Tack för alla kommentarerna på förra inlägget. De är tankeväckande och det finns mycket att resonera vidare kring. Men telefonbloggandet är så bökigt att jag inte gör det just nu. Vill bara understryka att det handlade om mina egna gränser och inte om att nedvärdera dem som har andra gränser än jag. Som FC säger finns alltid skrämmande exempel, och precis som att gränserna varierar mellan olika människor tror jag att vi ser på exemplen med olika ögon. Förmodligen har jag också skygglappar ibland. Och inte sällan består de av mina principer.
Nu har hus och katt och bil lämnats över till svägerskan och själv sitter jag med min familj på ett tåg. Snart är vi framme på Arlanda. Det är nästan tre år sen vi – i största Obamatider – var på väg dit för att resa till vår fjärde familjemedlem. För honom fanns inga möjligheter att växa upp i familj i hans första land. Och när han blev vår förändrades världen för långt mer än fyra personer.
Medan jag tog mig en lunchmacka av lyxmodell såg jag extramaterial från senaste Barn till varje pris?. Det avsnitt som handlade om gränser. Jag såg ett klipp om surrogatmödraskap och fastän lunchen var så god fick jag ont i magen på det där sättet jag får när något inombords ropar att nu är vi ute och tassar i gränsland mellan gott och ont. Samma känsla som jag har kring healing och viss yoga och meditation. Det som handlar om andevärldar där gränser mellan gott och ont, liv och död suddas ut på ett sätt som inte är mitt. En religion som inte är min. Eller känslan för exempelvis tidningen Hälsa för den delen. Jag läste den i ett väntrum och läste in religion i det mesta där.
Religion rör de djupaste värderingarna, men inte bara religion. Nån slags inneboende känsla har vi för vad som är rätt och sant och gott. Ofta reflekterar jag inte alls, men ibland kommer den där oron i magen. Jag förstår så innerligt väl den barnalängtan som homosexuella och före detta sjuka kan ha och hur svårt det måste vara att räknas bort också som möjliga adoptivföräldrar. Är det något jag vill påstå mig förstå så är det barnalängtan. Men jag tror ändå på att det finns gränser. Om vi inte hade fått vår IVF-tös och fått adoptera vår Kenyagosse så hade inte surrogatmödraskap i ett fattigt land varit ett alternativ. Där går en gräns för mig. Jag vill att det ska finnas en gräns också när längtan håller på att äta upp hela ens liv. En gräns där man måste stanna upp, och får söka hjälp att kunna landa i en slags insikt om att det var så här det blev för oss. Nu är striden slut, och här vann jag inte. Det blir inga barn. Jag blir inte frisk. Jag får inte min älskade tillbaka. Jag kan inte bli pilot. Eller vad förlusten nu kan tänkas handla om.
En gräns. En sorg. En acceptans. En nyorientering.
Vår pojke återser sitt barnhem. Ett barn var kvar på barnhemmet efter två år för att utredningen om han skulle kunna adopteras på annat sätt fortfarande pågick.... När jag sa att "jag hoppas att du också får en mamma snart" tittade han upp och smekte hastigt min kind.
Jag är rädd att vi med alla metoder och varianter förlorar blicken för gränsen. Den fysiska. Den ekonomiska. Men allra viktigast tror jag: den etiska. Den gräns där värderingarna säger stopp. Om jag missar den tror jag att det kommer kosta en bit av det som är jag. Och jag tror det finns gränser som passeras idag. Att en okänd kvinna i tredje världen får betalt för att bära fram ett barn är en sån gräns för mig. Blicken hos surrogatmammans man i Barn till varje pris? stärkte den insikten. Men andra människor har andra gränser.
Det är alltid svårt att prata om sånt här när man är i ett annat läge själv. Lätt för dig att prata om att acceptera när du redan har fått dina barn. Men jag tror ändå att vi måste prata om det.
Somliga hittar gränser som andra inte ser. Som när adoption kallas för människohandel. Medan du finns uppmärksammade mig på en artikel i Sydsvenskan. Artikelförfattaren Ellen Albertsdóttir skriver detta:
Ändå fortsätter bilden av internationella adoptioner att styras av koloniala uppfattningar. Barnen anses – liksom länderna de kommer ifrån – vara i behov av omedelbar västerländsk räddning. Här, blir budskapet, är alltid bättre än där.
Och jag blir matt. Det skulle förvåna mig om det finns en enda person som verkligen tagit reda på vad internationell adoption innebär som har missat prioriteringsordningen: I första hand söks adoptivföräldrar i släkten, i andra hand i landet och i tredje hand i andra länder. Det fjärde alternativet är att barnet växer upp på institution utan familj. Och som Adoptionscentrums mest använda och bästa formulering säger: Barnhem är inget hem för barn. Visst har det förekommit adoptioner som strider mot alla tänkbara etiska riktlinjer – men att utifrån det kalla adoption för industri och handel är ett rejält snedhopp. Jag hoppas på en stukad fot och tid för eftertanke.
