Har jag berättat tillräckligt ofta om den fina norska hemsidan Siterte sitater?

Sen en tid tillbaka kan man läsa mina ord där, i sällskap av många fantastiska namn. Kjerstin Aune som står bakom Siterte sitater har skrivit sången På gløtt som betyder oerhört mycket för mig. Och självfallet betyder det enormt mycket att Kjerstin har valt att lägga till mig bland författarna på Norges största bank för citat och ordspråk. De som följer Siterte sitater på Facebook har till exempel fått se en sån här bild. Gissa vem som gläds…

Som barn läste och skrev jag mycket. Hade biblioteket som fritidsgård och skrev dikter och noveller som fyllde skrivbok efter skrivbok. I vuxen ålder förändrades skrivandet, och jag fick bara då och då ihop en dikt eller sångtext till någon högtidsdag. Sen började det hända sånt som påverkade tillvaron radikalt. Kärleken, barnalängtansåren, pappasorgen, längtansbarnet, utmattningen och sen en förväntad arbetslöshet som fick mig att söka en kurs i kreativt skrivande. Där började det igen. Det skrivande livet.

Romanen Väntrum blev min första längre text, och den enda roman jag har utgiven. Eller givit ut. När refuseringsbreven och de olästa manusbuntarna hopade sig gav jag ut den själv 2008. För att jag tror att den behöver bli läst. Många fantastiska bekräftelser har jag fått också på just det, även om boken ännu inte nått alla läsare som jag tror att den kunde ha. Generösa läsarbrev som berättat att Väntrum har fått dem att förstå, hoppas, tro, samtala och se nya vägar. Stort! De gåvorna borde göra det enkelt att ge ut fler böcker på egen hand. Men det tar emot. Verkligen! Möjligheten att nå ut med skrivandet överskuggas av det där som jag inte är bra på och vill ägna så lite som möjligt av min tid åt: affärstänkande, marknadsföring, företagsekonomi.

Under det här knappa halvåret som jag har varit sjuk och inte orkat tänka eller skriva längre texter så har just den där sidan av författandet blivit mer synligt, och mitt färdiga romanmanus och novellsamlingen som jag hade tänkt försöka skicka till förlag under våren ligger orörda i datorn. Själva lusten till skrivandet finns där, men författaroptimismen har fått sig en extra törn av den här febern – som fortfarande inte har lämnat mig.

Men så kom Märta. Tikkanen. Hennes sommarprat gav förutom fantastisk musik en annan ton. Hoppets ton. Om att skrivandet ska fortsätta. Mitt skrivande liv.

Medan programmet pågick, under denna sköna musik, började jag skriva igen. För hand, precis som från början. Upptakten till den roman som har fötts i tanken under den här sjukdomsperioden. Och orden rann fram tills Märta pratat färdigt och familjen kom hem. Och deras glädje över att jag skrev gav hoppets ton en ännu skönare klang.

Någon gång har jag sagt att skrivandet är som att andas för mig. Jag har upptäckt – efter att skrivandet var det som hjälpte mig att hitta ut ur utmattningen för ett decennium sen – att jag inte kan, inte vill leva ett liv utan skrivande. Ändå har jag gjort det nu. Febersjukdomen har gjort mig för trött att skriva noveller eller roman under den här vårvintern, våren, sommaren. Jag har skrivit blogg och en del haikus, och även (lite mer otippat) schlagertexter i sjukhuset väntrum. Så helt har jag inte hållit andan 😉 De längre texterna har dock legat orörda, men nu när jag mår bättre börjar det spritta i de kreativa nerverna igen. Det föds tankar på nya texter. Som idag när jag såg den här etiketten.

Jag skulle kunna klistra den där etiketten på min panna. Direkt solljus klarar jag inte av. Då exploderar feberhuvuvdärken och sjukdomskänslan. Så skydda mig ett tag till. Snälla.

En liknande etikett har inspirerat till skrivande förut, i min roman Väntrum. Just det här avsnittet nämns också i en av de recensioner som skrivits under de här fyra åren.

”Förvaras utom räckhåll för barn”
Etiketten satt på undersidan av doftljuset som hon hade fått på sin födelsedag. En dag som hade passerat utan mer firande än att Anders bjöd på middag på thairestaurangen. Mamma och pappa hade skickat blombud. Sussi och Maggi ringde. Och ljus och linneservetter hade hon fått av Karin som kommit förbi på lunchen. Hon petade bort klisterlappen och tänkte att det här hemmet måste vara bästa platsen för det. Utom räckhåll.
Så mycket som var utom räckhåll. Hon var det själv. Utom räckhåll för barn. För tillvaron. Arbetsliv och framtidsplaner. Sociala relationer. Även om det hade släppt lite så var hon som en nybörjare. Koderna svåra att lära sig igen.

Ur Väntrum, Cecilia Ekhem (2008)

Drömmer du också? Vill du också skriva?

Våga! Skriv! Lev din dröm!
Och kanske att det du skriver kan ta plats i författarcoachen Ann Ljungbergs spännande novelltävling Att leva sin dröm. Det är min dröm (att bli frisk och kunna) åka på en skrivarresa för att tänka, andas och leva skrivande.

För ett par år sen skrev jag en text ur en känsla som fanns just den dagen. Kanske någon annan behöver läsa de orden den här dagen. En onsdag i juni. När somliga gläds och andra gråter. Somliga springer och andra ligger sjuka. Somliga hoppas och andra förtvivlar. En vanlig onsdag.

Texten är skriven som en sång och har blivit tonsatt av en vän och granne. En melodi full av känsla och kraft. Jag ser fram emot att bli frisk nog för de flerfamiljemiddagar där jag har fått höra den spelas.

Också förra veckan fick jag glädjen att höra en av mina texter spelas. Det är en speciell erfarenhet att få sin text tonsatt och få höra den som musik. En gåva förstås, men också en känsla av att vara del i något större. Skapelsen. Skapandet.

Kom flykt

Bråka inte med mig
Låt mig bara va
Håll dig lite undan
Tills jag mår helt bra

Djupt därinne pågår orkeslös konflikt
Ingen kraft att stanna. Ropar trött: Kom flykt!
Låt mig flyga ensam. Ge min vinge kraft
Flyga bort från kraven, rädslorna jag haft

Tala inte till mig
Jag har inget svar
Ingen ork att se dig
de behov du har

Djupt därinne pågår orkeslös konflikt
Ingen kraft att stanna. Ropar trött: Kom flykt!
Låt mig flyga ensam. Ge min vinge kraft
Flyga bort från kraven, rädslorna jag haft

Lova mig att stanna
Tills min morgon grytt
Tills jag har fått känna
Nu blir allting nytt

Djupt därinne finns det spår utav det barn
Som jag en gång kände, som jag en gång var
Hjälp mig hitta åter, till en ro som bär
till en frid som håller. Till ett jag som är.

Cecilia Ekhem, 2010

Flyktväg.