Kategoriarkiv: Livsfunderingar

Hur kommer man över barnlöshet…och en fars död?

En tekanna är tömd. Den fina som jag vann med en slogan och fick hemskickad i höstas.

20130123-083923.jpg

Innan vi fick barn drack jag alltid te ur kanna, och det krävde särskilda åtgärder för att hålla teet så hett som jag vill ha det. Tehuva är inte bra, då blir handtaget hett och den vackra kannan dold. Men en värmeljushållare i keramik att ställa kannan på håller värmen perfekt. Jag hade flera såna, och en välanvänd blå som skulle ha passat fint till den här kannan. Men nu tror jag att jag har skänkt bort den eftersom jag trodde att jag skulle brygga te resten av livet. Den som vet var såna finns får gärna tipsa.

”Innan vi fick barn” skrev jag just. Ord som många säger utan att det är något stort. För mig är de orden dynamit. För en berättelse om innan vi fick barn innebär att vi fick barn. Vi som inte visste, inte vågade tro. Vi fick våra barn!

Igår hamnade någon på den här bloggen genom sökningen ”Hur kommer man över barnlöshet?” Jag ville gråta när jag läste de orden i statistiken. Frågan ger mig en bild av en person som jag känner så starkt med. En fiktiv men närvarande person, som min romanfigur Bea, som liksom kryper in under huden på mig och blir ett med mina egna känslor.

Hur kommer man över barnlöshet? Jag är inte säker på att man alltid gör det… Fastän vi har våra barn så finns barnlösheten i mig. Som en latent sjukdom, vars största skov är över för alltid, men som kan göra sig påmind. Ibland inte alls. Ibland som ett utslag som ger huden en annan ton men inte gör ont. Ibland, under korta stunder av återsmitta, som ett öppet sår som behöver omvårdnad.

Och ändå. Vi fick våra barn. Hur kommer man över barnlöshet om den blir bestående? Om den är ofrivillig är jag inte säker på att man kommer över den helt. Förlikar sig med och lär sig leva med, ja. Men kommer över att längtan funnits, nej. För jag tänker mig att den sorgen, förlusten av barnen jag drömde om, är lik andra förluster i livet. Om frågan hade varit ”Hur kommer man över förlusten av ett barn?” så kanske svaret hade varit mer självklart. Och detsamma. Man kommer inte över, man lär sig leva med. Och fastän det inte går att jämföra sorger och säga att det ena är lika jobbigt, eller jobbigare än det andra så tror jag det är just så det är. Vi kommer inte över. Vi lär oss leva med det.

I övermorgon är det femton år sedan min store, bullrige far skallskadades svårt vid en olycka och fick ett helt annat liv under resten av livet. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.

Idag är det fyra år sen han dog. Min älskade pappa, som somnade in oväntat medan vi var långt borta i Kenya och fick hans fjärde barnbarn. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.

Små frågor – stora tummar. Stora frågor – små tummar och stor tystnad.

Hur kommer det sig att de små frågorna får de stora massorna att engagera sig medan en minoritet engagerar sig i de stora frågorna?

En slags minoritetsengagemang. Nästan oavsett hur stor frågan är så är det en minoritet som engagerar sig. Kanske den minoritet som är berörd personligen av frågan. Det syns på många håll. Vilka länkar som sprids mest på nätet. Vilka artiklar som kommenteras mest på webbtidningen. Vilka statusrader på Facebook som får flest reaktioner. Vad det pratas om i de fysiska och digitala fikarummen.

20130122-104029.jpg

Jag har trott att det är jag som är överkänslig när jag förbryllas över att jag kan få stor uppmärksamhet på blogg eller Facebook över något ytligt och oviktigt, men att de inlägg som gäller stora frågor ibland går helt okommenterade förbi. Eller kommenteras och gillas bara av det fåtal som engagerar sig i samma fråga.

