När jag publicerade den imorse fick den tillägnas mitt land. Ett Sverige som jag vill ska präglas av medmänsklighet, öppenhet och inkluderande. Ett land som jag vill ska vara lika välkomnande gentemot båda mina barn, som har olika hudfärg och ursprung men exakt samma självklara tillhörighet i familjen.
Som familjen är skulle jag vilja att mitt land vore. Men just idag känns det mörkt, och bilden på barnens händer blir aktuell igen. Den bild som jag delade med mig av ofta inför höstens val. Nu blir det ett nytt val, och det kommer behövas många ljus av hopp för att jag ska våga tro att det ska leda in på en väg där jag kan känna mig trygg att låta mina barn vandra på egen hand.
Det är så oförutsägbart detta med diktskrivandet. En dikt som jag själv tycker är en fullträff delas ofta inte alls. Så kan några snabbt ihoptotade och rätt enkla rader få mängder av gillningar och delningar. Som dagens spontanrader med tillhörande text. Detta berörde tydligen väldigt många. Alltför många.
”Till alla (oss) som kämpar med sånt som inte går över. Sjukdom, sorg, strid och smärta. Till alla som kallas starka, men som inte har något annat val än att stå ut. Det är okej att inte alltid orka, okej att bli förtvivlat less på det som inte är som det borde. Det är okej.”
För att göra något meningsfullt i livet på febersoffan kommer jag att sälja dikter på kylskåpsmagneter till förmån för Musikhjälpen. Insamlingen går i år till att minska spridningen av hiv i världen. Musikhjälpen går av stapeln först i december, men eftersom ME:n (min sjukdom – ofta jämförd med livskvaliteten hos den som lever med långt gången aids) bara tillåter några minuters ansträngning då och då så börjar jag i god tid.
Kylskåpsmagneterna är ca 7×7 cm stora och kostar 75 kr per styck om de skickas inom Sverige. Eller mer om du vill. Magneter som skickas till andra länder i Norden kostar 100 kr. Hela överskottet sätts in på Radiohjälpens insamling Musikhjälpen i december.
Vill du köpa en kylskåpsmagnet, gör så här:
1. Ha tålamod med att det tar tid.
2. Mejla till ekhemmanet@ekhemmanet.se vilken dikt du vill ha och vilken adress magneterna ska skickas till. Skriv Musikhjälpen i ämnesraden på mejlet och använd endast mejl till att beställa för att underlätta för en kraftlös poet.
3. Vänta på mejlsvar (som kommer inom ett dygn om mejlet gått fram).
4. Betala antingen via swish eller bankkontonummer du får i svarsmejlet. Skriv ditt namn som meddelande oavsett hur du betalar.
5. Vänta. (Beställning, brevpysslande och postning görs i sakta mak med hjälp av febrig författares fina medhjälpare.)
6. Håll koll på brevlådan – och på Musikhjälpens sändningar som börjar i buren i Uppsala 8/12.
Dikterna är skrivna från sjuksäng och febersoffa under de senaste åren, och publicerade på Ekhemmanet på Facebook och Instagram, där jag försöker bjuda andra på de ord jag själv behöver.
/Cecilia
…på Bokmässan.
…en frisk och lovande författare.
…obitter.
Inte heller är jag på Facebook eftersom nästan alla där är på Bokmässan eller på andra ställen där jag vill vara.
Inte heller orkar jag med att skriva där om hur less jag är på sjukdomen idag – och hur gärna jag vill åka och köpa clementiner. För jag vill inte ha några virtuella hjärtan och tafatta cyberkramar idag. Jag vill inte ens att nån erbjuder sig åka och köpa allt jag vill ha. Jag vill bli frisk. Jag vill kunna gå själv i mataffären som jag inte har besökt sen långt innan den brann i maj. Jag vill inte bli så här slut av att duscha max en gång i veckan. Jag vill inte säga tack för omtanken en enda gång till.
Jag vill bara vara frisk.
Jag är inte…
…klok.
Jo, det är jag. För det är klokast att bli galen ibland på en sjukdom som kräver ett liv i stiltje med massor av påfrestande symptom.
Jag är bara inte…
…snäll.
Idag.
För idag orkar jag inte med omtanke.
