Dottern och jag blev sugna på godis som vi sällan köper. Rökt ost.
Jag frågade sonen om han ville prova ost som smakar korv. Han tittade skeptiskt på den och frågade sen med femåringslogik: ”- Har osten klätt ut sig till korv?”
Osten ratades, och istället följde en lång sångstund med en av juniors favoritsånger i den just nu så populära sångboken.
”Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in…
…och korven korvad med korvaskinn”
Fast här var det ju osten som var korvad i korvaskinn….
I ett hus som funnits med under stora delar av livet finns mycket som väcker minnen. Gamla kära möbler och böcker. Ikväll läste jag en av bardomens favoritböcker för sonen. Tryckt 1972, köpt för 3:95 och en del av hans rötter. För rötter är annat än blodsband. Nu sitter jag i en grön, skön fåtölj som är i ålder med mig själv och påminner om en annan tid. Och lilleman som satt i den tidigare får del av den tiden. Vår gemensamma historia.
Stugan vid havet som får axlar att falla och feber att bli mer uthärdlig. Vi har inte varit här på det sätt som vi hade kunnat i vinter, eftersom packa och fylla kyl inför en helg har känts för kraftkrävande för familjens (självpåtagna) projektledare. Men nu bor mor och bonusfar här och välkomnar till hälsohem när man ber om det. Vila, uteaktivitet för barnen och senare dukat bord och lyxig lax med kärt sällskap också av syster och syskonbarn.
Kissen och jag låg på varsin plats i soffan medan övriga var ute och jobbade.
Ute på den skogiga och Dagmarröjda strandtomten vilar gamla kissen i sin grav. Det här var också hennes bästa plats på jorden.
Det är inte ovanligt att mjölken utpekas som orsaken till mängder av sjukdomstillstånd, inte minst inom alternativmedicin. Redan i slutet av 1900-talet 😉 märkte jag det när jag läste specialkostintyg skrivna av homeopater. I den nya tidningen Magasin Måltid läser jag en artikel om att diagnosen laktosintolerans delas ut lättvindigt och ibland ställs av föräldrarna själva. Kanske gör den laktosfria kosten magarna lugnare, men om det är annat som är grundorsaken till magproblemen (IBS ger ju precis samma symptom) så är det en björntjänst att sluta med laktos. Jag läser att restprodukten av osmält laktos hjälper tarmen att bryta ner laktos. Intressant! Så om man inte alls äter laktos blir det aldrig några såna smarta restprodukter. Man kan alltså bli mer känslig mot laktos av att äta laktosfritt!
Alternativ medicin och moderna dieter strider ofta både mot min kristna tro och min tro på vetenskap. Jag ser väldigt mycket religion i de rörelser som utpekar det vi stoppar i munnen som orsak till all sjukdom. Religionen märks också i andra matidéer, och när t ex ”fettdoktorn” uttalar sig om det hon kallar etablissemanget (som jag tveklöst tillhör) så ser jag en kamp om svart och vitt, sanning och lögn, gott och ont som har mängder av religiösa förtecken.
Det är nästan omöjligt för Livsmedelsverket och representanter för vetenskap och offentlig måltid att nå fram med såna här budskap, eftersom man ses som del av det där etablissemanget som bara far med osanning. Magasin Måltid har f ö ägnats ett eget inlägg på fettdoktorns blogg, och det som skrivs där skulle aldrig övertyga henne. Inte heller skulle artikeln om att laktosintolerans sätts som diagnos för lättvindigt övertyga dem som tror på att det är laktosen eller mjölken som är roten till det onda. Särskilt när det är Mjölkfrämjandet som har gjort studien som visar att laktosintolerans är vanligast på små och privata förskolor och i storstäder. Det vore intressant att se om en liknande studie av någon opartisk instans skulle tas emot som fakta.
Förmodligen finns det alternativa fakta som säger att man kan få långvarig feber av att äta både mjölk, mjöl, kött och socker. Så jag får väl skylla mig själv för att jag inte på alla plan tillhör den rätta religionen.
Skummad ekologisk lättmjölk i en uppmuntranslatte jag gjorde till mig själv.
Alldeles nyss hade jag kramkalas med båda barnen. En som gärna blir buren och gosad med, en som är nästan lika lång som jag och kramas på jämnhöjd. Pappan är på resa med kören och barnen fick sova i dubbelsängen hela natten. Dottern blev ombedd att göra det, eftersom det kändes bättre att hon låg bredvid lillebror när jag skjutsade mannen till bussen vid midnatt. En tiominutersresa, men ändå lite oroligt. Jag tror vi som är sunda föräldrar, dvs de allra flesta av oss, har inbyggda termometrar för vad som är OK och tryggt att göra i förhållande till barnen. Ibland behöver de nog kalibreras, men de finns där. Problemet är om jag får för mig att min termometer är nån slags sanning och det enda sättet att vara förälder. Visst finns det en del svartvita regler för vad man bör eller inte bör göra mot och med sina barn, men det allra mesta hör till en gråskala där det inte finns ett enda rätt eller fel.
