Efter att tekannan hade tippat för femtielfte gången var jag tvungen att trotsa min totalt opyssliga personlighet och försöka komma på en lösning. Annars kanske den här fina, vunna kannan snart är ett minne blott.

En ny disktrasa och en sax var allt som behövdes. Eller, ärligt talat, två trasor eftersom den första visade sig bli mindre i fuktigt skick och trillade ner i tevärmaren. Men på andra försöket blev det perfekt. Inte särskilt snyggt, men med en fuktad trasrundel står tekannan stadigt på tevärmaren som är av fel modell för kannan (trots att båda är signerade Höganäs…). Lagom när kannan är tömd har trasan torkat och mister sin funktion, men då kan den få vila till nästa testund. Nöden har ingen lag. Ibland får den mest opyssliga ta fram saxen. Lagen har nog ingen nöd heller förresten. Det tänker jag ofta när jag läser om små barn och/eller deras föräldrar som förskjuts från Sverige…

Idag väntar vi på goda vänner. Såna som står så nära att varken dammråttor eller otvättat hår är i vägen. Det var inte heller i vägen igår, när vi äntligen gjorde slag i saken att beställa middag från vår favoritrestaurang i Sundsvall. Den fyller snart fem år. Strax innan vi firar fem år sedan barnbesked. Det firade vi där. På Dolcetto. Ett ställe värt många omvägar. Med mat som kan göra fest fastän det finns en del nöd att sucka över.

Vi kunde snabbt få vår delikatessbricka, trots Pernillaeffekten 😉 och apropå det har jag ännu inte hittat nån kändisbloggare som skrivit om min roman. Ibland har jag dock skickat den till både kända och okända, både bloggare och icke-bloggare. Bara för att jag tror att jag genom Väntrum skulle kunna ge dem något. Just nu lyssnar jag på en fantastisk (obloggande 😉 ) sångerska som jag skulle vilja ge boken till. Vi får se om jag törs. För det finns väl ingen lag om att man inte får ge presenter till kända personer som man inte alls känner?

Vi kom iväg. Det blev en liten semester. Ett prisvärt hotell i centrala Stockholm. En säng till mig på hissavstånd från restauranger, frisör(!), affärer och hötorgsvimmel. Jag fick en glimt av det, men låg i hotellsängen nästan hela tiden när familjen var ute och stockholmsturistande på alla de där ställena som vi ännu inte hade besökt som tvåbarnsfamilj. Sen kom de tillbaka till basen och vi åt middagarna just intill hotellet. Tillsammans.

Åttonde våningen och en fantastisk utsikt som gav mig Stockholm fastän från ovan. Stadsdoft och gränder. En känsla av att vara ute i världen efter så många dagar i min febersoffa. Det kändes bra, trots att jag missade så mycket när jag tillbringade nästan alla dygnets timmar på det rosdoftande hotellrummet (Coop hotellpremie har nog aldrig haft hotellgäster som nyttjat premien så väl förut…) och jag kunde verkligen njuta av att vi var ute på familjesemester ett par dagar. Tills igår när jag hade checkat ut från hotellet och fick tillbringa dagen utan rum att vila i. Då föll både sjukdomströtthet och förtvivlan över mig. Som att bli påmind om att den is man går på är väldigt skör. Det är den. Men det gick att gå på den. Sakta, sakta. Och nu är jag hemma i egen soffa igen efter en natt i egen säng. Jag ligger här med sömnrufsigt men nyklippt hår. En tunn kalufs som inte hade blivit klippt hos frisör på över 1,5 år. Det syntes minsann, fick jag veta av den unga, kallpratskunniga frisören. Jag svarade med att ljuga hejvilt på hennes frågor och låtsades att jag var en helt vanlig, arbetande och frisk människa på semester. Och inte en som fick använda nästan alla sina krafter för att sen ta sig tillbaka de tvåhundra meterna till hotellentrén. Men håret fick jag tvättat helt utan egen ansträngning och dessutom utan kallprat. Den stunden var det allra bästa på den lilla utflykten från hotellrummet. Förutom friskare hårtoppar och en övning i att inte vara så skrämmande ärlig hela tiden.