Tolvslaget återupplevs på nytt I SVT:s ”Tolvslaget på Skansen”. Kanske är det så jag ska göra för att hitta hopp om en ny, friskare tid. Idag har jag annars känt igen mig i Wieheorden ”mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn” med den skillnad att den som har varit sjuk i nästan ett år inte orkar springa efter hoppet.
Men så återupplever jag nyåret, som liksom påsken kan ge ett hopp om att något nytt ska komma. Att ljuset ska komma fastän mörkret härskar.
Drygt tjugo minuter in i programmet sjunger Carola en nyskriven sång till sin Zoe. Välkommen hem. Jag har följt Carolas blogg till och från under året, och kände igen mig i det hon skrev i början om föräldraskapet och adoptionen. Det är populärt att baktala människor, och kända personer får särskilt stå ut med att analyseras utan och innan och bedömas med svartvita penseldrag. Jag beundrar Carola för att hon kan behålla sin kärlek till människor mitt i alt detta.
Om jag drömmer om ett annat, friskare, liv drömmer jag om resor. Om drömresan till Paris som febrade bort i somras. En dröm sedan tjugo år som fick avbokas eftersom jag var, och är, sjuk. Men jag drömmer också om kortare resor. Om att få uppleva det Norge där mina dikter har blommat under det senaste året. Det finns bloggare som har mina dikter som bas på sina hemsidor, och betydligt fler norrmän (både män och kvinnor, faktiskt) som citerar mig än svenskar. Så sen, en annan tid när jag är frisk, får det bära av västerut.
Dagens feberunderhållning heter Fjällbackamorden. Filmatiseringen av Camilla Läckbergs böcker som nu sänds på SVT. Spännande berättelser och en inspirerande författare som är fenomenal på något jag inte kan: att marknadsföra sitt skrivande. Skriva kan jag (eller kunde på den tiden jag var frisk…) men att lyfta mina texter till vida läsekretsar är en kompetens som jag saknar. Och önskar att jag hade.
Ännu har jag inte skrivit någon deckare, men eftersom det är en underhållande genre finns det planer på att göra det. Första steget får kanske bli att läsa Camilla Läckbergs deckarskola som hon generöst bjuder på via sin hemsida. Camilla bjuder också på mycket av sig själv. Det gör förvisso jag med, som berättar om tårar, familjeögonblick och sjukdomshopplöshet som andra skulle betrakta som för privat att dela med sig av. Men när det gäller mina romaner och noveller är jag noga med att hålla dem långt borta från mig själv som privatperson.
Självklart är det mina erfarenheter som skapar berättelserna, och karaktärsdrag jag upplevt som bygger mina rollfigurer. Men jag är mån om att inte skriva mitt eget liv. Det har hänt att någon t ex har trott att min Väntrum är en självbiografi vilket har gjort mig ytterst irriterad eftersom det känns som att det förminskar författandet och begränsar kreativiteten. Något sådant verkar inte bekymra Camilla Läckberg. Hennes huvudperson har så många likheter med författaren att det är svårt att låta bli att blanda ihop dem. Deckarförfattare, polishustru och småbarnsförälder. Till och med utseendemässigt är filmkaraktärerna lika de verkliga. Kanske är också det ett marknadsföringsdrag? Vad vet jag, jag kan som sagt inte sånt.
Nu är det tid för julberättelser. Det är det förvisso året runt här, men nu är det extra roligt att läsa Pettson får julbesök. Bakom minsta fönstret låg jag och läste den boken för lilleman.
Krispigt kallt hos oss precis som hos Pettson. En Findus som ser ut som vår kisse, men hon är utan byxor. Och krasslig Pettson som jag kan känna samhörighet med.
Varje gång jag läser den här boken tänker jag på att Elsa Gustavsson är så lik Mad-killen.
Jag vet inte om han brukar komma med köttbullar och klenäter till sjuka grannar, men lika är de. Eller hur?
När vår tös var ungefär så gammal som lillebror är nu fick hon (januaribarnet) ha ett somrigt kalas med Pettsontema. Det blir jag påmind om när jag går och lägger mig. För dubbellakanet vi sover på just nu är den stora ”duken” som kalasbarnen målade på Pettsonkalaset i väntan på att få åka häst och vagn i kvarteret.
Igår såg vi den fängslande Arne Dahl-filmatiseringen, De största vatten, på SVT. Utmärkta skådespelare, intressanta karaktärer och spänning. Men tyvärr ett alltför vanligt budskap som dök upp i slutet: att en adoption är en sannolik orsak till mord. I detta fall handlade det om en sexårig pojke adopterad inom Sverige. Och så lite bibliska referenser som extra krydda och liksom förklaring (?) till det adoptionsrelaterade mordet.