Artikeln har för övrigt Facebookgillats av 31 personer.
Det regnar och jag ska ta tag i konststycket att försöka skriva några rader om min roman Väntrum. Det är inte lätt, så hjälp mig gärna du som har läst den. Vad handlar boken om egentligen?
Jag lyssnar på en skön sång jag hörde live på min födelsedag. Du har förmodligen hört den förr i annan tappning, men detta är originalet.
André de Lang sjöng den själv på stödkonserten för Afrikas horn som min vän och favoritsångerska Helén arrangerade just på min födelsedag. Jag bloggade om det då, och här kommer låten igen.
Jag läser att också på Afrikas horn kommer regnen, vilket förstås är en glädje – men sannolikt också problematiskt med risk för översvämning när jorden är hård och inte kan ta emot det saknade vattnet. Nu hittade jag en artikel från Unicef, där man talar om just det och om risken för att vattenburna sjukdomar sprids. Jag läser om hur svälten drabbar också i vårt Kenya, och ser en vacker bild på en ful verklighet. Att det finns omständigheter som gör att det är vanligt att en tvåårig pojke väger 8 kilo. Det är oundviligt att tänka på att vi för tre år sedan gjorde oss redo för resan till vår tvåårige pojke. Som vägde 13 kilo och hade fått både näring och kärlek redan innan vi möttes. Det räcker inte att leva på kärlek. Och inte heller utan.
Det behövs fortfarande hjälp till Afrikas horn, och många seriösa organisationer som kan vara verktyg för den hjälpen. Svenska kyrkan. Unicef. Rädda barnen. Det är några av dem.
Myggnät (och därmed malariaskydd) till tio barn kostar mindre än en biobiljett.
En påse lyxruccola motsvarar mat för en person i flyktingläger på Afrikas horn i en dryg vecka.
En familj på sju personer skulle ha mat i nästan två veckor för pengen som jag beställt en salamikorv för (visserligen ett sätt att stödja en idrottsförening, men jag är mer intresserad av salami än av idrott, så jämförelsen kändes ändå relevant)
Nu går jag nästan aldrig på bio, men kanske skulle det vara lättare att äta sunt och klimatsmart om jag satte såna lappar på det allt onödigt jag pular i mig. Och som vanligt fastnade jag i annat skrivande än planerat. Samma gamla visa. Så nu lyssnar jag på Same ol´story igen och försöker ta tag i skriva-fixa-röja-packa-greja.
Och på fönsterbrädan där det igår stod en kristallvas med kärleksört finns nu nåt annat. En skola i att känna in och göra plats för sin önskan.
Här hade det varit livat värre idag. Kattmatskåpet länsat och en glasvas med blommor nerriven. Glas, blommor och vatten på ena halvan köksgolvet och kattmat på den andra halvan. Och en del damm däremellan.
Jag tycker inte om när människor uttrycker sin trötthet som föräldrar genom att påstå att de vill sälja barnen billigt. Men vissa stunder tycker jag att det är ett relevant uttryck när det gäller djur. För övrigt är det rätt vanligt att låta mänskliga begrepp gälla djuren. Hur många gånger har jag inte hört talas om både tama och vilda djur som ska ”adopteras”. Och lika irriterad blir jag varje gång. Ungefär som när ett hem som var stökigt när man gick hemifrån är ÄNNU stökigare när man kommer tillbaka.
Bara att kavla upp ärmarna och börja röja. Så inte kära husvakten får glas i fötterna.
Påväghembloggning via telefonen, på gång i härligt mjölkvit höstluft. Igår använde jag en del såna där påvägminuter till att byta lösenord på alla möjliga ställen. Jag gillar iPhonen, men får erkänna att det inte är helt smidigt att göra sånt via telefonen. Lösenorden byttes efter att jag fått höra nyheten att Bloggtoppen kapats och alla användarnamn och lösenord rusat ut i rymden. Jag hade registrerat den gamla bloggen på Bloggtoppen och har ingen aning om vad jag hade för lösenord där. Däremot har jag en stor aning om att jag har samma lösenord och användarnamn på flera ställen, så nu har jag försökt byta det jag kommit ihåg och hoppas på det bästa.
Aftonbladet har som huvudnyhet på löpsedlarna idag att de berättar hur man skyddar mejlen och väljer bra lösenord. Men när jag öppnade deras hemsida så talades det om värre virus. En vintersjuka. Tur att vi ska till sommaren om ett par dar. Och då byter vi användare och lösen i huset och skärper säkerheten. För hus-bil-kattvakten loggar genast in.
En dag med rätt mycket jobb, värdefull lunch med två bloggvänner och som avslutning en efterlängtad författarkväll inramad av ljus och musik.
