Friskar upp mig med en altandörr på glänt och låtsaskuckelimuck. Ett glas juice spetsat med saften av den sista påskcitronen.
Det hjälper inte det minsta mot virus, men smakar gott. Annat som smakar gott är mejl från flera läsare som har nått mig de senaste dagarna. Tack för att ni hör av er och berättar att ni har blivit berörda av mina ord. Det betyder så mycket.
Den som vill friska upp mig ytterligare får gärna gilla mitt skrivande på Facebook. Där föds en och annan haiku även om övrigt kreativt skrivande vilar liksom jag själv, just nu.
Gissa om jag är trött på att vara trött och ligga här i soffan med ont i huvudet. Jag förstår ju att det tar tid att bli alert efter en så lång hälsosvacka, men nu när tempen hittar normalläge ibland så börjar det dåliga tålamodet också hitta fram. Och förstånd biter inte på dålamod.
Är det kanske nån som har nåt bra recept på Kuckelimuckmedicin som gör att man återfår krafterna snabbt? Jag är nästan benägen att prova hälsokostplacebo. Men bara nästan…. Astrids originalrecept på Kuckelimuck har jag, den där röran som Karlsson på taket rekommenderar. Men den hjälper nog lika lite som påskgodis anno 2012. Kanske lite semesterdrömmar kan liva upp.
Våra juveler på Astrid Lindgrens Värld 2011.
Astrid Lindgrens Värld är vårt bästa familjeresmål. (Förutom Kenya.) Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det. Och det har jag nog redan gjort.
Barnen och jag spelade förresten ett Astridspel i påskhelgen, och dottern och jag brukar kunna alla frågor. Men denna kunde ingen av oss. Kan du?
Vad heter Tommy och Annika i efternamn?
Allsång med Prussiluskan och Kling & Klang. Värt hela entrékostnaden, bara det.
Nu är det offentligt vem av mina läsare och bloggkontakter som så generöst hjälpte mig att klä min roman Väntrum i nya kläder i höstas. Fantastiskt vackra och talande kläder. Den här bilden och bakgrunden till den och Väntrums fina omslag hittar du hos Ett Vanligt Liv, EVL idag.
Jag är inte lika ung och vacker, annars liknar det mig med min (o)vän termometern 🙂
Jag är så enormt tacksam för att ha fått den här hjälpen, utan minsta önskan om ersättning. Tänk vilken gåva att ha fått möta så fantastiska människor!
Boken kan du läsa mer om genom att klicka på länken om Väntrum i menyn längst upp. Och om du vill beställa den går det utmärkt att använda kontaktsidan.
Långvarig feber kan ge goda biverkningar, och det mesta det som jag har läst och sett på film den senaste månaden är godsaker skulle jag ha missat om jag hade varit frisk och i farten. En av de filmer jag har sett från konvalescentsoffan är ”The great debaters”
En fantastisk film av den typen som alltid har berört mig djupt, men än mer de senaste 3,5 åren. Nu när jag är mamma till ett svart barn. Människors uttryck för rasism och övrig främlingsfientlighet skapar nu ännu mer olust och sorg i mig. Och jag har fått inse att det faktiskt finns människor som tar tydligt avstånd om ett barn med mörk hy tar plats i en vit familj.
Mor och son den friska(re) vintern 2009/2010
När jag såg The great debaters hade jag nyss hört nyheten om att filmen Hungerspelen (som min dotter och hennes vänner såg med stor behållning dagen efter premiären) skapat en oväntad debatt. Människor förfasar sig över att de människor de tyckt om i boken spelas av svarta skådespelare i filmen. Det gjorde så ont att läsa att jag har svårt att hitta ord. Men Johanna Koljonen hittar orden också om det. Också Johanna har jag sett från soffan. Hon intervjuades av Malou om boken om Carola som jag nyss har beställt. Det är nåt så tilltalande med Johanna Koljonen som gör att jag skulle kunna göra oväntade saker för att få höra henne. Till och med lyssna på P3 en liten stund 🙂 På samma sätt som jag upprörs av främlingsfientlighet så upprörs jag över fientligheten mot Carola. Vi kanske kan kalla det Främlingsfientlighet. Så många människor som tycker till om henne på kränkande och rent elaka sätt. Som om det inte bara är OK utan nödvändigt att vara offentligt elak mot vissa personer. Jag får för mig att Johanna K och hennes kollega har fångat något av det, vid sidan av annan orättvisa, i sin bok.
