Det finns en i familjen som är väldigt förtjust i väskor.
Men plastkragar gillar hon sämre. Redan när narkoslulligheten släppte tog hon av tratten som enligt veterinärens påbud skulle sitta på i 10 dagar. Första gången hon tog av den satte vi tillbaka tratten igen. Det hjälpte inte….
Inte heller har hon läst instruktionerna där det står att katten ska ta det lugnt. Fast just nu lyckas hon iofs bra med det.
När jag och fästmannen var på väg att bli gifta, för 20 år sen, umgicks vi mycket med min gamla brevvän. Hon bodde då i kollektiv med några andra gemensamma vänner och vi ägnade en hel del tid åt det engelska sällskapsspelet Therapy. Ett mycket underhållande spel där nya sidor av medspelarna uppenbarar sig. Det går ut på att samla ”pluttar” i terapisoffor genom att klara av psykologiska frågor om olika faser av livet och genom att ta sig ur diverse terapisituationer där motspelarna agerar psykologer.
Vi ville gärna ha ett eget spel och ägnade flera Londonbesök åt att leta efter Therapy. Utan framgång. Jag skrev brev (detta var på snigelbrevstiden) till företaget men det kom tillbaka från England med texten ”Åter avsändaren. Adressaten okänd”. Vi frågade hos spelantikvariat och fick veta att det här spelet hade kommit från USA där man slutat tillverka det. Tills plötsligt: under ett av de senare Londonbesöken letade vi som vanligt igenom utbudet på Hamleys, och BINGO! Där fanns en nyupplaga av sällskapsspelet Therapy. Lyckan var stor! Och spelsamlingen komplett. Nu går det till och med att hitta information om en ännu nyare upplaga spelet.
Nuförtiden spelar vi mer sällan våra många sällskapsspel, och till skillnad från för dryga 20 år sedan har jag numera egen erfarenhet av terapisituationer. Trots det är spelet lika roligt idag. Och i helgen har vi haft terapeutiska lekar igen. Vi spelade Therapy vid dessa vänners förra besök och igår var det dags igen. Ett intressant spel att spela med vänner som vi lärt känna under en omtumlande tid av livet.
Eller vad sägs om såna här frågor: ”På en skala 1-10, hur romantisk är du?” (Särskilt spännande när äkta hälften är ”terapeut” och ska gissa vad ”patienten” givit sig för siffra)
eller ”Vem av spelarna skulle en gammal dam helst be om hjälp över gatan?”
Tystnadspärlorna håller samman armbandet. Nätternas vila ger förutsättning åt dagen. Men också under våra långa dagar behöver vi hitta stunder av tystnad, eller som Ferlin skrev, vardagsro.
Dock göras mig dagarna långa
ibland i min gröna berså.
Är jag en av de mycket för många
eller en av de mycket för få?
Jag också, skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder, om inte till lycka,
så bara till vardagsro.
Nils Ferlin
Jag tror både Nils och vi andra behöver hitta den bron själva, och att den kan se olika ut för oss. Bron som leder till vila och ro.
Vilken är din bro till vardagsro?
Just nu är jag en mycket lycklig författare.
Ungefär så här ser mitt leende ut. Så att ögonen inte syns.
Varför jag är så glad kan du läsa i en kommentar till förra inlägget och hos Ekke. Eller på min författarsida på Facebook. Den får du gärna gilla om du gillar att gilla. Jag har gått och hoppats ett tag på att få fira hundragubbesjubileum, men det går lite trögt 😉
Men jag är glad ändå.
Att få göra skillnad. Det är lycka det.
Sandra, bloggare på andra sidan vattnet, följde några bloggkamraters exempel och fotade gröna detaljer i sitt hem. Det gillade jag, som gillar grönt, så jag passade på att fota lite här i morse innan vi skulle traska till förskolan.
En del av det gröna på bild kommer från barndomsvännen Signe som, till min och mångas glädje, också bloggar numera.