I boken jag sen läste innan jag somnade handlar det också om sexåriga barn adopterade inom Sverige. I båda fallen är det tack och lov inga adoptivföräldrar som svartmålas (det verkar annars vara det vanligaste) men ändå, en adoption ska tydligen ingå i kriminalromaner?! Jag är mamma till just ett sexårigt adopterat barn. Kanske är det därför jag fastnar så i detta. Och grubblar mig trött över varför just adoption så ofta blir en förklaringsmodell i blodiga deckare. Och hur det kommer sig att deckarförfattarna vill få en unik företeelse som nationell adoption att verka vanlig.
Det föds omkring 100.000 barn i Sverige per år. Ytterst få av dem adopteras. Som exempel adopterades femton barn inom Sverige år 2007. Därför är det sällsynt att nyutredda föräldrar erbjuds att ställa sig till förfogande för ett barn som adopteras nationellt inom Sverige. Det är sällsynt, men det händer. Det hände oss. Vi fick det erbjudandet och ställde oss till förfogande, i all hemlighet, med hjärta och vilja för en liten nyfödd pojke. Efter en tid stod det klart att vi inte blev detta barns föräldrar. Numera vet vi att det var helt rätt, det var en helt annan pojke som var vår. Men det var just då en påfrestande och sårbar tid när famnen och hjärtat var vidöppna och vi inte heller kunde berätta om det. Modern valde i detta fall några andra föräldrar. Ibland ångrar sig mamman, också efter att barnet har hunnit flytta in hos sina nya föräldrar. De som har varit med om detta är nog överens om att en adoption inom Sverige (idag) inte alltid är det mest eftersträvansvärda. Det kräver att man är beredd att utstå en oerhörd psykisk press innan adoptionen är beslutad, med risken att stå där utan barn. Och kanske med sorgen över att ha fått lämna ifrån sig ett barn man redan tagit emot.
I Vårlik (Mons Kallentoft) som jag läser just nu förmedlas en annan bild än verkligheten, och karaktären Malin Fors, som jag har tyckt så mycket om i 3,5 bok, blir en helt annan i mina ögon efter de här sidorna.
Adoptivföräldrar med tur…?
Malin Fors (eller är det kanske Mons Kallentoft?) pratar kategoriskt om de biologiska föräldrarna som de ”riktiga” föräldrarna, och förutsätter att alla adopterande skulle föredra att adoptera ett svenskt barn. Samtidigt en raljerande tanke av Malin (som just fått reda på att hon har en funktionshindrad släkting som ingen ville adoptera) om att man hellre vill ha ”en brun eller gul eller röd än någon med felskapad hjärna, havererad själ”. Jag får försöka ha förståelse för att Malin Fors uttrycker sig så här när hon själv är pressad och har det tufft, men det jag funderar över är förstås författarens syn på det hela. Är adoptivföräldrar mer kräsna och ogenerösa än människor i allmänhet? Och är en adoption också i verkligheten en naturlig ingrediens i samband med bestialiska mord? Om jag ska tro alla de deckare jag läst under min sjukdomstid så är det just så. Men jag tror annat. Och undrar vilka fördomsfällor jag själv hamnar i när jag skriver mina böcker…
Ingen deckare skriven än, men denna scen finns med i andra romanen.
I morse kom ett kärt SMS från ett av våra barn. Ett av de barn som har döpts in i vår familj. Fadderbarn enligt nutida definition, men jag tycker om det gamla ordet gudbarn. Oavsett hur barnen kommer till oss, så kan närvaron av barn ge en härlig bonus: barnböcker!
Just i dessa dagar känns det extra viktigt att hitta böcker som på ett bra sätt skildrar mångfald, både i fråga om genus, personligheter och ursprung.
Pija Lindenbaum är en hjälte i dessa sammanhang. Jag tycker så mycket om hennes uppfriskande, smågalna och goda böcker. På den första bokmässan (av två) jag besökte köpte jag hennes Kenta och barbisarna, signerad till den då fyraårige sonen. Han är rätt pojkig till sin karaktär, och har fått för sig att det är nåt äckligt med Barbie. Det är det kanske (jag menar, en så superskinny, enfaldig/icke mångfaldig docka) men egentligen tror jag att han skulle gilla lådan i källaren där både mina och dotterns gamla, magra skrällen bor med sina kläder.
Igår fick jag bestämma bok. Då blev det den om Kenta.
Här är barnen sig själva och alla oavsett ursprung eller karaktär skildras med full respekt.
Häromkvällen fick jag till och med läsa min egen bok. Pijas senaste, som är skriven för yngre barn – men som blev godkänd just för att jag köpte den till mig själv och inte till min stora kille. Jag älskar Manne.
