Bara några meter från en väg där jag har åkt många, många gånger gömde sig den här skylten. Den talade så otroligt starkt till mig.

För tio år sedan hade jag en annan sjuk sommar. Utmattningsdepressionen. Den bröt ut just för att jag inte la märke till kroppens varningssignaler. Framför skyltarna växte ogräs som duktighetsgräs, måstebuskar och sorgetörnen. Ingen av skyltarna syntes tillräckligt bra bakom all sly.

Kroppens varningar handlade om sömnsvårigheter, minnesförluster, maktlöshet och en öm orospunkt mitt på bröstkorgen. De varningsskyltarna förstod jag inte då, utan fortsatte framåt tills vägen hade lett mig alldeles fel. Men ändå rätt, för de erfarenheterna hade jag inte velat vara utan, hur tungt det än var just då.

Idag går många till jobbet efter avslutade semestrar medan jag har vilodag igen. Orken är kanske på väg tillbaka, för igår orkade jag att träffa mina härliga bokläsarvänner i vår lilla bokklubb. Trött efteråt, och fortfarande mör vilket kräver att jag vilar mer idag – men så härligt att kunna delta. Hopp!

Hoppfull och älskad systerson

Alla de böcker och romanfigurer vi talade om, och våra individuella tyckanden gör det tydligt att vi människor kan ha så olika värderingar och synvinklar. Vi har samma fasta värde som människor och samma grundläggande behov, men finliret kan skilja en hel del. Vad vi vill, önskar och värderar. Det gör den gyllene regeln lite knepig.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Jesus ord i Matteusevangeliet är en fin och verkligen gyllene livsregel. Wikipedia säger att den finns i alla religioner, men så briljant som Jesus formulerade tycker jag ingen annan av exempelreligionerna har fått till det. Briljant men svårt. För det jag vill att andra ska göra för mig kan ofta skilja sig från vad de vill att jag ska göra för dem.

– Jag tycker det är svårt med telefonsamtal och föredrar att höra av mig/bli kontaktad via mejl eller SMS.
Andra tycker att det är opersonligt och kyligt med dator- eller telefonskrivna hälsningar.

– Sånt som ska göras förbereder jag i god tid och vill hinna tänka på länge.
Andra blir stressade av att bli kontaktade för tidigt i ett gemensamt ansvarsområde.

– En måltid är en gåva i min värld, och (vuxnas) kinkighet med mat jag bjuder på känns som en slags förolämpning.
Andra tycker att mat är bränsle och ser inte behovet av att visa uppskattning.

En dålig måltid i en del ögon, en god i andra (munnar).

– Jag vill att andra vuxna ska säga till mina barn om de gör något som kan skada dem själva eller andra.
Andra blir upprörda om någon utomstående har synpunkter om deras barn.

– Jag vill att de personer som har gjort något som berör mig ska få veta det, så väl förskolepersonal som bloggare eller författare och musiker.
Andra tycker att det räcker att få lön för sitt arbete och att annan uppskattning eller uttalat ”beröm” inte är nödvändigt.

Sommarhej till förskollärare

Det skulle gå att fortsätta i all oändlighet. Vad jag vill är inte alltid detsamma som andra vill. Ändå så är den gyllene regeln kanske den bästa tillgängliga regeln för ett vinnande beteende. Och ju bättre jag känner en annan människa, desto mer vet jag förhoppningsvis om vad hen uppskattar och inte. Och kanske, kanske att jag ju äldre och modigare jag blir kan lära mig vad människorna vill att jag skall göra för dem, och faktiskt göra det. Kanske vi kan kalla det för kristallregeln. Där är jag inte än. Jag är inte ens framme vid gyllene regelns första del. Jag är inte alltid klar över vad jag vill att människorna ska göra för mig.

sågverkspalatset
med artonhundratalsspik
ett minnenas hem

hemlighetsminnen
lekar, skratt och frön till tro
halva vårt sekel

gudstjänst och fester
så välsignade möten
dagar och nätter

en skymning är här
ett avsked som gör avtryck
tacksägelseblues

väggar som andas
böner om kärlekens hopp
sånger om framtid

EFS-kyrkan i Sundsvall tar farväl av Eriksdalsgården, sommargården som har varit i församlingens ägo i femtio år. Nya tider väntar. Men först avsked. Känslosamt för många.