Jag tänkte på det idag när jag läste Carolas blogg, som jag fortfarande tittar in till ibland. Allt Carola gör med sitt barn granskas av anknytningspolisen som har väldigt tydliga svartvita regelböcker. Jag tycker aldrig om när människor sätter sig till doms över andra, även om jag själv försöker agera om jag ser någon kränka sitt barn. Det händer inte så sällan att människor pratar illa om sina barn. I verkligheten och på nätet. På ett sätt som inte handlar om att tala ut hos en vän, utan mer verkar vara ett desperat sätt att försöka nå förändring. Men det blir inte bra för nån om det görs i offentlighet. Ibland har jag vågat höra av mig till den som jag (med min termometer) upplever hängt ut sitt barn och förklarat hur jag tror att barnet upplever det. Ibland vågar jag, men inte alltid. Och när jag vågar tänker jag igenom mina ord massor av gånger för att de ska ha chans landa som den omsorg de faktiskt är. Men säkert upplevs de ändå som ett slags dömande.
Det är många som sätter sig som domare över just Carola och försöker tala henne till rätta genom kommentarer på bloggen eller artiklar i Aftonbladet. Självklart kan man ha olika övertygelser, men det jag blir så störd av är när man som utomstående, utan ens en glimt av hela bilden, har så bestämda åsikter om hur andra absolut borde göra. Jag skulle aldrig lyssna på såna påhopp. Ens om de innehöll något som jag behövde höra. På dagens blogginlägg av Carola kommer det att bli många upprörda synpunkter om att någon annan har fått lägga Zoe och om att flickan sover i egen säng. Det gjorde vår pojke också från början. När vi försökte hjälpa honom att komma till ro i vår säng blev sömnlösheten ett faktum. Han låg spänd och tittade i taket. Det tog tid att vänja sig vid att sova intill någon annan. Inte konstigt. Men det gick över. Nu är han ett trångt och varmt men mycket kärt plåster på oss i sängen större delen av natten.
Barnhemssäng och sorgligt avsked
De första dagarna vi träffade vår lille var vi tvungna att lämna honom på barnhemmet om kvällen. Det var tungt….. Första kvällen la han sig ner och stoppade fingret i munnen så här, men redan efter ett par dagar grät han och ville följa med oss. Smärtfyllda avsked. Men sedan den 17 november 2008 har vi varit tillsammans. För alltid.
Vi gör inte alltid rätt som föräldrar, varken mot dotter eller son, och om någon i värme och kärlek säger något om det vill jag lyssna. Men jag skulle verkligen inte vilja höra uppfostrande och dömande åsikter om det från höger och vänster. Lika lite önskar jag att Zoes och Amadeus mamma skulle behöva få det.
Tack vare relationer som förgrenat sig så har många av mina skrivna ord hamnat på en norsk hemsida. Eller… hamnat är fel ord. De har valts med omsorg av Kjerstin Aune som själv både författar och tonsätter så att jag berörs på djupet. Det är en verklig ära att citat ur mina aldrig utgivna dikter får ta plats bland Siterte sitater. På Facebooksidan som hör till fick jag häromdagen se ett av mina citat vackert infogade i en bild. Glädje.
Det finns så mycket att glädjas åt, men detta med febern får mig ibland att dippa rejält. Det är som att jag har glömt hur det är att vara frisk och pigg och full av ork. Och när jag tänker tanken att ”jomen nu ska det nog vända, imorgon är det bättre” är det som att jag skäms över att ens hoppas. Jag menar, om man har haft feber i 2,5 månad så är det nästan mer sannolikt att fortsätta vara sjuk än att det plötsligt skulle gå över. Eller nåt…. Märkliga tankar. Men det finns andra som vet (än mer) vad sjukdom är, och fler som formulerat sig kring det. Jag tar hjälp från Siterte sitater av ord som ger tröst till en sjukling.
”Det finnes ingen sykdommer som ikke kan helbredes. Det finnes bare sykdommer som det ennå ikke er funnet noen kur for.”
Bernard Baruch
”Når man er frisk, er man ung, når man er syk, er man gammel, uansett hvilken alder man befinner seg i.”
Kristina Augusta
Blossande kinder får ofta gosa med en som är glad att ha mig hemma.
Tänk vad feberdeppande kan vändas till tacksam glädje över allt gott som regnar över mig. Människors omsorg i form av mejl, böner, tankar, samtal, hälsningar och så de där konkreta godisregnen.
Postöppning with a view (and some motljus)
Idag fick maken och jag en bröllopsdagspresent med posten eftersom vi firar 20-årig bröllopsdag i sommar. Tänk att man kan få presenter då! Det här bådar gott 😉 Dessutom innehöll kortet ord som väckte minnen från vår härliga bröllopsfest. En bonus var att jag satte mig ute på gården på en bänk och öppnade posten, och upptäckte att det blivit illgrön vår.
Berg och lilja i dagen
Och när maken kom hem från jobbet var han sändebud. En god vän hade skickat med en kryapå-present till mig. Igår, i en bisats till en kommentar hade jag skrivit på Facebook att mitt favoritte var slut. Och här kom det.
