Emilie och Anders som jag, och så många andra, mötte och berördes av i TV 3:s Drömmen om ett barn har beslutat att stänga sin blogg.

Det förvånar inte, för bloggandet har nog tagit mycket ork av dem med tanke på debatter och pajkastningar som uppstått under en del inlägg. Och de har fått lägga tid tid och kraft på att förklara sig och bemöta en hel del trista kommentarer från människor som sett deras blogg som ett debattforum och inte en personlig arena. Där har de fått lägga kraft som nog hade behövts mer till att hantera deras orimligt långa väntan på sitt barn.

Och nu, när beslutet är fattat, kommer som väntat ännu fler av de andra rösterna fram. De stöttande. ”Jag har aldrig kommenterat förut, men…” skriver många. Hos Emilie och Anders, precis som hos många andra bloggare. Först när det bränner till eller är för sent ger man sig till känna. Jag fattar det inte, och vill fråga ”Varför?”. Varför har de varit tysta med sina varma kommentarer tidigare, och kommer först nu? När det är för sent?

Frågorna är besläktade med dem jag ställer mig kring Facebook. Varför människor gör som de gör? Trevliga människor som gör val jag inte förstår. Jag får stöd på Facebook i min, just nu så påfrestande, sjukdom av så många. Oväntat många och oväntat mycket stöd. Ändå så händer det då och då, att någon som ALDRIG har hört av sig med en kryapåhälsning eller kommenterat mina bedrövade sjukdomsinlägg, plötsligt gillar en status som inte är menad att gilla. Flera gånger har det hänt. Att jag formulerat mig kring min förtvivlan och så är det flera av mina kompisar som trycker tummen upp?! Om man gillar mitt sätt att formulera mig så hade jag önskat att man skrev det, och på nåt litet sätt visade empati. För att ge tummen upp till mer än tre månaders feber och grusade drömmar är inte empati för mig.

Jag kanske följer Emilie och Anders och stänger ner. Inte bloggen, som är långt ifrån lika välläst som deras, och som jag skulle befria från fula kommentarer om de kom. Inte ska jag stänga bloggen, men kanske mitt privata Facebook. Det har hänt förr. Men då för att jag bara har varit less. Inte less:en.

Jag somnade med tårar på kinderna och vaknade bedrövad. Det ska jag inte skriva på Facebook. Nån kanske gillar det.

En bildkavalkad från en del av mina besök inom sjukvården. Imorgon är det dags igen.

Trötta, sjuka människor rekommenderas välja andra hus. Och korridorer med fler platser att vila på.

Litteraturen på Infektionskliniken verkar anpassad för målgruppen. Att orka mer är åtminstone det som jag önskar.

Överallt görs det reklam för min roman 😉

Ändå är boken ingen kassako, utan mer en husdjurskalv som får lov att kosta pengar för att matte tycker om den och vill att andra ska få lära känna den.

Vissa delar av vården är alltför välbekanta, och inga instruktioner behövs för att ta plats i en sån här stol. Men nu var det länge sen sist. Så länge att jag hade glömt att många som arbetar i de här regionerna ofta förutsätter att alla människor har sexuellt överförbara sjukdomar. Det har jag inte. Men tackar ändå för att hela kroppen undersöks i jakten på sjukdom.

Om man ska undersökas i rätt del av sjukhuset är Sjukhuskyrkan en plats att vila på.

Denna ”reklamskylt” hängde utanför datortomografin. Ett besök som skrämde eftersom det påminde så om min pappas skallskada. Men ibland möts man, i rätt stund, av landstingsklädda änglar som gör en trygg.

Vissa dagar (men tack och lov inga nätter) en egen säng, med samma färg på lakanen som hemma. Och hemmasängen är förstås den allra bästa.

Gårdagen innehöll så mycket. Fastän jag nästan bara vilar så händer både stort och smått. Igår oväntat mycket stort.

Febern och tröttheten som med råge fyllt hundra dagar visar inga som helst tecken på att vilja försvinna. Sonen oväntat intervjuad och på bild i tidningen. Dottern städade rummet med fart och gott humör. En vän kom till hörnsoffan och förgyllde min dag (och vårt glesa kylskåp). Barnen hade det bra på förskoleutflykt och hos en vän. Mannen hemkommen från sin tjänsteresa och bilen från sin. En med glädje och godis och en med en saftig faktura.

Blombudet ringde på med en helt oväntad bukett från en varm person som jag känner flyktigt, och redan tidigare tyckt om. Blommor som symbol för en omsorg som överraskade, gladde och uppmuntrade, och som ledde till ett värdefullt telefonsamtal.

Det väntade beslutet är fattat och meddelades barnen, och jag avbokade igår en lång drömresa som familjen skulle ha gjort i sommar. Det känns tungt, men nödvändigt. Skriv helst inget om att vi kan göra resan när jag blir frisk. Jag vet att det är menat att trösta och sagt med omsorg av alla de vänliga människor som säger just det, men för mig är det ingen tröst, för än vet vi varken vilken sjukdom jag har eller om jag faktiskt blir frisk. Vad jag tänker om tröst har jag skrivit om tidigare. Ett ”åh…” är egentligen det enda som behövs. En utandning av medkänsla. Ett andetag utan ord. Som en välsignelse.

I samband med den där ledsamma avbokningen så kom ett mejl från en gammal vän som jag träffar mycket sällan. En vän som jag förknippar med Göran Fristorps musik sedan jag som rätt nybliven körkortsägare körde till henne och lyssnade på Fristorps Sommarsång medan sommaren lyste upp min väg. Igår skickade hon mig, lika oväntat som blombuketten, en inspelning. En tonsättning av en av mina dikter. Skön sång, vilsam melodi och fantastiskt gitarrspel. Vilken gåva! Just när jag längtade så efter en egen Fristorp.

Idag sov jag till halv nio. Nästan personligt rekord. Inte konstigt med tanke på det batteri av försöksantibiotika jag häver i mig. Och inte underligt efter en sån dag som gårdagen. Då alla känslorna kom på en och samma gång.