Tomas Sjödin i stan. Det är något som jag mycket ogärna missar. Eller mycket gärna omissar.
Tomas är en person med gåvan att formulera det väsentliga och beröra på djupet. Hans sommarprat, den egna livsberättelsen och alla böcker har väckt många tårar, insikter och stunder av igenkänning – och nu kommer hans första roman. Tusen olevda liv finns inom mig. Vi fick ta del av hur boken kommit till och en sån berättelse är extra intressant för mig som också skriver. Men som inte har fått något utgivet på Libris. (Heller.)
Samtalet på lunchen och Tomas prat ikväll vävdes ihop, för runt lunchbordet talade vi om hur det svåra som livet tvingar oss igenom hjälper till att kunna föreställa oss andras sorger – hur vitt skilda de än är ifrån våra egna. Det är just det som är det fantastiska med Tomas. När han talar är det som om han kan sätta sig in i hur det är att vara just jag.
Jag rör i soppan och väntar in middagsgäster för att tala om viktiga saker. Samtidigt bor tankarna hos andra just nu. Vänner på olika håll som brottas med smärta och sorg. Som jag önskar den där kraften för just den stund som är.
En pausbild får det bli. Fotad på väg från jobbet idag.
Innan jag somnar ska två gröna kuvert fyllas med varsin Väntrum – som skickas med barnbidragsrabatt enligt ett tidigare inlägg. Hemsidan fick sig också en uppdatering idag:
http://ekhemmanet.se
Så där ja. Så har en helg gått och en rätt intensiv vecka är i antågande. Men mot slutet av den bär det iväg på semester. Så kom an bara måndag!
I alla tider har människan drabbats av smärta och sorg. Ändå känner vi så ofta oss alldeles ensamma i vår egen sorg. De här orden är minst 2300 år gamla:
…i din ungdoms dagar,
innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: ”De ger mig ingen glädje”;
ja, innan de förmörkas, solen och ljuset, månen och stjärnorna, och innan molnen vänder åter efter regnet; då väktarna i huset darrar och de starka männen sviker; då malerskorna har upphört att mala, eftersom de har blivit så få och då spejarna har det mörkt i sina gluggar;
då båda dörrarna mot gatan stängs till, och ljudet från kvarnen försvagas; då man vaknar av fågelsång och sångens alla döttrar sänker rösten;
då man är rädd för var backe och vägen är full av skräck;
då mandelträdet blommar, gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen blir utan kraft; då människan går till sin eviga boning och gråtarna går omkring på gatan; innan silvertråden brister och den gyllene skålen slås sönder, innan krukan vid källan krossas och brunnshjulet slås itu vid brunnen;
då stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter…
Poetiska formuleringar med utgångspunkt från ”ungdomen”, en tid innan smärtan har drabbat. Orden kommer från Predikaren i Gamla Testamentet och inleds med orden ”Tänk på din Skapare”. Oavsett om man tror på någon skapare eller inte så tror jag att det går att känna igen sig i en del av liknelserna. Och oavsett tro så anar jag att man kan ta sig igenom också den mörkaste sorg om man tillåter sig att känna det man känner och försöker ta en sekund i taget, ett andetag i taget tills det lättar.
En dag. Ett ögonblick i sänder.
Den här psalmen sjöng vi i kyrkan idag. Den är också gammal, men ”bara” omkring 150 år. Här sjunger Carola originaltexten som beskriver Guds kärlek som en moders hjärta. Frasen ”som din dag så ska din kraft och vara” är ord jag gärna återvänder till. Jag tror det är så, fastän jag ofta har svårt att se Gud när livet gör riktigt ont. Det är oftare i efterhand jag ser på vilka sätt hjälpen har kommit. Men jag tror verkligen på att om vi står ut och blir kvar också i den smärta som verkar outhärdlig så kommer kraften att räcka precis. Kanske inte så att det blir över, men just så att den precis räcker för de dagarna. Tills det kommer andra dagar. För det gör det.
Tända ljus, ett glas rött och sköna toner från en fantastisk röst. Det är till att känna sig lördagslyxig.
Ett minne blått släpps i Sverige och Japan kommande vecka
Fantastiska skådespelerskan och sångerskan Lisa Werlinder släpper – äntligen – sin platta Ett minne blått. Man kan just nu vinna den och höra den sköna låten Barfota längs Norr Mälarstrand på Spotify. Det skulle ha varit roligt att bo i huvudstaden ibland och t ex gå på releasekalajs.
Idag har jag lyckats upprepa konststycket att koppla en wordpress-blogg till en existerande hemsida. Ibland förvånas man av sig själv. Det är barndomsvännens nyfödda blogg som idag har börjat ta form och jag kommer att länka till den snart, snart – för den kommer att kunna inspirera många – på samma vis som riktigt god musik.