Nu ser jag på Babel i febersoffan och hör den spännande barnboksförfattaren Kitty Crowter berätta om sitt författarskap. Särskilt fastnar jag för den kloka fråga Jessika Gedins dotter ställde om boken där Gud äter omelett. Och svaret. Oj så bra. Se själv vettja. Babel är som ett förstklassigt Skavlan för bokintresserade. Med Gedin istället för Skavlan. Nu är det slut för i år, men jag hoppas på ett återseende.
Tack för alla kommentarer från er som delar mina tankar. Jag har läst mer och sett teveinslag som gjort mig än mer bestört, men de får vara onämnda här. Det finns en gräns för hur mycket utrymme elakheten ska få. Att ens kalla det övervikt i fråga om denna kvinna är ett övertramp i mina febriga ögon. Och att blanda samman någon annans hälsosamma träning med en egen störd strävan mot mikrovikt är bara så galet. Katrin Z skulle ha behövt gå i skola hos klyschiga Kjell i Solsidan. Hellre platta klyschor än ren elakhet.
En blomma till Josephine – lånad av de sjuttio som svärmor fick idag. En blomma för varje levnadsår.
Jag läser som sagt Håkan Nesser (Styckerskan från Lilla Burma), och det ger mig så mycket av läsupplevelse att jag får lust att citera någon rad på ungefär var tredje sida. När jag fick en bok signerad av honom på Bokmässan 2010 sa jag något om att ”den här ser jag fram emot läsa” och han svarade att han hoppades att jag inte skulle bli besviken på berättelsen. Fortfarande idag är jag nöjd med mitt svar. Att berättelsen nästan inte spelar någon roll när språket är en sån njutning.
Det är sant. De Nesserska romanerna ger mig upplevelser långt bortom andra böcker. Där ord staplas på ord.
Idag är jag lycklig över en företeelse på Facebook och häpen över andra. Lycklig över FC:s fantastiska blogginlägg som handlar om att min roman gjort nån slags skillnad.
Häpen (igen) över att upphovsrätten verkar som bortblåst i det där vardagsrummet som heter Facebook. Vem som helst kan skriva vad som helst och låtsas att de själva har hittat på det. Den här roliga historien, i olika varianter, får mig att tänka på en scen i SOS – En segelsällskapsresa, där alla berättar samma historia med olika detaljer beroende på i vilken miljö den berättas.
Häpenheten handlar också om hur många hundratusen som gillar och delar vidare en sån här berättelse, eller ett kundbrev eller en halvrolig bild. Surt sa räven, som först spann som en katt över 24 gillningar på hennes dikt, och sedan surade lite över miljoner gillningar av fejkade minnessidor om i verkligheten levande kändisar.
Så har paketet kommit. Jag kan hålla den andra upplagan av min roman i händerna och glädjas. Det blev bra. Ett nytt format på texten som mer stämmer med min tanke kring boken. Tacksamheten är stor till de vänner som hjälpt mig förverkliga detta. Jag vet att många av mina Väntrumläsare följer bloggen. Vill du hjälpa mig att sprida ordet om Väntrum? Hos din bokhandlare, på din blogg, via mejl Facebook, Twitter eller köksbordskvitter med vänner och bekanta. Den bifogade pdf:en kan lämnas till vilken bokhandel som helst, gärna tillsammans med dina vitsord om boken. Tack!
När det efterlängtade barnet inte kommer och alla strävanden verkar förgäves, drar sig Bea allt längre bort från sina sociala sammanhang. Inte ens den älskade som skulle bli barnets far får plats i hennes ensamma väntrum. Så möter hon, mitt i sin smärta, någon som ser och berör.
Väntrum är en poetisk roman om utanförskap och sorg i barnlöshetens spår, men också en berättelse om att hitta sin mening när livet inte blir som man drömt.
Väntrum trycks i kartonnage hos Publit och kan sedan 2012 beställas via Bokrondellen. Omslagsdesign av Liselotte Svelander och foto av Peter Nykvist. Boken gavs ut i en första upplaga 2008.
Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder, ändå finns det begränsat med litteratur som går på djupet i hur den drabbade påverkas. Väntrum är just en sådan roman, som har hyllats i många läsarbrev och fått fina recensioner. Nu kan boken beställas via Bokrondellen till alla bokhandlar, t ex Bokus, Bokia och Adlibris.
Om författaren
Cecilia Ekhem är född 1970 och bosatt i Sundsvall med man och två efterlängtade barn. Hon är tidigare publicerad i novellantologin ”Kärlek i juletid” (Semic förlag, 2006) och i diktsamlingen ”Svensk poet 2007” (KingInk förlag 2007) Cecilia skriver romaner, noveller och dikter om det hon själv vill läsa; relationer, livsfrågor och vägskäl.
Recensioner och omdömen om Väntrum
Recension i magasinet Mama (2012)
”Boken sätter ord på sorgen och känslan av utanförskap i kampen med barnlösheten. Är man i det själv är igenkänningsfaktorn hög, är man det inte, så får man en inblick i hur det är att sitta i ”väntrummet” och pendla mellan hopp och förtvivlan. En av de bästa romaner jag har läst om kampen att få barn.”
