Böcker på väg till nya ägare, och jag på väg till lunch med bloggarvänner. Promenera å blogga. Kvinnor kan!

Eftersom det kanske dyker upp fler här som är intresserade av att köpa min roman Väntrum, tar jag ett inlägg till att berätta att den säljs inte via bokhandel utan genom mitt eget lilla företag Ekhemmanet.

När jag hade skrivit Väntrum – i övertygelsen om att det här var en roman som behövdes – skickade jag den till en dryg handfull förlag, men insåg sen att att jag hellre ville ägna tid åt att göra boken möjlig att läsa än att försöka sälja in den hos fler förlag. Då gav jag ut den via Vulkan, men numera säljer jag den på egen hand.

Visst finns fortfarande drömmen att något förlag skulle ta sig an Väntrum och sköta allt det där som jag, till skillnad från skrivandet, inte prioriterar. Och viktigast av allt, hjälpa boken att nå ut till dem som behöver den.

Men när nu förlagsflirtande är som att leta nål i höstack får jag försöka hitta andra vägar att sprida att min bok finns. Och jag är så glad när jag får hjälp i det, som nu via Mama och av många bloggare som tipsat om Väntrum.

Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2011. En höstack utan nål om man är okänd författare. Som t ex Cecilia Ekhem.

Och den som vill läsa recensionen – liten men naggande god – kan köpa Mama till veckan eller titta in på min Facebooksida. Gilla den vettja, så hjälper du mig att göra reklam för Väntrum och annat skrivande.

Ett tag har jag vetat, men inte kunnat berätta, att min roman Väntrum blir recenserad i nya numret av tidningen Mama. [Ledsna barnalängtare, följ inte länken. Den leder inte till nån recension utan till en massa gravida magar och barnalycka.] Idag fick jag mejl från en kompis som hade läst recensionen. Det har jag inte ännu, men jag tycker det är obeskrivligt spännande och stort att min lilla egenutgivna bok omskrivs i en så stor tidning.

Detta när förstås ett litet hopp att jag ska få fler böcker sålda, och eftersom de exemplar jag har kvar inte räcker så länge till har jag påbörjat en redigering av texten. Första trycket gjordes i en hast och det finns många korrekturfel och typografiska fel i den upplagan. Min käre man har ägnat sig åt korrekturläsning och jag har försökt googla mig till kunskap om typografi och om Publit. Nu hoppas jag få till en ny, snyggare inlaga till Väntrum. Samma innehåll men mer läsvänlig. Omslaget fick jag proffsig hjälp med redan under hösten.

Det är inte helt lätt att redigera i Open Office och jag får nog fixa till en del på nån annan dator. Den jag har saknar både Office-paket och tangenter och trilskas allmänt.Om jag säljer 80 böcker till så har lilla företaget råd att köpa en ny dator… Inte särskilt lukrativ bransch det här. Men mycket inspirerande!

Nu har jag skottat lite, tittat på utsikten och ätit makaroner medan jag skrivit detta. Dags att ge sig på texten igen.

Jag har tidigare visat hur det såg ut före och efter stormen Dagmar på denna sköna plats.

TACK för alla fantastiska kommentarer. Både ATT ni skriver och DET ni skriver. Kärlek! Jag svarar inte på var och en, och besöker över huvud taget nätet sparsamt. Har nämligen stängt in mig ett dygn i skrivarverkstaden. Dvs lånad lägenhet. Här hittade jag en pärm med brev jag skrivit som 19-åring. Från det land där den roman jag nu skriver på delvis utspelar sig. Fantastiskt! Att min mamma har sparat allt detta, och att jag kan läsa det just nu.

Dygnet inleddes med en träff med mina författarvänner. Vi totades ihop till en studiegrupp på distanskursen i kreativt skrivande för länge sedan, och fick skicka texter till varandra för att ge och få respons. Så har vi fortsatt, och våra möten har varit helt ovärderliga för mitt skrivande. För åtta år sedan avslutades den där terminskursen. Efter det har jag skrivit två romaner, en barnbok och en novellsamling. Jag tror inte det skulle ha hänt utan den där kursen och de här skrivarkompisarna. Och det skulle inte ha hänt utan fantastiskt stöd.

Tacksamma tankar sprids över världen. Och jag går in i en annan värld. Vi ses!