Jag lyssnade på Carola under Främlingstiden, men det var när vår lilla, lilla tös upptäckte hennes sånger som jag började lyssna mer. Nu följer jag med glädje Carolas blogg inför mötet med Zoe. Nu är hon inte bara en utmärkt sångerska och modig kristen, utan en adoptionsbloggare. Och dem följer jag som bekant gärna. Just nu i horisontalläge via iPhone.
Det är en annan dag. Både fastan och påsken är över. På fettisdagens kväll stängde jag, också i år, ner mitt privata Facebookkonto. Wordfeud (som inte fanns med förra året) raderade jag också, i syfte att bryta vanor och ägna tiden åt annat. Svårt att säga om pausen har gjort mig ens en smula visare, lugnare eller frommare. Sannolikt inte, men jag har ägnat mer tid åt annat. Sånt som jag tror bygger upp mig mer än t ex Facebook och Wordfeud.
Så nu är frågan: ska jag återuppta det eller låta pausen fortsätta?
Författarsidan på Facebook har jag kvar, och ser där inget av vad andra har för sig. Och jag märker att jag inte är sugen på att väcka upp den privata profilen som brukar vara minst sagt aktiv. Så den fastar nog vidare. Och de som eventuellt saknar mig där hittar mig lätt på andra ställen. Fast då måste man ju anstränga sig lite och lyfta blicken från Fejjan 😉 Det är inte alltid lätt att göra det. Jag själv fastnar alltför lätt i bekräftelse- och nyfikenhetsträsken i Facebookland. Jag gissar att precis samma marker finns i Twitterlandet. Så jag tror jag fortsätter att hålla mig utanför. Och övar att lyfta blicken både uppåt, utåt och inåt. Kanske det går även med FB. Men jag tror det är svårare.
Genom fönstret syns en nästan svartvit värld. Det är vackert. Vår- och sommareuforin som breder ut sig bland svenskarna drabbar mig aldrig. Jag vet aldrig vad jag ska svara när det blir prat om hur häääärligt det är med de ljusa kvällarna. Det är fel svar att berätta att man saknar skymningen och de tända ljusen. Såna åsikter provocerar, så rätt ofta har jag vett att hålla tyst och bara nicka. Men det här är ju min blogg så nu berättar jag att nysnön och det mulna vädret inte gör mig något alls. 😉
Annandagsutsikt
Det här vädret skulle vara skönt att ta en långpromenad i, men det är inte läge för det. Mer läge för fortsatt vila, och kanske en repetition av en av gårdagens glädjor:
En stund på kvällen och på morgonen när jag just vaknat är jag lite pigg. Så varje morgon tror jag att jag börjar bli frisk. Sen går det nån timme så förstår jag att det inte är så. Inte än, men snart…
Ingen kyrka idag alltså. Men texter och sånger som ger påskdagskänslan. Så länge jag lever, är en sån sång. Som ger hopp. För fastän det här är en synnerligen envis och tröttande virussjukdom, och det nu verkar helt orimligt att kunna ta en rask promenad och jubla över livet och skapelsen så vet jag att det kommer ett sen. Men tålamod är inte min gåva så sen:et får gärna komma snart!
Nu har de pigga timmarna passerat, så bilderna från vår påskafton får tala istället.
Den sista fastepärlan, som får handla om hela Frälsarkransen, kommer på påskdagen, när fastan helt och hållet är över och påskens glädjerop skallar i kyrkorna. ”Kristus är uppstånden!”.
