På väg tillbaka. Det är en sällsam känsla. Resan genom sjukdomslandet hade jag inte valt. Satt plötsligt på tåget och märkte att det bara rusade på vidare och vidare utan att byta riktning. Till andra slags landskap än jag tidigare upplevt. Med gamla men också nya reskamrater, såna som delar den här sträckan, om än i andra slags fordon.

Nu har jag nått stationen där tåget vänder, och försiktigt påbörjat vägen tillbaka. Jag slås av hur landskapet förändras, hur jag får se sånt som jag inte sett på mycket länge. Det är 1 år och 4 månader sen jag upptäckte att jag satt på det där tåget. Från början i tron att det snart skulle vända. Att jag snart skulle bli frisk. Först nu har det verkligen vänt. Jag orkar gå längre än jag trodde skulle vara möjligt, tempen börjar sakta sjunka, värken i kropp och huvud håller sig borta väldigt långa stunder. Det känns som ett mirakel, men miraklet skedde nog för länge, länge sen. När just rätt läkemedel uppfanns och nu när de började jobba i min kropp. Jag är så tacksam. Till Gud, till alla varma människor omkring mig, till forskningen – och till mig själv. För att jag härdade ut och inte gav upp kampen om att få den behandling jag själv anade att jag behövde. Bra jobbat Cecilia!

I en träffsäker och berörande kolumn i Aftonbladet beskriver Carina Bergfeldt de bilder vi ger av oss själva, att det mörka inte ryms och att det främst är yta och välmåga som visas upp på Facebook. ”På Facebook får ju ingen missfall.”

Så är det. Men jag tror generellt att det är få som berättar om missfall, brustna drömmar eller tung sorg annat än för riktigt nära vänner. När vi stöter ihop med en bekant på ICA berättar vi sällan om missfall, dödångest eller uppgivenhet. Vi är ovana både att bjuda på och ta emot de berättelser som rör livets skuggsidor. Vi ler mot våra bekanta och säger ”Är det bra med dig?” istället för att lyssna in hur det verkligen är. Vi småpratar om semesterplaner men sällan om trasiga relationer eller livskriser. Oftast får bara de närmaste vännerna veta hur det verkligen är, ibland kanske ingen. Och inte alla har någon riktigt nära vän att gråta ut hos. Däremot har förhoppningsvis alla någon bekant, någon att ibland stöta ihop med och byta några ord med. Öga mot öga eller skärm mot skärm. Tänk om de mötena skulle kunna bli mer verklighetstrogna, mindre ytliga, mer nyanserade. Tänk om vi alla kunde bidra till att både det ljusa och det mörka delas med andra. Kolumnistens slutsats är att låta bli att skriva om det som är tungt för att skona mottagarna. Min slutsats är den motsatta. Jag tror vi gör andra en tjänst om vi talar också om sorgen, oron, smärtan. Inte enbart, för ett kompakt mörker är det få som orkar bära, men också. Glädjen och sorgen. Ytan och djupet. För den som själv gråter och tror att alla andra är lyckliga kan det vara en befrielse att inse att man inte är ensam om mörkret. Så jag ska fortsätta berätta om att livet inte är en dans mellan perfekta grillmiddagar, tjusiga latteglas och molnfria himlar.

Vi ska inte säga allt till alla, eller skriva ut precis allt på Facebook, bloggar eller andra öppna forum. Men vi skulle kunna hjälpas åt att nyansera bilden av livet. Att då och då säga eller skriva ”Idag är jag ledsen” eller ”Jag önskar att jag också fick snubbla över legobitar här hemma” eller ”Jag är rädd att jag inte ska bli frisk”. Många håller inne med känslorna för att de nån gång försökt men fått fel reaktioner tillbaka. Oönskade råd eller klämkäcka överslätningar. Den risken finns, är till och med stor, men jag tror på att övning ger färdighet också i detta. För att vi ska bli bättre på att ta emot andras tunga tankar krävs det att vi vågar glänta på dörren till vår egen smärta. Den som finns i alla människors liv. I olika faser och av olika karaktär, men smärtan finns där hos oss alla. Ingen går ett helt liv fri från sorg, sjukdom, oro, saknad. Så nog är det märkligt att vi efter miljoner år som människosläkte har så svårt att tala om det med varandra. Märkligt, men möjligt att förändra.