Omdöme på bloggen Bibliobuster (2011)
”…en av de bästa romanerna som behandlar detta ämne”
Recension i Sundsvalls tidning (2008)
”Det är bara att gratulera till en lyckad inledning. Hon har ett ärende, intrigen är läsbefrämjande och persongalleriet har hon vårdat sig om, både bland släktingar och i kretsen av väninnor och grannar.”
Recension hos BTJ -Bibliotekstjänst (2009)
”Boken är utgiven på eget förlag, men den hade lika väl kunnat komma från ett av de konventionella förlagen. Språket är bra, lättläst och flyter på.”
Läsarbrev om Väntrum
“Boken gav mig stöd, hjälpte mig att sortera mina tankar, se ljusare på framtiden och den stärkte en tanke som börjat gro”
”Jag har inte orkat läsa en hel bok på länge, men den här fick mig att vilja läsa vidare. Du fångar läsaren”
”Sträckläste den, kände igen mig, grät, fick igång tankeprocesser, hjälpte till att sortera tankar och till samtal. Tack!”
”Jag tror att det är många barnlösa som har hört av sig till dig genom åren och tackat, men av hela mitt hjärta, TACK!”
Denna vecka pågår insamlingen för Världens Barn. Om jag hade varit frisk skulle jag ha skramlat med insamlingsbössan rent fysiskt. Nu får det bli skrammel (eller hellre prassel) från soffan istället. Exempelvis genom en bokutlottning till förmån för Världens Barn. Denna vecka har du chans att vinna någon av mina böcker:
Väntrum – en relationsroman av Cecilia Ekhem
En recension i magasinet Mama (2012) gav detta omdöme om boken: ”Boken sätter ord på sorgen och känslan av utanförskap i kampen med barnlösheten. Är man i det själv är igenkänningsfaktorn hög, är man det inte, så får man en inblick i hur det är att sitta i ”väntrummet” och pendla mellan hopp och förtvivlan. En av de bästa romaner jag har läst om kampen att få barn.”
Vänta Lydia! – bok för barn i förskoleålder och vuxna i olika åldrar. Boken kan fungera som en adventskalender där varje uppslag utgör en dag i december. Maria Nordenmark och Cecilia Ekhem har tillsammans arbetat fram manus, och Cecilia har författat och Maria illustrerat.
Roman eller barnbok för Världens Barn
Vill du delta? Skicka en SMS-gåva på 25 kronor till Världens Barn och låt mig få veta det och att du deltar i utlottningen.
Skriv 25 i meddelandet och SMS:a till telefonnummer 72 999 som är numret till Världens Barns insamling. För att delta i bokutlottningen skickar du vidare svars-SMS:et till mig på 0760477740. Lägg till ditt eget namn och ange om du vill ha roman eller barnbok. Det går också bra att mejla på ekhemmanet@ekhemmanet.se och det går även utmärkt att skänka sin Världens Barn-gåva på andra sätt, t ex genom Adoptionscentrum, och låta mig se kvittot på överföringen. För varje ”25:a” får du en lott. Hundra kronor till Världen Barn ger alltså fyra lotter. Jag betalar för porto inom Sverige, och bor vinnaren någon annanstans delar vi på portokostnaden.
Tävlingen pågår till och med lördag 13 oktober och därefter tar jag hjälp av lottdragare och bokpostare i min närhet.
Vardagsspänning: Besöka postlådan på den egna gatan.
Dela gärna med dig av den här tävlingen, t ex genom att klicka gilla nedan eller på andra sätt sprida den vidare.
Jag vill också slå ett slag för novellsamlingen ”Noveller för Världens Barn”. Om man i samband med tevesändningarna skänker 500 kronor får man ett exemplar av boken. Den går också enkelt att köpa på hemsidan för novellboken.
När dagen känns tung finns det något som får hjärtat ombonat. ALV-terapi. Mer lättillgängligt än KBT. Mer sorgeaccepterande än mindfulness. Det handlar förstås om Astrid Lindgrens värld. Inte främst platsen, även om den är fantastisk, men den värld som Astrid Lindgren skapade.
En hel del stressiga vardagar genom åren har lindrats av Madickenmys och Saltkråkansoftning med barnen. Och just Saltkråkan går nu på eftermiddagarna på Barnkanalen har jag märkt. Utan åldersgräns.
Den här sommaren kunde vi inte besöka Bråkmakargatan och de andra platserna på Astrid Lindgrens Värld, men många gånger tidigare.
När jag får välja godnattsaga reser vi till den världen, och häromkvällen besökte vi Lottas hus. Det som vi längtar efter att kliva in i igen i Vimmerby.