Påskdagen är den dag på året som betyder mest för min tro. Symbolen för att hur mörkt det än verkar så kommer ljuset att segra, att det finns en räddning från mörkret. Frälsning betyder just räddning/befrielse. Frälsarkransen som Martin Lönnebo skapade kan vara en räddning från ett liv i slentrian och tomhet, en hjälp att nå de viktiga livstankarna också för den som inte närmat sig Frälsaren, Jesus. Jag önskar att du ska våga närma dig påskens mysterium och fundera över vad det kan betyda för dig, om det är sant att det finns en räddning från mörker och smärta. Jag önskar dig något fast att hålla i, hur hårt havet än stormar, och något/någon som håller om även om du inte orkar se eller tro att det finns annat än sjunkande skepp och isande hav. Det är hundra år sedan Titanic sjönk och människor låg hjälplösa i det kalla vattnet och hoppades på en frälsarkrans. Just i denna stund famlar andra människor, i en annan tid, i hopplöshetens hav och vågar kanske inte tro att räddningen finns. Påskdagen hjälper mig att tro att den finns. För alla.
Endast för livräddning
Jag lyssnar på de outgivna (Kom igen, vakna nu Verbum! 😉 ) sångerna om Frälsarkransen som vännen och jag har som dröm att ge ut en dag. Som en snitslad bana till Frälsarkransen och den tro vi delar. Nu lyssnar jag på den sång som handlar om uppståndelsen. Livets seger. Min vän sjunger med en berörande innerlighet, pianisten som tonsatt mina ord lyfter dem hoppfullt mot himlen.
En del av hoppet är just att vi människor skapar tillsammans. Sånger, möten, måltider, samtal. Vi är här tillsammans. Delar livet. Med varandra. Tack Gud!
Det är en GLAD och god PÅSK trots att jag inte är pigg. Såna här gånger blir lyckan över att ha familj än mer tydlig. Utan att bjuda hem någon finns det en liten skara att skapa stämning med. Barn och make har köpt hem godsaker och gula blommor, och vi har det gott även om jag är trött som en ovattnad tulpan. Men nu går tempen ibland ner till det normala, så jag har hopp om bättring.
Förutom tempkurvan så tittar jag på statistikkurvan för bloggen. Det syns inte bland kommentarerna, men när jag länkade till DN-artikeln om Carola (och mitt blogginlägg därmed ”pingades” och syns där) så gick besökskurvan upp i skyn lika snabbt som den blivande SA-mammans flygplan.
Skärtorsdagstopp
En person som Carola gör att det blir uppståndelse av annat slag. Googlande och skvallrande går i topp. Därför gör det mig så hoppfull om mänskligheten att alla människor runtom henne har kunnat bevara hemligheten så länge, utan några läckor till pressen. Över hundra besök har kommit via DN de senaste dagarna, och närmare två minuter har besökarna i snitt stannat kvar här. Häftigt! Men det är ändå lite jämfört med besökarna som kommer via Heddas blogg. De är också många, och stannar i över tio minuter i snitt! Välkomna alla! Jag tycker förresten att det är mycket roligt med kommentarer eller mejl som berättar om vilka mina återkommande läsare är, så om du vill ge mig ett påskägg så önskar jag mig ett som är fullt av ord.
När jag kom upp vid sextiden idag (nej, jag kan inte sova länge ens när jag är sjuk – men somnar lite på soffa och säng under dagarna. Och redan framför Råttatouille igår kväll…) så hade påskharenmaken varit framme. Mitt barndomsägg innehåller godsaker, och en tidning fick jag att läsa, precis som barnen 😀
Till mina bloggläsare, bokläsare och reklammakare vill jag skicka mina varmaste påskhälsningar med önskan om en ljus vår och – för dig som behöver det – nytt hopp som får det frusna att smälta.
Gudspärlan. Gyllene och fulländad. Början och slutet. Skimrande vacker och dyrbar, men inte guld av det ouppnåeliga slaget som bara ett fåtal kan få ta del av. Ingen guldgud med korslagda ben som passiv väntar på offer och människor som presterar sig till kärlek.
Jag tror på en aktiv Gud. Som älskar med en mors kärlek. En Gud som kliver ner från sin gyllene tron och blir människa. Låter det största miraklet ske genom en fattig och ung kvinna, som ger liv åt livets Gud. Helt och hållet Gud. Helt och hållet människa. En gudomlig paradox.
En Gud som ser människors ständiga kamp och brottning med skulden – och visar en försoning som övergår allt förstånd. Livets och kärlekens seger. Ett mysterium fött ur smärta. En utsträckt hand. En långfredag. För länge sen, och alldeles nu.