Dagens sommarpratare klev som väntat in under huden med sin närvaro, sin kamp och sina starka formuleringar. Kristian Gidlund, som tvingas ta farväl av livet outhärdligt tidigt, och som gör det smärtsamt vackert genom bloggen I kroppen min. Där låter han läsarna dela kampen och insikterna, och det som har fastnat djupast i mig är texten till barnet som Kristian aldrig kommer att få, men skriver till om sina drömmar.

Just nu lyssnar jag på Kristians sång. Den som ska påminna familj och vänner om honom när han är borta. Frank Sinatras Cycles. Jag lyssnar och försöker föreställa mig hur det skulle vara att säga farväl till livet. Det är omöjligt. Så istället gläds jag åt att kroppen min, idag känts starkare. Som att en återhämtning pågår. Det är stort. Särskilt när jag begrundar motsatsen. Men oavsett kropparnas kraft eller kraftlöshet så kan själen stundtals flyga. Genom etern. Genom tiden.

There isn’t much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin’ in cycles
First there’s laughter, then those tears

Morgonen föddes med tanken att det är så många som kämpar, som sliter i livets olika strider. Så många som nästan drunknar i längtan efter kärlek, efter barn, efter framtidstro. Så många som kämpar för en drabbad anhörig, som tampas med egen sjukdom, med arbetslöshet, missbruk, förtvivlan eller en alltför krävande vardagskamp.

Så många som kämpar att det är ett mirakel att jorden fortsätter snurra, och människorna fortsätter andas hur tungt det än är vissa dagar. Till dig som kämpar, ung eller gammal, en tankens guldmedalj och en flaska växtnäring till ditt hoppets frö.

Ur tanken på huvudkudden kom en dikt. Till dig som kämpar.

Till dig som kämpar

Så länge du slitit
och burit din kamp
den som just du fått att bära.
Och fast det finns många
som delar din väg
är det svårt att släppa nån nära.

De kallar dig stark
de som sluppit din lott
men själv bär du skörhetens kläder.
Du ser att du inte
har haft något val
och får uthärda oavsett väder.

Du är inte stark
men du kämpar ändå
för att livet ger stunder att hoppas.
Och när stormarna lagt sig
ska du sen kunna se
att framtidens frön ska få knoppas.

Cecilia Ekhem

Det blommar och grönskar för fullt i vår trädgård. Rabatterna som var exemplariska när vi köpte det här huset är fyllda av sånt som själv har valt att växa där. Maken som är den som är intresserad av att vårda trädgården rensar nån gång per år bort allt ogräs, men det kommer glatt tillbaka. Jag hör talas om andras krigföring mot maskrosor och kirskål, om nybyggda trädäck och inställda resor för att huset ska renoveras från alla ändar. Visst längtar jag efter att nån ska bygga min skrivarstuga, dränera runt vårt hus, bygga en frisk altan, göra en glasveranda mot havet, köpa en ny toasits och renovera alla skruttiga rum. Men nån bor inte här, det är vi som bor här. Och vi är bättre på att sänka axlarna än att hålla ordning på torpet.

Kanske är det en annan version av ”surt sa räven”, men jag tror det är ett hållbart förhållningssätt. Inte bara med tanke på klimatet. Visst kan trädgårdspedanter och fastighetsspecialister förfasa sig, men jag tror betydligt fler familjer har gått sönder av för höga krav än det är hus som har rasat ihop på grund av för lite renovering. Dessutom skulle krav på ett perfekt hem göra livet som sjuk outhärdligt. Så jag försöker välja att se det vackra i det som är. Det går inte alla dagar. Men för det mesta tycker jag detta är vackrare än det tillrättalagda.