Till julaftons godaste gottor hör Karl-Bertil. Tage Danielssons sköna saga och röst och Per Åhlins illustrationer, tillsammans med Gunnar Svenssons feelgood-musik.
Den här fuskinspelningen försökte jag se när vi firade jul i Kenya för tre år sen. Det gick inte så värst bra. Men i år firar Karl-Bertil med oss efter julevangeliet och maten, och före Stilla natt.
Vi åker bil med barn och stora barnet. Svägerskan som jag känt sen hon var två år, och sin storebrors ögonsten. Jag anar att det bidrog till att jag snabbt såg att han var mannen i mitt liv. Efter att vi känt varann i 2,5 vecka friade han. Det är över 21 år sedan nu. Och jag är så tacksam över att trygghet och kärlek finns lika tydligt nu.
Vi har lyssnat till julmusik och Astrid Lindgren-sagor, och har nu gått över till en gammal favorit-CD. Fjedur. De bidrog till att fantastisk sydafrikansk musik togs till Sverige, och har på så vis påverkat några av mina avgörande vägval i tonåren. Det är underbart att höra CD:n som vi hade som EP, och att sjunga tillsammans i bilen som vi gjorde så mycket innan vi fick barn.
Fruktsamma julklappstips om fantastisk musik till dig som längtar barn, har barn, känner barn eller har varit barn.
Vår kompis Dan Bornemark har gjort en nyutgåva av sin och mamma Gullans fantastiska platta Fruktsallad. Vi älskar den och har flera exemplar för säkerhets skull. En CD som vi bokstavligt talat nött sönder är deras Jorden runt. Helt otrolig musik för stora och små. Vi spelade den rätt omgående efter att ha mött Ambros i Kenya, och han fick snabbt en favoritlåt som han ville höra hela tiden. Enligt honom heter den Eoeo, men titeln är egentligen Kilimanjaro. Fantastiskt att den (då) kenyanske 2,5-åringen fick just den som omedelbar favorit.
Här kommer en soft, gammal julhälsning från Dan.
Hälsa honom God Jul tillbaka när du beställer i hans webbshop, vettja.
Jag har nyss sett Tjuvarnas jul med morgontrött och lättskrämd femåring i knä. Mysigt!
För flera år sedan upptäckte vi en annan julkalender som hela familjen (då tre personer stor) tyckte mycket om. Den danska Jesus och Josefine. Vi missade en hel del avsnitt, men jag hittade den till försäljning och gladde tösen med en uppskattad ”städa-rummet-inför-jul-present”. Jag har sett och hört klagomål på Jesus och Josefine från både kristna och okristna håll. Olika typer av klagomål förstås, men själv tycker jag enormt mycket om seriens experimenterande med tanken på vad som kunde ha hänt om inte Jesus hade kunnat fullfölja planen att besegra ondskan.
Oavsett vad man tror om det så är en sak säker, utan Jesus skulle det ha varit tämligen julfritt just nu. Och vi hade kanske ägnat oss åt midvinterblot istället för lussefiranden och tusen juleljus.
Under adventstiden 2008 såg vi Jesus och Josefine som julkalender i Nairobi.
Mor och far och krasslig tös ser på Tomten är far till alla barnen. Ljus på bordet och pepparkakor med ädelost- och yoghurtröra skapar julefriden som filmen inte riktigt lyckas med. Tragikomiskt minst sagt.
Jag hörde Kjell Sundvall föreläsa en gång (om ledarskap) och minns att han berättade att manusförfattaren till Tomten är far till alla barnen inte alls hade nån vana att skriva manus, och skickade in det i ett första mycket obearbetat utkast. Monica Rolfner heter hon, och på sin hemsida berättar hon hur det gick till och citerar följebrevet hon skickade med till Kjell. (Särskilt intressant för nån som nyss skrivit följebrev och postat manus). Och blev inte refuserad fastän en del bearbetning behövdes. Hoppfullt att läsa när refuseringarna duggar tätt över Ekhemmanet. Inte refuseringar från filmregissörer, för den genren har jag inte testat än. Men jag har nyligen skickat Väntrum till en proffsig och vänlig filmskapare som kommer att ge mig reflektioner på om den berättelsen skulle kunna passa som film. Det löftet är en stor gåva, oavsett hur omdömet blir.
