Ibland är den frågan berättigad.
Jag har aldrig löst ett enda suduko och har sannolikt alldeles för dåligt tålamod för att göra det. Ändå så bläddrade jag i en Sudukobok häromdagen. Och häpnade över hur Aller Media väljer att illustrera svårighetsgraderna.

Jag undrar hur man kom på den idén. ”Ja, vi ritar jätteglada och småtokiga asiater. Det blir toppenbra och riktigt modernt”. Eller hur tänker man? Jag har skrivit och frågat.

Det har varit tydligt i debatten om kinapuffar tidigare i år (som började med en krönika av Patrik Lundberg – som egentligen inte handlade om smågodis utan om personliga möten med rasism), och i en vedervärdig Facebookgrupp (under namnet ”Det HETER faktiskt n-bollar” eller nåt liknande), att många människor tycker det är helt OK att illustrera andra nationaliteter på det här sättet. Jag tycker INTE att det är OK, utan ett förlegat kolonialistiskt översitteri att göra komiska tecknade figurer av andras utseende. Japp, här staplar jag adjektiven på varandra.

Men nu ska jag gå och hämta min svarte son på förskolan. Svart är han. Fastän många verkar tro att det är ett fult ord och att man måste säga ”färgad”. Redan tidigare har jag bloggat om att n-ordet inte ska användas. Läs gärna det blogginlägget eller gå direkt till Nyamko Sabunis tänkvärda text.

En sommardag har vi kvar, och befinner oss långt ifrån ljuständning på gravar. Men minnas kan vi göra oavsett var vi befinner oss. Med den här gryniga bilden minns jag förra årets allhelgonahelg vid min pappas och morföräldrarnas grav. Sorgen efter min pappa har jag skrivit om tidigare, morfars hundraårsdag passerades i förrgår och min mormor saknar jag fortfarande fastän det halva mitt liv gått sen hon dog. Jag skriver dog och inte ”gick bort”. Omskrivningar för döden är något som jag undviker, eftersom jag tycker att döden liksom andra svåra frågor ska talas om och inte undvikas som om det vore något farligt eller fult att nämna.

Astrid Lindgren sa någon gång att hon och hennes syster -eller var det vännen Madicken? på gamla dagar brukade hälsa varandra med ”Döden, döden!”, bara för att ha avhandlat den frågan. Jag gillar den filosofin. Om vi inte kan låta bli att tänka på något så är det läkande att kunna prata om det – åtminstone med någon.

Madicken är för övrigt en favorit och har alltid varit. Här skräms hon av spöken långt innan Halloween uppfanns. Den traditionen tar jag smått fanatiskt avstånd ifrån, eftersom jag inte alls kan hitta kopplingen mellan spöken, vampyrer och monster och allhelgonahelgens stillsamma vördnad för de saknade och livet de levde. I måndags, när det var den verkliga aftonen före Alla helgons dag, var vi på en restaurang där de flesta av gästerna var utklädda och servitörerna blev allt mer skrämmande och blodiga ju längre kvällen gick. Kopplingen förstår jag som sagt inte, men de hade förmodligen kul.

En bild fick mig att fundera. Den är tagen från bilfönstret på eftermiddagens tur bland ändlösa fält av oliver, mandel, citroner, clementiner och apelsiner.

Ibland snurrar tillvaron så fort att skärpan tycks förlorad. Inget får sina rätta proportioner och det svårt att tolka både tillvaron och människorna i omgivningen. Men så dyker det upp något mitt i vimlet. Något eller någon. Att fästa blicken vid. Och hitta ro.

Ro har vi i överflöd just nu. Och jag samlar på mig till ruschiga dagar utan skärpa.

PS. Jag har skrivit det på Om Ceciliasidan – men lägger till det även här (eftersom jag blev löjligt nöjd med just den här telefontagna bilden):
Det är tillåtet att låna bilder från min blogg, men då ska mitt namn anges med en länkning tillbaka till den här adressen.