Idag orkar jag inte ens bry mig om att andra (vuxna) blir ledsna om jag uttrycker hur jobbigt det är att vara sjuk.
Jag vill inte ens vara snäll.
Jag vill ha medicin.
Jag vill vara frisk.
Så roligt att det finns några läsare där på andra sidan! Tack för kommentarer och mejl och samtal som berättar det. Kram på er!
Kanske ska jag vara tydlig med att det inte är sjukdomsförsämring som gör att jag tappat blogglöden. Det är bara…tappad glöd och prioriteringar. Jag är de långa texternas skribent men börjar ställa om till en personlighet som är mer lämpad för den här sjukdomen. Instagram istället för blogg t ex. Detta att ställa om är en snårig väg men livsviktig tror jag, att försöka gå
– från effektiv till saktfärdig
– från social till lågmäld
– från snabbagerad till eftertänksam
– från vessla-wannabe till sengångare
– från multitaskande till slow-and-one-or-no-task-at-all
– från meditationsskeptisk till meditationsnödig
De senaste månaderna har jag lärt mig mer om min sjukdom och förstått att min hjärna behöver dämpa intrycken för att hitta utrymme för läkning. Nyss fick jag bekräftelse på att det är rätt väg att gå, när jag läste om en person som blivit bättre i sin sjukdom just på det sättet. Inte ett ord om nån kostomläggning! Många verkar inne på att det som kommer in genom munnen som mest påverkar sjukdomen. Jag är mer inne på att sjukdomen bara ÄR och att jag inte kan eller måste hela mig själv med magiska dieter – och jag är mer hemma med att det är aktiviteten och det som kommer genom ögon och öron påverkar hur sjukdomen slår. Och det som går runt i tankarna som påverkar hur själen mår.
Det här skulle kunna bli en hur lång text som helst, men jag pausar där och skriver istället om det jag hade tänkt – innan jag blundvilar en stund.
Pass it forward skulle jag skriva om. Skicka vidare-böcker. En god vän gav mig i vintras en bok som hon fått av en vän som fått den av en annan vän. Alla hade skrivit i boken. Så också jag. Nu har jag fått en till bok av henne och nyss skänkt den vidare till en annan. En fin trend. Låt oss starta en Pass it forward-revolution. Någon bok du berörts av, ge den vidare i sommar till någon du tror ska tycka om den.
Återanvändning av förra årets inlägg. Lika aktuellt idag.
Till dig som längtar efter att bli mor
Vi känner inte varandra du och jag, men jag känner din längtan så väl. Jag ser hur du lägger handen på magen och undrar om det nånsin ska få bli ett modersliv av din tomma livmoder. Lika tom som din famn. Den som saknar så att det värker i kroppen. Saknar den som du aldrig har mött men ständigt ser framför dig. Jag ser hur du dömer dig själv för att du inte orkar glädjas med dem som fått det som du är rädd att du aldrig nånsin ska få uppleva. Din största dröm. Det som skulle vara en självklarhet men som tycks rinna dig genom fingrarna. Som sanden i timglaset som mäter din tid. Den begränsade. Den som flåsar dig i nacken och hånler när den hör hur andra pratar. Hur de lovar att allt ska gå bra fastän de inget kan veta. Hur de kommer med förslag som du inte har bett om. Hur de tycker att du ska sluta tänka på det som är din dröm. De ser dig inte och du känner dig så ensam. Så ensam och så fast i förtvivlan och längtan.
Du är inte ensam. Det ska komma en annan tid.
Fastän det just nu tycks omöjligt så kommer det en tid bortom detta. Hur den kommer att bli vet vi inte just nu. Hur du kommer att bli. Men den här tiden kommer att påverka dig, ge dig en blick som andra saknar, leda dina steg åt håll du inte hade väntat dig. Andra kan inte styra dem. Du måste gå dem själv. Välja dina vägskäl där det finns val att göra. Fatta beslut om hur länge du orkar gå vidare på en väg som ibland tar så mycket av din ork att den tycks ta slut. Det är du själv som kommer att samla kraft och lyfta blicken för att se vilka andra vägar som finns. De finns där, fastän just nu dolda bakom sorgens och förtvivlans snår. Ingen annan kan styra den blicken, de valen. Men där finns kanske någon vid din sida som kan lyfta dig och hjälpa dig att se. Där finns andra som redan har gjort den vandring du nu gör. Fäst blicken på dem. Låt dem få hjälpa dig att längta. En längtan kryddad med hoppet att en ny dag ska komma. En mors dag.