Önskete och barndomsminnen
Förutom kvittente och annat godis fick jag ett utdrag ur vännens Mina vänner från lågstadiet. Jag skrattade stort åt vad lilla Cecilia hade skrivit:
Jag är bäst i ….LÄSNING Jag är sämst i ….RÄKNING Bästa pop-grupp ….ABBA Bästa hit….. HOPPAT FRÅN ANDRA TRAMPOLIN
Det där med räkning var extra kul eftersom jag suttit med kära mamma idag och (nästan) slitit mitt hår över det här med bokföring och deklaration som är den mörka baksidan av bokförsäljandet. Tur att jag just idag fick skicka iväg en Väntrum till huvudstaden, så det gick att förstå lite av vitsen med deklaration.
Vitsen med vänskap är inte svår att förstå! Godis!
Se på teve och läsa böcker är de aktiviteter som jag har ägnat mig mest åt under den här långa sjukperioden. Förutom att – som nu – blogga via iPhone, förlora i Rumble och beklaga mig på Facebook. Tur för mina kontakter där att jag blev sjuk under fastan, så de slapp läsa suckstatusar under första månaden av min sjukdom…
Så vad har jag då sett på teve och hur har det varit?
Nyhetsmorgon (TV4)
Vissa berörande ämnen, men alltför mycket icke-nyheter för min smak. Strandmode och innekakor t ex.
Efter tio med Malou (TV4)
Intressanta och viktiga inslag, men ojämnt och ibland pinsamt dålig koll på gästernas namn. Och väldigt många repriser.
Fråga doktorn (SVT)
Rart och småtrevligt med förvånande mycket som intresserar mig. Ålderstecken?
Sjukhuset (TV3)
Spännande dokumentär, men inte nåt uppbyggligt program för en diffust sjuk som kan tro att hon drabbats av många av sjukdomarna i serien.
Babel (SVT)
Helt i min smak med en programledare som jag uppskattar mycket (Jessika Gedin) – men ibland generande ledsamt att se alla dessa intervjuer med författare som lyckats med det som jag inte lyckas med: att bli utgiven.
Big C (SVT)
Utmärkt serie, men temat kan ge efterhängsna och ovälkomna tankar.
Extreme Home Make Over
Intressant med före och efter, och att livet görs enklare för människor som behöver det. Men så hysteriskt mycket skrikande att det inte går att se hela.
Och för en sjukling som ligger hemma i ett hus med extrema behov ger det ibland lust att nån ska jämna också detta hus med marken och bygga ett Disneyhus. Medan vi är på semester 😉
How clean is your house? (7)
Läskigt. Särskilt att det skulle gå att hitta enskilda detaljer i vårt hem som skulle kunna uppröra de här frejdiga hemsanerarna.
Du är vad du äter (7)
Trots att Skipper har samma tonfall som programledaren för EHMO så kan jag bli inspirerad att träna som sjutton och därmed äta bättre. Men när det första inte går tröstäter jag istället….
Sjunde himlen (Kanal 5)
Lycka! Jag älskar denna helylle-serie. Att det i svensk teve faktiskt går ett program om en pastorsfamilj med ett helt vanligt liv och vanliga problem, och där kyrkan är en del av livet. Och så är det gjort på ett sånt där amerikanskt sätt att jag gråter i slutet på VARJE program. Underbart!
Bild från cdon.com
Med andra ord så skippar jag ofta alla de andra programmen (även om jag sett dem en hel del under den här tiden), men Sjunde himlen får mycket gärna vara mitt sällskap även som frisk. Men då kan jag inte ligga i soffan varje vardag kl 11:15. Jag kanske ska köpa hela serien och se den från början med barnen. Klockrent fredagsmys för en helyllefamilj 😉
Samma månad som vi gifte oss, för tjugo år sedan, föddes den katt som skulle följa med oss i nästan 19 år. Förra vintern fick vi säga adjö till Nelson när hon(!) började bli för sjuk.
Nelson 18 år
Jag saknade henne med oväntat kraftfull sorg. Ett halvår senare fick dottern en kattunge som istället blev familjens fyrfota vän. Vansinnigt söt, men det var länge påtagligt att jag inte kände den här katten som vår Nelson. Hennes ”prat” och gospreferenser kunde jag utan och innan, och nu kom en helt annan personlighet.
Duffy 11 veckor
Och nu när lillkissen börjar närma sig året känner vi varandra. Hon är sin alldeles egen personlighet, men har samma intresse för att dricka ur muggar och glas, och samma favoritplats i sängen som sin företrädare.
Det är vissa dagar en utmaning för en febrig mamma att få gossen vaken, påklädd och till förskolan ett par hundra meter bort. När jag minns tar jag hjälp av André de Lang som hela familjen hörde på konsert på min födelsedag i september. Idag behövdes det tre Awe mama och två Same ol´ story för att pyamasen skulle komma av och kläderna dansas på.
Det här är originalet som Björn Skifs senare gjorde omåttligt populär som Håll mitt hjärta. Den är också fantastiskt fin, men här hemma är det Same ol´story som fungerar som vardagsmotor och helgförgyllare.