Visst gläds jag enormt över alla bekräftande Facebooktummar när det gäller min hälsa eller lyckan över barnen, det vill jag absolut inte vara utan. Det jag tänker på nu är själva fenomenet att en vacker naturbild kan spridas av tusentals berörda medan ett inlägg om vardagsrasism möts av tystnad eller några få kommentarer fastän rimligtvis de flesta av mina vänner och släktingar borde vara måna om att vårt barn inte möts av rasism. Jag har tänkt på det länge, men först nu förstått att det är många som upplever det, men kanske inom sina egna engagemangsområden. Just nu tänker jag mycket på frågan om det vita perspektivet som råder bland svensk allmänhet, och det är just i leden som inte är helvita som jag sett den här reflektionen som avspeglar min egen. Att de frågor som bränner ofta möts av tystnad från vännerna, medan det vardagliga ger mycket feedback. Vad betyder den här tystnaden? Det är lätt att tolka det som att ”jag håller inte med” eller ”det där skiter jag i” – men kanske det betyder ”det här är en för stor fråga för mig att ge någon snabb synpunkt om”?

Jag bidrar med egen tystnad på andra områden, som kanske andra betraktar som livsviktiga. Jag kommer till exempel aldrig bry mig i en Facebookstatus som handlar om hockey eller homeopati, eftersom det ena är totalt ointressant och det andra är fel. I mina ögon. Andras ögon ser annat. Men det som engagerar mig bekräftar jag ofta hos andra; rasism, bistånd, livsfrågor, sorg, funderingar om tro och människors rätt att behandlas lika värdigt oavsett ursprung eller sexuell läggning. Därför bekymrar jag mig över tystnaden. Vad säger den egentligen? Nånting eller ingenting?

20130122-110005.jpg

Maktlöshet och rötter

20130118-132613.jpg

Imorse kyldes de rosiga kinderna rejält när jag lämnade lilleman på skolan. Gnistrande kall vinterdag, och i hörlurarna hade jag gårdagens Radiopsykologen som handlade om en kvinna som fylldes av såna tunga känslor när vintern och kylan kom. I samtalet kom de fram till att det hela handlar om en maktlöshet med koppling till vintrarna under hennes barndom. Ordet maktlöshet landade tungt bekräftande i mig. Just detta är så svårt att hantera och väcker ibland vrede och sorg bortom förnuft. Maktlösheten.

Så fortsatte programmet med ett samtal från en man som hade funderingar på hur han skulle hitta tillbaka till språket som han talade när han adopterades som sexåring. Han talade om barnhemmet och sina tidiga minnen, och jag fick tankar på min egen sexåring som vuxen. Hans rötter, dem vi inte känner till, tänker jag ofta på, och förstår att andra föräldrar tänker på liknande sätt. Frågan jag fick igår om min dikt om rötterna i samband med ett dop värmde hjärtat så under en ovanligt kall dag.

Text: Cecilia Ekhem. Originalbild: Stock
Text: Cecilia Ekhem. Originalbild: Stock

På blodig jord ska träden lövas åter

Det är söndag. Familjen är i kyrkan och jag i soffan. Som så ofta det senaste året. Jag har varit glad över de gudstjänster jag har orkat delta i det senaste året, men jag saknar egentligen inte kyrkobesöken mer än jag saknar resten av det friska livet. Min tro tar inte skada av att jag inte är i kyrkan, inte heller tar den skada av att jag ibland svär åt Gud och vill spotta på alla obesvarade böner. Gud klarar sånt, och genom livets prövningar har jag förstått att min tro också gör det. Den hämtar sig.

Jag tror att Gud klarar mer än vad någon människa gör. Till människor kan jag inte skrika ”du förstår ingenting av hur jag har det” fastän det ibland känns så. Jag sörjer utebliven omsorg, gläds över all omtanke, men kan ändå bli så frustrerad över omsorgsfulla formuleringar som landar fel och påminner om att ingen annan kan förstå. Bara jag vet hur jag har det. Och knappt jag. Det ligger en ensamhet i det. Och det ligger tårar på lut. Då finns det musik som når ända in i den där mörka, bittra ensamheten. Som inte är bestående, men som finns vissa stunder. Och just nu.