Varma hoppfulla hälsningar
Cecilia
– en gång en längtare, nu en mor
Varsamma råd till dig som längtar
VILA: Unna dig dagar eller stunder i stillhet med dig själv. Slut ögonen eller fäst blicken på naturen. Pausa Internet och alla planer för en stund och landa med dig själv.
MINNS: Påminn dig om att du är hel och fullkomlig i dig själv fastän en viktig pusselbit saknas i livet. Detta är ingens fel. Du är inte fel. Du är en hel människa. Hel men trasig och i behov av mjuka händer.
LÄS: Hitta igenkänning hos dem som är där du är nu och hopp hos dem som kommit vidare. Romanen Väntrum var frukten av en sån tid som du nu går igenom. Smärtan finns där, men också hoppet. Kanske kan Bea ta dig vid handen och hjälpa dig framåt.
LYSSNA: Välj musik som ger dig vila och kraft, eller igenkänning. Sarah Dawn Finers låt Till digspelades in med längtans röst och kan ge många lyssnare speglingens tröst.
UPPTÄCK: Även om du just nu inte kan tänka dig annat än barn genom graviditet, våga ta reda på mer om andra vägar för din skull – inte för att andra säger ”det är väl bara att adoptera”. Det är inget ”bara” med att adoptera, men du kan hjälpa dig själv genom att ta reda på mer i ett tidigt skede. Bredda världen på samma sätt som vi kan läsa om resmål utan att veta om vi nånsin ska åka dit. Hjälp dig själv att bearbeta längtan och rädslan för framtiden genom att läsa om adoption, om att leva utan barn, om att bli förälder till ett äldre barn.
KRAMA: Om ingen tycks förstå, inte ens de som står dig närmast, låt orden vila och ta till dig den närhet du och ni mår bra av. En kram, en tyst nick, en handtryckning.
SKAPA: Skriv, måla, pyssla eller använd andra sätt för att kanalisera dina känslor.
SAMLA: Fånga upp hur din längtan känns och föreställ dig att du försöker beskriva den för ditt barn i framtiden.
FÖRLÅT: Försök förlåta dig själv för det du inte orkar och andra för det som de inte förmår. Vi brister ibland, men det kommer nya dagar.
TALA: Berätta om din längtan, om inte alla så för någon. I slutenhet växer smärtan. I öppenhet kan vi bli hjälpta. Ta professionell hjälp om det känns som att du inte kommer att klara det här. Du har mer kraft än du anar, men ibland kan någon behöva hjälpa till att hitta den kraften.
På min författarsida på Facebook pågår en bokutlottning. Sprid den gärna om du vill, eftersom det är ett sätt att göra min förlagslösa bok Väntrum synlig i bruset.
Så här kommer det:
Några dagar till har du chansen till gratis sommarläsning: Väntrum, en roman om längtan, relationer och vägval.
I samband med Ofrivilligt barnlösas dag den 24 maj kommer en Ekhemmanetföljare att få Väntrum på posten.
Skicka din postadress i ett privat meddelande till Ekhemmanet senast 23 maj om du vill vara med. Du behöver vara Ekhemmanetföljare för att kunna vinna, men behöver inte gilla eller dela. Gör det gärna ändå om du vill hjälpa till att sprida Väntrum till fler läsare.
Läsarbrev om Väntrum
“Boken gav mig stöd, hjälpte mig att sortera mina tankar, se ljusare på framtiden och den stärkte en tanke som börjat gro”
”Jag har inte orkat läsa en hel bok på länge, men den här fick mig att vilja läsa vidare. Du fångar läsaren”
”Sträckläste den, kände igen mig, grät, fick igång tankeprocesser, hjälpte till att sortera tankar och till samtal. Tack!”
”Jag tror att det är många barnlösa som har hört av sig till dig genom åren och tackat, men av hela mitt hjärta, TACK!”
”Och jag tränar på min svåraste mening. Allting är som det ska vara, just nu.” Klara Zimmergren ur ”Längtan bor i mina steg”
Bokcirkel med sjuåring. ”Är det på riktigt hon från Djursjukhuset?”