Tillägg en bit in i filmen:
Och så kom en scen där den superfertila pratar om hur fel det är att adoptera, att man vill naturligtvis ha egna barn, och ett vitt. Och in kommer de nya grannarna med sin adopterade flicka i pappans famn. Men adoptivpappan säger själv till sin fru att ”vi kan inte få egna barn”…
Undrar om det var en genomtänkt tanke bakom det (att han inte tagit till sig barnet) eller om det var den vanliga (#X%&¤%-)idén om att adopterade barn inte är ens egna…..
En osedvanligt trött dag efter alltför få timmars sömn inatt. Sjukt barn och sympativakande mamma. Och så en fullmatad arbetsdag på det. När tröttheten faller över en och får småsaker att verka stora gäller det att ta till feelgood-knep.
Tända ljus, gott te och julkalender på teve med barnen är en bra början. Ett inslag på Kulturnyheterna om när Tranströmer idag besökte Rinkebyskolan var en skön fortsättning. Och snart reprisen av På spåret. Jag leker fredag igen.
TGIF brukar de som är mer framåt än jag ibland skriva. Men jag drar till med TGIL idag. Thak God It´s Luciaday!
För det är en skön dag. Arbetsdag men flexförkortad eftersom förskolan bjöd på luciatåg på eftermiddagen.Och även under arbetsdagen bjöds det på lussebulle och barnasång, och något som av kommundirektören presenterades som att julevangeliet skulle läsas. Det blev det, men med en sundsvallsk och modern tappning. Väldigt roligt, och jag tackade Gud också där över att alla dessa människor känner till julevangeliet så väl att skratten landade där de skulle. Undrar hur det ser ut om tio år. Kommer det då att vara väl känt vad ”Och det hände sig vid den tiden…” står för?
Jag leker fredag och sitter just nu vid köksbordet till stearinljusens sken, diskmaskinens surr och julmusik. Och jag upptäcker just nu att man kan publicera sin Spotifylista! Häftigt!
Älskade familjen är ett par hundra meter bort och besöker Svartviks skolas luciafirande med marknad och lussande utomhus. Särskilt glad är jag över att Mr Mammig kunde tänka sig 45 minuter utan mig. Mammighet kan vara både skön bekräftelse och slags skavande boja för en mor. Men en välkommen boja när jag betänker alternativet. Häromdagen såg jag bonusprogrammet av Drömmen om ett barn. Det blev tårar över hur fint Renée Nyberg beskrev sina känslor kring progamserien och de par som bjudit in henne och tittarna i sin längtan. Det blev tårar och längtansglädje med Anna & Anders och Emilie & Anders. Och så blev det tårar när jag fick se en glimt av luciatåget som förärades släktingarna till Robert G Edwards för ett år sedan. En Nobelpristagare som jag har att tacka för att mitt liv är så rikt som det är. Utan hans forskning skulle vi inte ha haft vår flicka. Och inte vår pojke heller, eftersom tiden i den helvetiska och välsignade IVF-världen ledde till att adoptionen gav oss just honom.
Så jag tackar Gud och Robert G Edwards över ljusen kring mitt köksbord. Idag firade vi försenad Jamhuri Day och luciamys med något som i Kenya är billigare än korv: oxfilé.
Grattis Kenya!
Idag är det Jamhuri Day – nationaldagen som firas till minne av självständighetsdagen 1963 och första dagen som rebublik 12/12 1964. Det finns mycket att tänka och säga om kolonialismen som den var och som den är. Jag skrev senast igår att en fördel med att semestra i Kenya är att alla talar engelska. Men känslan kring det blir lite annan när jag läser och inser att ”ett sätt som koloniserande makter använt för att underordna koloniernas inhemska kultur är genom att göra det egna språket till första språk.”
Safarikalaset finns beskrivet på gamla bloggen – som tyvärr är välspammad.
För tre år sedan firade vi den här dagen i Nairobi. Det berättar allra första bloggen om.