Idag är det Tages namnsdag. Tage. Min pappa. Min store bullriga levnadsglade far, som genom en olycka förändrades helt. En skallskada som gjorde honom beroende av andra människors hjälp. Dygnet runt. I de elva år han levde efter olyckan på isen den där vackra januaridagen 1998. Nästan exakt ett år innan han blev morfar för första gången.Ytterligare flera år senare var jag med om ett stort ögonblick när han kunde både läsa och uttala mitt smeknamn där jag skrivit det på ett papper som ännu finns kvar.

Jag bläddrar i en bok, från hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, om traumatisk hjärnskada. ”Se människan bakom” heter den, och tänker att det är just det som är så svårt.

Vi ser ögonblicksbilder av varandra, och skapar föreställningar om andra utifrån lösryckta beteenden och ord. Som ger en bild och i bästa fall delar av en helhet. Men för den som har berövats sin förmåga att kommunicera och själv göra sig synlig krävs det att andra hjälper till att synliggöra. Utan att förminska. Utan att frånta personen värdigheten och med respekten för individen i behåll. Det är lätt att säga att alla människor är lika mycket värda, men ändå rangordnar vi så ofta varandra i tanken. Bedömer. Värderar. Höjer. Sänker. Dissar. Hissar. Det är nog tur att det finns så få tankeläsare. Men ibland hade jag önskat vara just det. Som när jag talade med min pappa det sista decenniet i hans liv.

Idag är en dag då jag inte visar vem jag är. En omfattande ögonundersökning imorse gör att jag nu bär solglasögon för att skona ögonen.

Jag trivs inte med solglasögon. Varken på andra eller på mig själv. När blicken inte syns blir jag vilsen och vet inte var jag har den jag möter.

Efter att ha läst Heddas kommentar till mitt förra inlägg funderar jag på om det är med adoptionsresor som med övriga livet. Att vi har svårt att visa upp det som är svårt och det som gör ont. Går där med våra solglasögon och leker att solen skiner fastän ögonen är rödgråtna. Svarar Japp, Och du? Barabra. eller mystiska nonsensomskrivningar på frågan hur vi mår.
”Huvudet upp och fötterna ner”
”Det är synd att klaga!”
”Man mår som man förtjänar”
”Det knallar och går.”

Och om någon istället svarar hur det verkligen är de dagar som det känns riktigt tungt, då är det så oväntat att vi kanske missar det helt. Eller inte vet hur vi ska svara.

I Sundsvallstrakten finns det en hälsningafras som verkar vara tänkt att mota bort alla oönskade negativa svar. ”Är det bara bra?” Var och varannan medelpading hälsar just så. Jag tycker lika illa om det som om den nyutbredda kulturen att göra tummen upp på Facebook för allt bara för att visa att man läst. Också det mest sorgliga får en frejdig gillning istället för ett litet ord av medkänsla.

Hur ofta är det bara bra i livet? Händer det mer ofta just i Medelpad, eller är vi fler i den här landsändan (landsmitten) som vill bära solglasögon i våra möten med andra. Skydda oss från att höra om sånt som gör ont i livet.

När jag var sjuk i utmattningen, för tio år sedan, fick jag den frågan ofta. ”Är det bara bra?” Eller så la jag då mer märke till hur galen den var. Jag försökte väja för den – eftersom det bär mig emot att svara oärligt på en fråga som jag vill ska vara uppriktig – och svarade annars Nej. Det var ofta som den som hade frågat bara såg häpen ut och sedan bara pratade vidare om sig själv. Med solglasögonen på.

Idag skriver bloggarvännen Hedda att hon kommer att pausa sitt bloggande. För ett tag sedan stängde Emilie och Anders ner alla sina tidigare blogginlägg, och Carola har på sin blogg signalerat att hon funderar över sitt skrivande och de reaktioner hon får.

Tre exempel som alla handlar om hur andras ord har påverkat och gjort ont. Ju mer offentlig person desto mer elaka angrepp på människan och de val som görs. Men även när det inte handlar om påhopp och elakheter så gör ord ont. De ord som sägs av en slags välmening men som landar så fel för att de har vägts på en våg som handlar om avsändaren. När mer tanken och än uttrycket verkar räknas.