Här följer en grundkurs i barnalängtan, men först några rader om varför natten kom sent igår, när det redan hunnit bli idag. Det var omöjligt att släppa boken. När jag nattade vårt andra längtansbarn hade jag kommit halvvägs i Klara Zimmergrens bok, och vi talade en del om olika slags längtan innan han somnade. Som vanligt efter ett tack till Gud för att de kom till sist, våra barn. Denne gosse som vi mötte som 2,5-åring på ett barnhemsgolv i Nairobi. Första längtansbarnet, vår dotter, lyftes ur min mage tio år tidigare. Ögonblicken som förvandlade världen.
Liksom Klara Zimmergren skrev jag den bok om barnalängtan som jag saknade när jag själv levde i det. Min egenutgivna roman har inte nått så många ögonpar som jag skulle önska, men de otroliga läsarbrev jag har fått gör att jag vågar tro att den gör skillnad. Och att vi behöver prata mer, mer, mer om vad längtan efter barn gör med oss.
Nyligen fick jag frågan om jag bar på en känsla av skuld över barnlösheten eftersom jag inte kan släppa mitt engagemang trots att barnen har kommit. Intressant fråga, men ett rungande nej. Det är inte skuld, det är tacksamhet och angelägenhet som bär mitt engagemang. Fortfarande idag talas det för lite om barnlöshet, trots att så många drabbas. Annars skulle inte Klara Zimmergrens sommarprat ha dragit fram som en mild men överväldigande igenkänningsvåg bland alla varande och före detta barnlösa. Jag törs lova att alla känner till någon som har eller har haft svårt att få så barn. Ändå är okunskapen och tystnaden så stor. Därför har jag den senaste tiden uppdaterat min ”grundkurs i barnalängtan” och hoppas att många ska ta del av det här barnalängtansbiblioteket. Mina bästa tips för ökad igenkänning och förståelse. Nu när Klaras bok är utläst kan jag publicera det här väntande inlägget. Sprid det gärna om du tror att fler behöver förstå eller känna igen sig.
Kurslitteratur
Till alla som längtar, som har längtat eller som känner till någon som längtat efter barn.
Grundkurs i barnalängtan – för ökad igenkänning och förståelse
Roman Väntrum, Cecilia Ekhem.
Inför Ofrivilligt barnlösas dag, 24/5, kan du vinna den på Ekhemmanet.
Väntrum finns som talbok för läsare/längtare med läsnedsättning.
Kyrkklockorna ljöd i Jönköping igår, för att varna för fara för första gången på 75 år. Faran gäller nazismen, människoföraktet. Det oroar mig mycket att de här strömningarna är så starka, så synliga. Hatet, naiviteten som frodas i kommentarsfält och på gator och torg. Jag berörs av de kyrkklockorna. Ögonen fylls av tårar. Hjärtat fylls av kampvilja.
Häromdagen la jag ut den här bilden på nytt på Ekhemmanet. Samma dag berättade en person jag känt länge men sällan träffar att han tyckte så mycket om den bilden, och tänkte skicka den till en person han känner. En känd person som jag högaktar för insatserna hen gör i kampen mot rasism och människoförakt. Hjärtat fylldes av glädje, och händerna av mer kraft att kämpa. På det sätt jag kan. I diktform.