————————————
Det finns mycket att säga om hur världen ser ut och har påverkats av tider som varit, men jag nöjer mig just nu med att säga hongera och asante sana till det land som gjorde vår familj komplett och på olika sätt mycket rikare.
Så återvänder jag till skrivardag och färdigställandet av novellsamlingen som också den bär spår av Kenya. Men först en sång som vi lyssnar på och sjunger på ofta. Och därmed lite mer reseinspiration.
I år tryter fantasin när det gäller julklappar, men annat var det ifjol. Då kom maken och jag rätt sent på hösten på vad vi skulle ge barnen och oss själva. Vi letade fram de bortglömda småkonton som fanns och prioriterade bort en del av det som hus och bil önskade, och så var det bokat och klart. En resa till Kenya! Vi skulle åka på semester till lillebrors första land och återse platser och personer som vi mötte under den åtta månader långa adoptionsprocessen. Vi ville åka redan nu för att kunna besöka vänner som var där och adopterade sitt andra barn. Julklappsöppningen var nåt alldeles speciellt, och storasyster som hade längtat till Kenya sen vi kom hem i juli 2009 blev överlycklig. Lillebror tyckte också att det var roligt men betydligt mer abstrakt än de plastmotorcyklar han fick.
I februari 2011 landade vi på Jomo Kenyatta Airport och hämtades av den taxichaufför som blivit vår vän 2009. När vi senare vandrade omkring på de Nairobigator vi kände så väl, sa storasyster: ”Det är som att vi aldrig åkte hem”. Där fångade hon på pricken känslan. Vi kom hem på ett sätt som vi inte hade kunnat föreställa oss. Nu har ju vi särskilda band till Kenya eftersom det gav familjen den fjärde pusselbiten, men Kenya är ett fantastiskt land att turista i också för andra:
Och så det som man kanske vill bortse från under semester, men som tillhör livets viktiga lärdomar:
Det sista är något som dyker upp både nu och då i lyckan över att vi fick vår son och lillebror. Och ett till hemland på köpet. Ett land som gör andra vinterresmål ointressanta.
Det här blogginlägget har jag tänkt skriva tidigare, men nu blev jag triggad av en tävling hos Ving. Titta in på deras Kenyasidor och låt dig inspireras till en framtida resa. Via länkarna ovan når du både Vings sidor om Kenya och inlägg från vår blogg under adoptionsresan 2008-2009.
Soffmys och gott att äta med gott sällskap (mannen i mitt liv) efter en rätt tröttande dag. Dock inte tröttande för att jag har sålt kilovis med böcker. Förvisso sålde jag fler än på bokmässan i Göteborg, men det var en ganska lätt match att ta hem 😉 Jag hade förberett mig väl, hade fått hjälp av generösa människor för att kunna genomföra det, men jag kanske inte helt var i mitt rätta element.
Jag är ingen försäljare, jag är en författare. Som ibland fattar bättre efteråt. Efterfattare?
Nåväl, mycket jobb för liten inkomst, men jag är ändå glad över att ha varit med på den här julmarknaden. Jag fick testa en helt ny värld idag och förundras över alla dem som åker från marknad till marknad och riggar upp och ner sina försäljningsstånd med alla sina varor av allehanda slag. Det behövs särskilda egenskaper om man ska agera försäljare. Att kunna prata om ditt & datt och väder & vind är riktigt fina förmågor i såna här sammanhang. Jag kan inte det. Alls. Om nån däremot talar om sin sorg eller smärta så är jag hemma. Men det är inte direkt sånt som okända människor tar upp med en rätt blyg knalle.
Riktigt rolig rubrik på det här inlägget om jag får säga det själv. För nog är jag ett pulver när det gäller att vara knalle. Jag är bättre på att skriva. Så jag kommer ägna mer tid åt det än åt att försöka sälja det jag skriver. Jag vill tro att om jag ägnar mig åt det som går i linje med de gåvor/begåvningar jag har fått, så kommer det att löna sig. Och det gör det redan. Genom t ex bloggandet når jag dem som behöver min roman. Det är stort!
Men just nu somnar jag (bokstavligt!) när jag bloggar, så det är dags att säga god natt!
God natt!