Den devisen skriver jag inte under på; den om att det är tanken som räknas. Min livsfilosofi handlar mer om att det är orden som räknas. Jag har förstått att man kan tycka olika om det. När jag – och det sker rätt ofta – tycker till i samtal eller på mina arenor på webben, om uttryck och ord som sårar, så får jag så gott som alltid en eller flera kommentarer som handlar om att det faktiskt är tanken som räknas och att man ska minnas att det är svårt att uttrycka sig ”rätt” till medmänniskor i svåra situationer. Jag kan hålla med om att vi har olika lätt för att uttrycka oss, men jag kan inte nöja mig med att människor tänker snällt, jag förväntar mig att de åtminstone försöker att använda sina ord varsamt. Och det är alltför ofta som det inte ens verkar göras ett försök, utan den som blir sårad av hur andra uttrycker sig anses vara den som har ansvar för att tolka (om)tanken rätt. Klara Zimmergren berörde förresten det i sitt fenomenala sommarprat.

När det gäller kommunikation är alla inblandade medansvariga. Häromkvällen blev det tydligt när jag blev sårad av formuleringarna i ett mejl jag fick. Då hade jag turen att ha samtalspartners omkring mig. Gemensam upprördhet gick till reflektion och sedan insikt om vad skribenten hade menat, och jag kunde lämna det hela utan att något hängde kvar. Så är det inte alltid. Och särskilt inte när det som sägs eller skrivs berör mig på djupet. Då är det orden, eller valet att avstå dem, som räknas. Inte tanken.

Bilden är använd tidigare i min blogg. Numera säger inte iPhonen så här. Det är sällan det inte finns ett enda förfluget ord att ångra. Inte gräma sig över, men lära av.

Ibland är det enda vi vet att vi är på väg. Inte riktigt vart, inte när vi kommer vara framme, men att vi är på väg.

Det här tillfrisknandet är en sån resa. Ett långsamhetens liv. Jag har, sedan jag mådde som sämst, blivit lite piggare med en smula lägre feber – och tycker mig därför ha anledning att tro att jag åtminstone är på väg. Men febern hänger kvar och hindrar mig från att riktigt börja bygga upp konditionen igen. En kort aktivitet om dagen är vad jag märker att jag orkar och klarar utan att bli sämre nästa dag. En biltur till mataffären, en timme på restaurang eller ett tiominuters poolbad i skugga är såna aktiviteter. Det gäller att välja med omsorg. Idag blev det affären eftersom vi har ett kalasbarn imorgon.

Tänk att vanliga Cecilia skulle orka ett tiotal såna aktiviteter. På samma dag! Jag undrar när hon är tillbaka. Och jag undrar om det ska komma fler perioder av väntan och tålamod i livet. Detta är sannerligen inte den första – även om jag aldrig har varit fysiskt begränsad på det här viset förut. Och än har jag inte blivit bra på tålamod och långsamhet. Jag har förvisso behov av andrum också i vanliga fall, men lovordar effektivitet och sjunger sällan långsamhetens lov.

Det tar tid att fylla glaset igen, och dropparna är så små att de knappt märks en och en.

Det är vissa teman som återkommer i mina dikter, noveller och romaner. Längtan är ett sådant tema. Vänskap är ett annat.

En doft fick mig att minnas
en tid
en famn
en vän

Du gav mig plats att finnas
en frid
en hamn
igen

(Cecilia Ekhem, 2004)

Vi är med vänner. De firade porslinsbröllopsdagen med oss i onsdags, och hälften av skaran var med också på bröllopet för tjugo år sen. Den halva som är upp till tretton var av förklarliga skäl inte med 🙂

Döttrarna tillbringade så gott som dagligen tid med varandra som små, efter att ha fötts med en månads mellanrum, och sedan vi flyttade från Uppsala 2001 har vi sett till att få till en årlig semester med de här vännerna. Vi känner varandra med olikheter och likheter och det går att vara tillsammans även när sjukdom härjar. För drygt tre år sedan hälsade de på oss i Kenya, och lillebröderna fick chans börja lära känna varandra. De njuter av varandras sällskap lika mycket som systrarna, fastän några år skiljer gossarna åt. Jag tror att andra som är föräldrar känner igen det här med att samvaron med vänner får en särskild lyster när barnen också blir vänner. Under tiden vi föräldrar lärde känna varandra sjöng jag den här sången med kyrkans kör. Det behövs sånger om vänskap!

Vad är en vänskap, kan den förklaras
blicken som säger – vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner
Vi bara vet det, vet det
vänner vi skall förbli

Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamme
Vi vet det båda, båda
vår vänskap varar än

Fröjd det mig ger att Du finns i världen
att vi får mötas och skiljas så
Helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få

Text: Ulla Hornborg, Musik: Josef Haydn