Jag sitter med glasögonen på och kan bara erkänna att det är en drastisk skillnad på bokstävernas storlek nuförtiden. Jag har gått omkring med en huvudvärk som jag trodde berodde på högt blodtryck (vilket jag inte har visade det sig, när en läkarvän mätte i avslappnat läge utan blodtryckshöjande landstingsrock), irriterat mig över liten text på teven, haft konstig yrsel ibland och ilsknat till över oläsliga bloggkoder.

Nu är det tydligt att det var glasögon som behövdes. Terminalglasögon. Men de verkar behövas också vid läsning och ajfåning.

Innan jag satte mig här med glasögon på var jag på kvällsgympa, glad att ha lyckats hålla fast vid det beslutet fastän det lockade att åka hem. En hektisk mötesdag har det varit idag, men på lunchen hann jag posta tre till Väntrum som nu är på väg i gula tåg och bilar till sina nya ägare. Det är så roligt med beställningsboomen att jag inte ens suckade över det trista brevet som kom från SVT häromdagen. Jag skrev faktiskt till deras Dramachef och erbjöd dem att läsa Väntrum eftersom jag föreställer mig att en filmatisering (låt säga, tre entimmarsavsnitt) skulle vara en fin fortsättning på deras teveserie om barnlöshet. De höll inte med om det. Eller nåt. Så här löd svaret:

Tack för din fråga ang. tv-serie. Vi tar inte ställning till böcker och därför tackar vi vänligen nej till ditt förslag.

Se där ja. Men var det inte just vad de gjorde? Tog ställning?!

Inte heller fick jag ett sökt författarstipendium. Pengar söker jag inte, men däremot stipendier som innebär skrivande på annan plats. Gärna vacker och inspirerande. Nåja. De här nejen biter inte så hårt idag. Kanske behöver förlagen också glasögon? (Sa hon stöddigt 😉 ) För läsarna hittar så sakteliga min roman, och jag får generösa mejl långt fler än jag kunnat hoppas på. Dessutom får jag ovärderligt stöd till fortsatt skrivande av älskad make och andra som är nära och på distans.
Jag är glad.

… Maria B! Stort GRATTIS!

På utlovad tid drogs vinnaren bland de inkomna tävlingsbidragen. Det är för övrigt mer häpnadsväckande att jag har gjort keramikskålen än att jag har skrivit boken 🙂
Tack till alla som tävlade och därmed hjälpte mig att sprida ordet om Väntrum. Ni som inte vann är förstås välkomna att beställa boken (självklart får ni ett riktigt bra pris) – eller att fråga efter den på ett bibliotek.

And the winner is me!
Att få fira tretton år som mamma ger verkligen vinnarfeeling. Och att tösen önskat sig en familjeutflykt för att fira eftermiddagen och kvällen är också en riktig höjdare. Det ska hon få. Vi få. En toppenutflykt!

När jag pysslade med vinnardragningen lyssnade jag på Zifa. Låten Mother känns passande en dag som denna när jag minns hur det var att bli mamma.
För tretton år sen låg jag och vaknade efter ett akut kejsarsnitt. Jag hade varit inlagd ett par veckor för havandeskapsförgiftning och värkarbetet satte igång på kvällen, men man trodde att barnet inte mådde bra så det blev akut kejsarsnitt på morgonen. Tack och lov så är jag för smärtlindring, och eftersom jag redan hade ryggbedövning så fick både Mattias och jag vara med vid snittet. Dvs, jag fick vara vaken. Svårt att smita ur rummet i övrigt. 🙂 Men läkare och sköterska verkade ha glömt att vi var där, för de började gräla.

-” Hur vore det om doktorn hjälpte till?”
– ”Men jag står ju här med tarmarna!”

Det var faktiskt chockartat när de sen inte höll upp ett tarmpaket utan världens finaste lilla bäbis. Vår Ellentin. Jag är glad att ha fått uppleva en graviditet (om än mycket orolig) och ett nyfött barn, men är också så tacksam över att ha fått förstå att kärleken och lyckoruset är precis detsamma över lillebror, även fast någon annan burit honom och fött honom till världen. Jag tackar denna okända mamma för det, och tackar de barnhem som har givit honom det han behövde innan vi möttes. Och att de år vi varit ifrån varandra inte alls påverkar hur nära vi står varandra.

Jag är mamma. Jag upphör inte att glädjas över det.
Mother.