Jag kikade in på premiärbloggen, Hej och karibuni, från vår tid i Kenya när familjen blev komplett. För fem år sen gjorde jag precis samma sak som idag. Jag försökte få läsare att hitta till min lilla förlagslösa roman. En del saker förändras inte. 😉 Så här såg det ut då:
”Det är svårt ibland att vara alldeles här och nu. Jag undrar t ex just nu om vi kommer vara hemma när årets Sommarpratare börjar förgylla eftermiddagarna i P1. Som sommarpratare bör man inte spela sin egen musik om man vill bli poppis. Som bloggare ska man säkert inte heller göra reklam för sina egna alster, men eftersom det är väldigt svårt att etablera sig som författare så passar jag på att använda det utrymme vi har berett för oss i cyberrymden. Den första romanen heter Väntrum och kan beställas HÄR. Som författare – utgiven eller outgiven – får man också ta sig friheten att rida på alla sina käpphästar. En av mina är att vi ska våga dela hela livet med varandra. Också det som smärtar. Kanske inte med alla, men jag är övertygad om att sorger är lättare att bära om någon eller några får och vågar dela dem. Ett avsnitt ur Väntrum om just det:
Det var från någon av dörrarna ljudet hade kommit. Hon hoppades att hissen skulle komma snart. Då kunde hon nonchalera det. Eftersom hon ändå inte visste varifrån det kom. Den dröjde. Femman lyste röd på displayen och hon hann ilskna till. Tänkte att någon hade blockerat dörren igen. Då hördes det ännu en gång. Ett dämpat vrål. Som i ångest. Som hon själv kunde ha skrikit när det hade varit som värst. Då när hon istället fastnat i tystnad. Det verkade komma från lägenheten mittemot hissen. Nyman. Hon trodde sig ha sett dem ganska ofta. Hejat och kanske bytt något ord om vädret. När hon fortfarande visste hur man talade väder. Det var ett äldre par. Eller i allafall han äldre. Kort i växten. Lite krum. Vitt hår och skägg. Som en tomte. Och kvinnan minst tio år yngre, enligt vad utsidan berättade, med ständigt nyslingat hår och kläder i starka färger. Nu kom hissen och hon klev lättad in. Just som dörren stängdes hördes det igen. Ljudet fortsatte att ringa i öronen fastän hon satte upp volymen på radion och diskade gårdagskastrullerna under hårt rinnande vatten. Hon slamrade med dem för att slippa ekot som hördes igen och igen. Och tankarna som hamrade. Hon borde ha kollat. Hade kanske ansvaret för att någon for illa. Eller åtminstone för att det inte fick ett slut. Ansvar för att någon annan? På köksbänken stod burken med kvittenmarmelad. Hon tänkte på Maryam igen. Hur hon skulle ha gjort. Vågat bry sig om. Jag måste. Hon försökte fastna vid någon trovärdig orsak till att ringa på. För man kunde väl inte bara säga att jag undrar varför ni skrek. Hon greppade decilitermåttet som stod och droppade i diskstället. Vilja låna socker. Det var väl så man gjorde. Till en kaka. Hon som aldrig bakade sockerkakor. Hon hade bara raggsockor på fötterna när hon gick ut i trapphuset. Tog trapporna ner och såg att dörren hade fastnat på en mattkant på femte våningen. En dörrmatta på rymmen. Bea rättade till den så att dörren gick igen och fortsatte sedan ner. Hon stannade upp utanför dörren. Det verkade tyst, men så hördes ett utdraget kvidande och hon ringde på innan fingret hann ångra sig. Tomtemannen öppnade. De rosiga kinderna var borta. Han var blek med djupa fåror under ögonen. Ännu äldre än hon mindes honom. Sockret föll och hon räckte bara ut sin hand mot hans. Som för att hälsa men istället la hon den försiktigt ovanpå hans handlov. – Hur är det med dig? – Hon är borta. Hon har rest och kommer aldrig hem igen. Han vände sig om och gick in i hallen. Hade lämnat dörren öppen så Bea följde efter. Stängde dörren bakom sig och ställde sig bredvid honom. Försökte hitta en fråga som inte var fel och innan hon fann den berättade han.
PS. Som förlagslös författare är det nog ännu svårare att bli av med korrekturfelen. Många finns det – och drömmen (?) är att nån förläggare skulle vilja sätta tänderna i hela texten. I detta stycke finns minst ett, men det och alla andra bjuder jag på.”
Same, same. But different.
Men skillnad är det förstås ändå. Numera heter alla fyra i familjen Ekhem i efternamn, vi är en husvagnsfamilj och barnen har blivit rätt stora. Och jag har blivit både poet och sjuklig. Numera lyssnar jag också på Sarah Dawn Finer. Det gjorde jag inte då, för vi missade det mesta av Melodifestivalen där i Nairobi. Så jag tar igen det med råge nu och lyssnar på den låt hon sjöng då. Den passar mig bra nu. Om du också är kär i Sarah så missa inte den fina dokumentären som SVT sände i fredags. K-special om jakten på Sally Bowles.
Och om du vill läsa eller hjälpa mig att sprida Väntrum, missa inte det för allt i världen. 😉
