Kategoriarkiv: Skrivande

Periodarblogg

Det händer inte så mycket här. Varken i bloggfält eller kommentarsfält. Det är nog så att den som ska blogga också bör läsa bloggar för att bygga upp nätverket. Det fanns ett sånt innan jag tog min långa skrivarpaus efter att ha insett hur mycket kraft viss sorts skrivande och läsande tar.

Kanske är det Instagram som är min favoritarena just nu. På Facebook började jag lägga ut mina dikter, men det ömsesidiga utbytet är bäst på Instagram. Personligare på något vis, och lättare att nå fram i flödet där än på Facebook där man egentligen behöver betala för att synas. Jag gillar att synas, men inte så att jag skulle betala för att visa mina gratisdikter.

Hellre vill jag ha betalt för dem för att kunna skänka pengarna till bra grejer.

img_1108
Ekhemmanet på Instagram

 

En viskning som stannar kvar

Viskskrik av Kristina Emanuelsson har varit mitt sällskap den senaste veckan. En debutroman som ger mersmak. Språket är genuint. En personlig ton och formuleringar som får mig att haja till. Som får mig att dra på munnen eller dra fram minnen. Som filmflirten ”jag är verkligen ingen kaninkokerska” eller huvudpersonens önskan att bara få ligga och vara skivad rostbiff. Djupt allvar med glimtar av humor. Ett rop. En viskning.

Jag har fått följa Alice som barn och som vuxen, och fascineras av Kristina Emanuelssons förmåga att skriva ur det växande barnets perspektiv. Nu när jag givit mig på barnboksförfattandet är barnets blick mer närvarande, liksom tankarna kring hur den blicken bäst förmedlas. Det lyckas Kristina med. Avsnitten med den unga Alice och oron över faserna i hennes mor sjukdom är skrivna med driv och nerv. Jag blir stressad av att läsa dem. Men precis på det sätt som jag vill bli berörd av en bok. Jag vill slukas. Vill bli ett med den jag läser om. Och just det händer när jag läser Viskskrik.

image

Berättelsen tätnar ju mer jag läser och när jag närmade mig slutet kunde jag inte sluta läsa förrän jag nått sista bladet. Och då dök den där lilla sorgen upp, som bara riktigt bra böcker ger mig. Sorgen över att behöva släppa karaktärerna. Men jag släpper dem inte helt. De stannar kvar i mig och när jag hällde upp mitt morgonte kom jag på mig med att fundera över hur det sedan gick för Alice.

Boken är utgiven på Calidris förlag. Ett förlag som intresserar mig också som författare. Jag läser allt mindre från de största förlagen numera. Inte för att mina manus har refuserats av dem utan för att jag hittar så mycket kvalitetslitteratur på mindre förlag och bland egenutgivarna. Just det ger hopp och balans åt skevheten som refuseringsbreven orsakar inom mig som outgiven (men en gång egenutgiven) författare.

Viskskrik är en pärla som jag hoppas ska nå många. Omslaget ropar också. Det märktes när mitt äldsta barn hajade till över den vackra bilden. Den ropar och ber läsaren komma. För att lyssna på ett viskskrik som stannar kvar.

Poesi för Musikhjälpen

Nu är det åter dags för ”Poesi för Musikhjälpen”

Diktbok ”Poesi i advent” för 225 kr
9 kylskåpsmagneter (7×7 cm) för 198 kr
27 stora kort (13×13 cm) för 225 kr
27 retrokort, med vit ram att skriva på, för 198 kr
9 dubbla kort (15×15 cm) med kuvert 198 kr

Överskottet går till Musikhjälpen och insamlingen för barn i krig.
Om du vill beställa sätter du in summan [Borttaget eftersom detta är inaktuellt.] Mer om dikterna kan du läsa på http://ekhemmanet.se/sjukstugepoesi.html

image image

image

Kvinnors kamp och sjukvårdsfeminism

Vi talar könsroller, rasism och jämlikhet härhemma. Alla dessa år som jag längtade efter att bli förälder, nånstans där i bakgrunden fanns det där en dröm om att diskutera viktigheter med mina vuxna barn. Nu när stora barnet snart är myndig är det verkligen så. Tillsammans med henne såg jag Sufragette, en film vi båda längtat efter att se. Den handlar som de flesta förhoppningsvis vet om kampen för kvinnlig rösträtt, och mina tårar rann i tacksamhet över dessa som gått före. Som riskerat sina liv för det som vi idag tar för självklart. Sara Lövestams bok Tillbaka till henne ger mig samma känsla. Därför återvänder jag så ofta till den.