Så där ja. Nu har jag parallellt med detta gjort lite ordförandejobb, och har öppnat romanmanuset för att försöka skriva min huvudperson längre in i bekymren. Kreativiteten är dock naggad i kanten eftersom tempen envisas vara för hög och huvudet luddigt. Men viruset är alltför gammalt för att smitta, så jag ser fram emot att krama kära vänner välkomna senare i eftermiddag. Och den yngste i familjen ler lyckligt över att hans äldsta vän kommer på besök. Han som sov i sängen intill under de första åren i livet.
Jag sitter och väntar på dansskolan medan junior övar. Disco Kidz.
Den här sortens aktivitet passar mig utmärkt. Man betalar avgiften och barnet dansar. Punkt. Inga ansvarsgrupper, fikafix eller lotterier. Därför passar jag mig noga från att bli hockeymamma och är inte det minsta avundsjuk på nära och kära som ägnar hela helger och många vardagkvällar på barnens idrottsklubbar. Jag beundrar att de gör det utan att sucka, men vill verkligen slippa det själv.
Barnen är synnerligen efterlängtade (som bekant) och jag älskar att vara med dem och att göra saker tillsammans med dem – men jag vill inte ägna all ledig tid åt aktiviteter som jag själv inte valt med människor jag inte har valt. Själviskt. Jajamen. Men så är det. Jag undrar om jag är en minoritet även här, eller om det är politiskt inkorrekt att avslöja att man inte vill viga all sin tid åt sina barns aktiviteter.
Det finns ett uttryck som ibland används mot såna som jag: ”Barnen är det bästa vi har. Det är klart att vi ska göra allt för dem.” Precis de orden fick vi kastade mot oss på första föräldramötet när vår nästan 2-åriga tös börjat förskolan. Ett föräldrakooperativ som tappade personal just när vi kom med. På det där mötet fick vi veta att vi minsann borde ta ledigt från jobbet och stötta på förskolan. Tydligen hade vi missförstått när vi trodde att vi skulle ha förskoleplats just för att kunna vara på jobbet.
Nu är det ju inte så att jag är emot ideellt arbete, för jag ägnar mig åt en hel del sånt – om än inte kopplat till mina barns hobbies. Men jag är mycket nöjd med att själviskt sitta här på en stol och pusta ut och filosofera medan barnet tränar. Fastän barnen är det bästa vi har.
När gossen i flera veckor hade dansat sig till förskolan var det läge att börja dansskola.
En lång dag går mot natt, och jag ska leta rätt på en ny bok att börja läsa. Eftersom jag har legat efter med läsandet finns det en del att välja bland. Gårdagens avslutade Nesser gav både god och sorgsen eftersmak. Det är en rikedom med böcker som ger eftersmak. Och med läsare som också gör det. På en snabbtur bland mina bloggarkollegor ikväll stannar jag till hos Emilie och Anders och hittar en skön bild på en Väntrum-läsare.
Märta har också haft en bild på bloggen från när hon läst min roman på en solstol utomlands. Härligt att se ögonblicksbilder på mina egna läsare. Ögonblicken när orden når fram. Wowliksom! Finns det kanske fler bilder därute? Det vore jätteroligt om ni skickar dem till mig i så fall (ekhemmanet@ekhemmanet.se), så kan jag göra en peppingsamling för dagar när skrivandet känns trögt 🙂
Den här lilla krabaten är större nu, och har idag fått tratt på huvudet efter besök hos veterinären. Tänk att man förutsätter att alla katter är superfertila och att vi, liksom förmodligen de flesta ägare, gör nåt åt det innan man ens vet om de alls kan få ungar.
Eftersom våra hjärnor har inte-filter, dvs svårt att förstå negationer, börjar jag i andra änden. Med bekymmer. Vad är det?
En plats där alla problem och allt krångel försvunnit. Nog kan den kallas himlen?! Jag tror vi kan ana den redan här. I möten med människor som vi kan vara oss själva med. I stunder då vi känner oss lyckligt lottade. I ögonblick av kravlös vila.
Wiktionary definierar bekymmer som anledning till oro.
Bekymren behöver jag inte leta. De kommer ändå. Men bekymmerslöshet är en konst att lära sig. Att leva. Jag fattar om den blå pärlan och övar mig.