens brev av Birgitta, A piece of my Seoul. Efter en trött eftermiddag hos doktor, med förnyade recept och mestadels outrätade frågetecken kom jag hem till detta.
Förnyade recept av annan art. Jag som har längtat att få prova koreansk mat fick handskrivna recept, koreansk krydda och ett vackert handskrivet brev med goda önskningar. Glädje.
När jag gläds åt alla dessa fina människor jag möter i bloggvärlden så är det extra ledsamt att besöka andra slags forum, t ex Instagram. Vår tös har berättat om hur konstiga och elaka kommentarer som människor ger ibland. Nu har jag själv smugit in och tjuvkikat på Instagram en vecka (eftersom jag har blivit så tokförtjust i Sarah Dawn Finer 😉 ) och det stämmer tyvärr. En fin bild på t ex Gina Dirawi kan få kommentarer vars enda syfte verkar vara att sprida elakhet. Och en annan helt meningslös syssla är tydligen att vinna tävlingen om vem som ger första kommentaren på en känd persons bild. ”Första kommentaren!” ”Andra kommentaren!” Inga andra ord, ingen som helst uppmuntran eller respons på bilden – bara en tävling om vem som är först ut. Jag har svårt att tro att det ger glädje till den som har lagt upp bilden. Annat är det här. Oj så mycket uppmuntran och respons jag får. Tack!
Så kommer en dag då det skapade går i blom. En kreativ längtan som började hos mig och en kär vän för fem år sedan har nått en delfinal idag. Sånger med klanger och texter som sprungit ur mötet med Frälsarkransen, Martin Lönnebos radband. En hjälp till bön och livsreflektion i Jesu närhet. Ikväll fick jag höra flera av de texter jag skrivit, sjungna med stort komp och stor innerlighet. Rikt. Skaparglädje.
Att sedan få ligga i en soffa och sjunga tillsammans med goda vänner gjorde förstås också gott. Och sången vi sjöng passar så klockrent idag. Per Harlings ord fångar som vanligt så kärnfullt nuet. Också ett krassligt nu där varje utfärd kräver ansats. Ett skapande nu, och ett glädjens nu. Ansats och vila. Andrum och fest. Och när den sången var sjungen övade en solist till piano. Med ord och toner som fyller kroppen. Vår dotter var sångerskan. Lycka. Tack för möten och samtal, för konst och musik…
Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.
Tack för barnet inom oss, för mognad och växt
för vardagens möda, för andrum och fest.
Tack för vidgade vyer, för skapandets lust,
för ansats och vila, för åldrandets höst.
Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.
Tack för dofter och smaker, för färger och ljus,
för skapelsens skönhet, för vindrnas sus.
Tack för möten och samtal, för konst och musik,
för skrattet och gråten, som gör livet rikt.
Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.
Det kom ett brev häromdagen, med ett innehåll som har förgyllt mina kvällar tillsammans med en diktbok jag fick låna av en annan vän. Brevet var från Miss Mary, numera Mamma Mary – åh så jag otåligt längtar efter att hon ska få möta sin son.
Titta så fint. Ljus med dekoration som jag känner igen från Ninettes pyssliga sida, och tändsticksasken med ord som jag inte kände igen. Inte förrän Mary berättade att de är mina. 🙂 Från blogginlägget om all låtsasvisdom som cirkulerar på t ex Facebook. Där hade jag skrivit andra slags påståenden, som jag tror mer på än många av de märkliga ord som gillas och delas hejvilt. Nu har Mary satt min lilla sanning på pränt. 🙂 En härlig känsla som stämmer väl med titeln på diktboken av Monika Sidenmark. ”Du såg mig.”
Och får mig att tänka på den fantastiska sång som min dotters kör sjunger. Jag såg dig. Att se och bli sedd. Så gränslöst viktigt.
Det finns gåvor som ger känslan av att, liksom den gamla psalmen vi sjöng i barnkören på 80-talet, ha händerna fulla av blommor.
Gåvan att ha tillgång till läkande miljöer.
Gåvan att ha en familj som lyser av kärlek och generositet när de kramas och säger ”vila dig nu”.
Gåvan att ha vänner som delar livets alla nyanser.
Gåvan att kunna njuta av musik.
Gåvan att en gammal bloggläsare skickar medkänsla och ljus.
Gåvan att en ny bloggläsare lämnar en hälsning som ger mening också åt det som har verkat meningslöst:
”Jag vill bara tacka dig för alla dina ord. Under en lång period av barnlöshet och ovisshet var din blogg något av väldigt väldigt få saker som verkligen ingav kraft, stöd och hopp. Du har skrivit så berörande om sorg och smärta och lärt mig mycket om känslolivet.”