När livet inte blir som vi har tänkt oss
Text: Ylva Eggehorn
Musik: Ingemar Wendschlag
Sång: Irma Schultz Keller

När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet o skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt nåt nytt få växa fram
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill

Igenkänning och färgseende

För tjugo år sedan var jag nygift och bodde i Uppsala. På Studentbokhandelns bokrea hittade jag en fantastisk barnbok. Längtan efter barn grodde redan då, men boken köpte jag till mig själv. ”Jafta och hans familj” av Hugh Lewin och Lisa Kopper. Boken hade kostat 18 kronor men kostade bara en femma på rean. Jag köpte flera exemplar och har kvar ett.

20130109-102330.jpg

Redan då fann jag igenkänning i den här barnboken. Bilderna påminde så mycket om halvåret på landsbygden i Zimbabwe några år tidigare. Jaftas familj och hyddorna de bor i skulle kunna vara en skildring av min väns familj. Hon som jag kallade syster och som dog i aids långt innan hennes liv borde ha slutat.

Tänk om hon vetat att jag, hennes vita syster, skulle bli mamma till ett svart barn. Eller om jag hade vetat. Det visste vi inte då, men vi talade ofta om hudfärg. Liksom jag och min lille gör det, för han nämner det ofta och då är det en tråd som ska fångas upp. Igår kväll läste vi om Jafta igen, och som vanligt blev det samtal om ursprung, hudfärg och olika sätt att leva. Jag älskar fortfarande den här boken. Den gestaltar på ett kärleksfullt sätt ett liv som inget av våra barn är bekanta med, men ett liv som jag tror fortfarande är aktuellt på landsbygden i många afrikanska länder. För sonen är det självklart att boken handlar om Kenya, och i bilderna ser han drag av sig själv och sin bästa kompis. Igenkänning.

20130109-102440.jpg

Ibland talar människor om att de inte tänker på människors hudfärg. Jag hör det både från adoptivföräldrar och från andra. Man talar om en slags färgblindhet, och jag hör på tonen att det känns bra för dem att de inte alls tänker på hudfärg. Att det liksom är ett bevis på att man inte gör skillnad på människor. Kanske är det så. Ändå så är jag inte och vill inte vara färgblind. Jag tror att vår son blir bättre rustad för att möta dem som ser honom som avvikande om vi har talat om våra yttre olikheter. Och gjort klart att det är just yttre olikheter det handlar om. Jag tänker mig att det blir svårt med identiteten för ett svart barn som växer upp i en vit familj, och tvärtom (vilket skulle förekomma ifall världen hade varit mer rättvis), om man aldrig nämner att det finns yttre olikheter. Så vi talar om det. Vi ser olika ut och barnen har kommit till oss på olika sätt, men med samma djupa glädje. Varje kväll i aftonbönen får både Gud och barnet höra det. Tack för att vi har fått varandra.

Och i det som är allra viktigast liknar vi varandra på pricken. Vi älskar varandra.

20130109-111521.jpg

Icke välgörande reklamfilm för SOS Barnbyar

De senaste veckorna har julkampanjen för SOS Barnbyar gått varm på teve i reklampauserna. Mig gör den inte varm, jag fylls mer av obehag än av någon välgörande känsla när jag ser den. SOS Barnbyar verkar göra ett fantastiskt arbete för utsatta barn, det är inte det mitt obehag handlar om. Det handlar om själva filmen och den bild den förmedlar.

Reklamfilmen är gjord av byrån Åkestam Holst som gör många reklamjobb. De är specialister på vad som berör människor och får oss att öppna plånboken.

Varför fylls jag av obehag när jag ser den här filmen?
Förenklingen: man visar upp ett onyanserat Afrika i krig och katastrof och en västvärld där till och med ett barn (rösten) vet vad som är lösningen på de svåra problemen.
Bilderna: många av de foton som visas upp är bilder som få av oss i den rika delen av världen skulle vilja sprida om det var våra barn som gestaltades. Nakna bilder, inte bara i fråga om hud utan främst i fråga om utsatthet.
Speakern: en (onödigt) späd barnaröst som med vuxna formuleringar ska beveka givare, som inger en slags känsla av att det är skillnad på barn och barn.