Det är mindre än hundra år sedan, i mänsklighetens långa historia, som svenska kvinnor fick rätt att göra sina röster hörda i beslut som gäller dem själva. Och det finns mycket kvar att kämpa för. Kvinnor och män har inte samma förutsättningar. Så länge det är så behövs feminismen. Det tycks också behövas en sjukvårdsfeminism. Sjukdomar som drabbar i huvudsak kvinnor betraktas ofta styvfaderligt när det gäller både status och forskningsmedel. Menscykelns påverkan på kvinnokroppen och dess eventuella sjukdomar är förvånansvärt outforskad fortfarande.

Superhjälte för ME-forskning

I en debattartikel i The guardian skrev Nathalie Wright om hur ojämlikheten påverkat synen på ME/CFS, den sjukdom som över en natt förändrade mitt liv för 4,5 år sedan. Fritt översatt:

”ME påverkar fyra gånger så många kvinnor som män, vilket jag tror i hög grad har påverkat hur man har sett på sjukdomen. Två psykiatriker försökte på 1970-talet byta namn från ME till Encephalomyletis Nervosa. Eftersom det i huvudsak drabbar kvinnor, trodde de att det måste vara en form av hysteri. Den här attityden mot kvinnliga patienter existerar fortfarande. Sexism är en del av orsaken till att diagnossättningen fortfarande är usel och utsikterna för behandling ligger åratal bort.”

I filmen Sufragette och bland verklighetens kvinnorättskämpar lästes boken Dreams av Olive Schreiner som levde 1855-1920, samtida med Florence Nightingale som också låg så här år efter år med influensasymptom och av åtskilliga män – också efter sin död – har diagnostiserats som psykiskt sjuk och att hon inbillade sig alla de fysiska symptom hon led av.

Så kampen för kvinnors rättigheter är inte över. Den sjukdom jag lider av har varit känd sedan 50-talet men har forskare har fortfarande mycket svårare att få medel till denna forskning jämfört med andra sjukdomar. Det är generellt svårare att få finansiering till sjukdomar som i huvudsak drabbar kvinnor.

Vi behöver trampa vidare. Kliva bortom gränser som inte borde finnas. Jag läser också orden av Olive Schreiner och försöker komma på hur jag kan vara en del i det arbetet. Kanske genom att delta i aktioner som Millions missing. Kanske genom att aldrig sluta skriva. Och aldrig sluta tala med barnen.

And she stood far off on the bank of the river. And she said, “For what do I go to this far land which no one has ever reached? Oh, I am alone! I am utterly alone!”
And Reason, that old man, said to her, “Silence! what do you hear?”
And she listened intently, and she said, “I hear a sound of feet, a thousand times ten thousand and thousands of thousands, and they beat this way!”
He said, “They are the feet of those that shall follow you. Lead on! make a track to the water’s edge! Where you stand now, the ground will be beaten flat by ten thousand times ten thousand feet.”
Olive Schreiner

Millions missing 

Idag pågår den globala aktionen Millions missing. Vi är miljoner människor som pga ME/CFS saknar våra vanliga liv. Som nöter sängar och soffor istället för gympaskor och arbetskläder, som febrar och värker oss igenom livet sedan sjukdomen slog till. 

Det är miljontals kronor som saknas till forskning och oändlig brist på kunskap hos dem som ska ge oss vård och fatta beslut om vår vardag. Därför behövs såna här aktioner. Vi behöver höras. 

Så delta gärna genom att lägga ut en bild med tomma skor tisdag 27/9. Läs mer och klicka ”Kommer” här. Eller delta genom att berätta för någon annan om Millions missing och gärna genom att bidra till forskningen. Det kan du t ex göra genom att köpa mina dikter. Kika under bilden. 


Försäljningen av sjukstugepoesin fortsätter. Du kan köpa diktböcker, kylskåpsmagneter, fotoplanscher och kort med eller utan kuvert. 

Till och med sista september går överskottet till ME/CFS-forskning via Open Medicine Foundation, och beställer du under oktober-november stödjer du Musikhjälpens insamling till skolor för barn i krig. Bra va?

Julklappar med mervärde. Present till någon som kämpar. Läs på http://ekhemmanet.se/sjukstugepoesi.html om du vill veta mer.

Längtansminnen

Någon annans reaktion på ett inlägg på Facebook ledde mig till en blogg som gav ett känsloeko inom mig. Minnen av den förtvivlade barnlängtanstiden då kroppen slet och själen brast. 

