En tekanna är tömd. Den fina som jag vann med en slogan och fick hemskickad i höstas.
Innan vi fick barn drack jag alltid te ur kanna, och det krävde särskilda åtgärder för att hålla teet så hett som jag vill ha det. Tehuva är inte bra, då blir handtaget hett och den vackra kannan dold. Men en värmeljushållare i keramik att ställa kannan på håller värmen perfekt. Jag hade flera såna, och en välanvänd blå som skulle ha passat fint till den här kannan. Men nu tror jag att jag har skänkt bort den eftersom jag trodde att jag skulle brygga te resten av livet. Den som vet var såna finns får gärna tipsa.
”Innan vi fick barn” skrev jag just. Ord som många säger utan att det är något stort. För mig är de orden dynamit. För en berättelse om innan vi fick barn innebär att vi fick barn. Vi som inte visste, inte vågade tro. Vi fick våra barn!
Igår hamnade någon på den här bloggen genom sökningen ”Hur kommer man över barnlöshet?” Jag ville gråta när jag läste de orden i statistiken. Frågan ger mig en bild av en person som jag känner så starkt med. En fiktiv men närvarande person, som min romanfigur Bea, som liksom kryper in under huden på mig och blir ett med mina egna känslor.
Hur kommer man över barnlöshet? Jag är inte säker på att man alltid gör det… Fastän vi har våra barn så finns barnlösheten i mig. Som en latent sjukdom, vars största skov är över för alltid, men som kan göra sig påmind. Ibland inte alls. Ibland som ett utslag som ger huden en annan ton men inte gör ont. Ibland, under korta stunder av återsmitta, som ett öppet sår som behöver omvårdnad.
Och ändå. Vi fick våra barn. Hur kommer man över barnlöshet om den blir bestående? Om den är ofrivillig är jag inte säker på att man kommer över den helt. Förlikar sig med och lär sig leva med, ja. Men kommer över att längtan funnits, nej. För jag tänker mig att den sorgen, förlusten av barnen jag drömde om, är lik andra förluster i livet. Om frågan hade varit ”Hur kommer man över förlusten av ett barn?” så kanske svaret hade varit mer självklart. Och detsamma. Man kommer inte över, man lär sig leva med. Och fastän det inte går att jämföra sorger och säga att det ena är lika jobbigt, eller jobbigare än det andra så tror jag det är just så det är. Vi kommer inte över. Vi lär oss leva med det.
I övermorgon är det femton år sedan min store, bullrige far skallskadades svårt vid en olycka och fick ett helt annat liv under resten av livet. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.
Idag är det fyra år sen han dog. Min älskade pappa, som somnade in oväntat medan vi var långt borta i Kenya och fick hans fjärde barnbarn. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.