Främst välgörande eller i första hand fördomsbevarande, det är frågan…
Jag är inte övertygad om att ändamålet helgar medlen. De här bilderna skulle jag inte vilja se spridas i massmedia om det var mina barn som hade fotograferats.

20130108-144810.jpg

Mina luftrötter

En lång ledighet för hela familjen är över. Bara jag fortsätter vara ledig. Ofrivilligt så som det är med sjukskrivning. Det har varit gott att vara lediga tillsammans så länge. Till och med jag har kunnat sova framåt nio de senaste dagarna. Ändå känner jag att vilan blir mer koncentrerad när jag är ensam hemma om dagarna. Jag ligger mer, får ner febern en smula och får därför mer kraft att vara med familjen när de kommer hem.

Idag har sällskapet varit en finlandssvensk kriminalserie i två delar efter en bok av Marianne Peltomaa. Inget ljus i tunneln. Spännande och välgjord. Och så detta med finlandssvenskan som slår an en ton i mig. En ton av tornedalsfinskan som jag är uppvuxen med. Och det finska arvet. Pappa föddes några mil från finska gränsen utanför Haparanda, och lärde sig finska i skolan bara för att det var förbjudet. Farmor och farfar växte upp i Sverige, men ingen av dem lärde sig svenska förrän de började skolan. Finska var deras språk. Eller meänkieli. Vårt släktnamn Koski byttes till Forsström bara några generationer före mig.

Det finska arvet finns där och slår an en ton. Men det är spännande att upptäcka att nu finns annat som får lika starka toner att ljuda. När Kenya nämns eller swahili talas sjunger det inom mig. För där finns också mina rötter. Mitt andra barns rötter. Kanske kan man kalla det luftrötter. Som på orkidén som har blommat hela hösten och gör det än.

20130107-230320.jpg
Bild från oktober. Ljungen är översnöad och kärleksörten har nu bleknat, men orkidén blommar och blommar utan att fråga efter vatten.

Förebilder som behövs

20130106-085631.jpg

Det är trettondagen. Vi är fortfarande mitt i julen fastän den verkar ha städats ut i många hem redan nu. Men idag firar jag de vise som följde stjärnan och kom för att hylla den nyfödde kungen. Därför lyser förstås stjärnan i fönstret idag, och länge till. Vårt första längtansbarn är född i januari, så stjärnan brukar efter Knut få symbolisera att ett barn är fött. Och ett barn är fått.

En av stjärntydarna heter (inte enligt Bibeln men) enligt traditionen Baltzar och är av afrikansk härkomst. Liksom julen rensas ut är det många som vill rensa ut såna bilder. Det syns inte minns i kommentarsfälten på de utmärkta texter om rasistiska bilder och ord som publicerats den här advents- och jultiden. Det finns många som hävdar sin rätt att kalla min son för ’neger’. Jag slutade säga ordet som 18-åring och kommer ALDRIG att acceptera det. Lika lite som en förälder till ett barn med Downs syndrom skulle låta sitt barn benämnas ’mongo’. Språket utvecklas, och det borde inte bara vara föräldrars angelägenhet att människor världen över benämns med respekt och jämlikhet.

Ändå är det så många som hävdar sin rätt att säga vad de vill. Peter Towers som bloggar under rubriken Ett afrosvenskt perspektiv har skrivit en strålande text också om detta.

Vår pojke är afrosvensk. Att se hans perspektiv handlar inte om politisk korrekthet utan ingår i mitt ansvar som förälder och människa. Idag vaknade jag och sonen och gick och la oss i tevesoffan. Disney Junior visade en mysig serie. Doctor mcStuffins.

20130106-091009.jpg

En fin gestaltning av ett lekande svart barn, på Disneymanér utan minsta tendens till stereotyp eller nidbild. Det är rörande och lite sorgligt att se hur svarta kvinnliga läkare hyllat denna serie. Sorgligt att det är ett så unikt sätt att skildra en svart person.