Fastän jag nu varit sjuk i 4,5 år i en sjukdom som begränsar livet och är tung att bära så mår jag psykiskt betydligt bättre än då. Få kan ana hur smärtsamt det är att längta barn, att kämpa och försöka utan att komma någon vart. 

Ur den känslan skrev jag min roman Väntrum, och lät min huvudperson Bea må väldigt dåligt men hitta hoppet igen. Ibland får jag läsarbrev från trasiga längtare som berättar att min bok har hjälpt dem att hitta hoppet, och börja läka igen. Det är svårt att tänka sig något finare omdöme. 

Numera lever jag och min livskamrat med längtansbarn istället för barnlängtan. Det går inte en dag utan att jag gläds åt att de finns hos oss. En född av mig och en född av någon annan. Båda älskade med samma självklara kärlek, och lika nära som om jag hade burit dem båda. 

Efter år av trasig längtan blev familjen komplett. Jag önskar alla längtare just det. 

Väntrum finns på Bokus och Adlibris och på en hel del bibliotek. Efterföljaren blev klar innan jag blev sjuk, men är inte utgiven. 

Adventsdikter

Brukar du leta i huvudet efter verser att läsa när adventsljusen tänds? Eller om du som liksom jag ser fram emot advent, eller som känner nån som gör det. Här är något för dig.

Sedan förra julen har jag samlat gamla och nya adventsdikter i en röd liten bok. Nu säljs den till förmån för Musikhjälpen och ME-forskning. Kanske en adventsgåva till någon du tycker om. Jag hoppas du tycker om dig.

Diktbok ”POESI I ADVENT” (14×14 cm, 24 sid) Inbunden med röd linnepärm: 225 kr (Två för 399)

[Ej aktuellt längre. Vissa dikter finns dock i en annan samling.]

Advent kan verka långt borta just nu, men några andetag till så är vi där. Men jag tror att hoppets tid redan har börjat.

Sånger om tro och liv

Idag berättar Frälsarkransbloggen i en intervju med mig om sångerna om tro och liv som jag skrivit texter till. Ett projekt som tog sin början 2008 och nått ett slags mål nu när sångerna varit på turné i norr. Jag hade velat vara med, men låg hemma i sjukstugan och gladdes istället.

Här finns intervjun

https://fralsarkransen.wordpress.com/2016/09/13/fralsarkransen-sanger-pa-turne-i-vasterbotten-och-norrbotten/

Och här finns pärlfixarna på bild. Surfplattan ville översätta det till pärlfiskare. Inte så dumt. Många års fiske i gemensamma hav gav oss sånger som berör människor. Det är gott att veta.

Kanske du använder Frälsarkransen? Berätta gärna hur, och vad den säger dig.

Cecilia Ekhem, Helén Tanzborn, Kristofer Sundman
Cecilia Ekhem, Helén Tanzborn, Kristofer Sundman
Vår son bjuder på mycket kärlek och bekymmerslöshet
Vår son bjuder på mycket kärlek och bekymmerslöshet

Vi som kämpar i ovisshetsdyn

Dagarna går. Månader och år passerar och sjukdom blir vardag. Glädjeplantorna som finns sätter jag så ofta jag kan under förstoringsglas och tacksamheten får vattna dem.

Men så dyker känslorna och kampen blir alltför kännbar. Förlusterna alltför tydliga. Då får jag plocka fram mina egna ord och söka framtidsfröna bland feberogräs och ovisshetsdy.

Sjukstugepoesin började som ett sätt att hitta eget hopp. Nu använder jag den för att samla in pengar till forskningen som jag hoppas ska rädda mig ur den här sjukdomen. Men det går så långsamt.

image
Min mest spridda dikt.

Vem där?

Tittut! 


Vem är du som finns där på andra sidan sängen?

En del av er ser jag förstås via era kommentarer. Tack! Under många månader bloggade jag inte alls och slutade läsa bloggar. Eftersom jag hade insett hur mycket kraft långa texter kan kosta en evighetsfebrig hjärna. 

Nu är jag tillbaka igen. Mer kravlöst och mer kortfattat. Men den långa pausen gjorde förstås att jag tappade en hel del läsare. Ändå ser jag i statistiken att ni är ganska många där på andra sidan. Lägg gärna in en hälsning så vet jag att du finns där. Vill du att jag ska skriva om något särskilt får du gärna berätta det också. 

Åter till vilan!