Sen blev det Barnkanalen där programledaren Yankho är en annan förebild. En härlig person som råkar vara svart. Om hudfärg inte vore något som särskilde människor så skulle hudfärgen vara obetydlig. Men eftersom människor, inte minst svenskar, gör skillnad på svarta och vita så behövs Yankho Kamwendo inom SVT. Som förebild för mitt barn, och som en del av Sverige för barn som lär sig annat hemma.

För några år sedan såg vi den helt fantastiska pjäsen Allra käraste brorsan, där Yankho spelade storebror i en vit familj. Vi var där hela familjen, och när pjäsen skulle börja bjöd Yankho in till salongen. Han hälsade på vår lille, då fyra år, på ett särskilt sätt. Med ett hej och leende som på nåt vis sa ”hej kompis, jag känner igen mig i dig”. Igenkänningen skapar stabilitet. Så jag välkomnar både Doctor mcStuffins och Baltzar idag. Med stjärna, och kanske Trocadero.

20130106-093052.jpg

Årsbryt

Årets sista dag.
Brakförkylning och besvärlig smärta i ett ben ovanpå all den andra skröpligheten. Både ryggen och benet berättar att jag skulle behöva en rask långpromenad (om dagen) men den odrägliga febern tycker inte alls om sånt. Dilemma. Än fler krämpor som för att toppa ett sjukt år med ännu fler påminnelser om att hälsan är outsägligt viktig. Min farmor brukade ofta prata om det under livets sista tid. Att bara vi har hälsan så…
Jag har känt mig så gammal det här året att jag mer än nånsin kan förstå de orden. Men jag vill komplettera farmors ord med minstingens ord om familjen. Att familjen är det bästa jag har. Utan dem, hur skulle livet och det här året ha tett sig då? Jag vågar nästan inte tänka på det. Men vågar och vill tacka. Tacksam över livskamraten och barnen som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givna. De är guldstråken jag som 18-åring inte vågade tro att jag skulle få. Men jag har dem, och kan trots sjukdom fira nyår med fantastiska människor.

20121231-130448.jpg

Mellandagspresenten spelar för mig medan dottern städar och sonen och mannen handlar. Min iPhone sitter i en smart CD-spelare som mannen kom hem till mig med häromdagen. Imorse fick jag laptopen att vakna efter felsäkra lägen och rensningar. Snabbt betalade jag en viktig räkning: medlemsavgiften till författarförbundet. Viktiga kronor som får mig att förstå att jag inte bara leker författare. Jag är författare. Nästa insats på laptopen var att snabbt uppgradera till Spotify Premium, så nu kan mina favoritlåtar spelas trots att datorn sjunger på sista versen.

20121231-130614.jpg

Julduken sjöng också på sista versen efter att ha dammats och vänts ett par gånger 🙂 Men ljusen brinner och hyacinterna blommar. Och med nässpraydoping så kan jag sticka näsan i dem och faktiskt känna det. Men just nu ligger jag, som vanligt, i soffan som skymtas bakom väldoften.

20121231-130651.jpg

Ärligheten

Det är en sån där dag. När sjukdomen gör mig ledsen, arg och brutalärlig. En dag när en slags ensamhet blir tydlig. Ensamheten som ett av vårens blogginlägg handlade om. Det ärliga inlägget är ett av de mest lästa de senaste dagarna. Fastän det är så gammalt så har många googlat sig dit. Orsaken är att filmen Underbara älskade gick på teve häromdagen. Jag såg den med två av mina underbara älskade, och när filmen nästan var slut kom en halvssovande tredje älskad och la sig på min mage när slutsången spelades. Fler än jag måste älska sången som avslutar Underbara älskade. Ensamhetens hav med Göran Fristorp.

20121229-131739.jpg

Den sången har jag säkert lyssnat på tusen gånger under min sjukdomstid, och jag gör det än. Jag är inte ensam. Tacksamheten över familjen finns här hela tiden. Och just nu är jag glad att få vara ensam hemma några timmar. Och än mer glad att ensamheten är tillfällig. Ändå är den egna sjukdomen en ensam arena. Både sången och filmen berör så mycket av det jag tänker på just nu. Om att våga vara i det som är, och att orka vara ärlig och krånglig fastän världen föredrar det förenklade. Det svartvita.