Som längtansfamilj har man så oerhört många dagar att fira. Igår mindes jag graviditetstestet i maj 1998 som förebådade dotterns ankomst. Två blå streck som på nån sekund blåste ischassmärtor all världens väg.

Idag är det tre år sedan vi satt på flygplanet på väg mot gossebarnet som väntade på oss i Kenya. Och som vi hade väntat på så länge utan att förstå att det var han som saknades. Famnen var så länge inställd på ett litet, litet barn – men öppnades då för en 2½-åring. Som fortfarande som femåring utan problem ryms i famnen. För ett drygt år sen bloggade jag förresten också om att öppna upp famnen.

Lillebrors stora idol är Michael Jackson (efter att vi introcucerade honom för MJ för att slippa värsta Saadefebern), och för sina egna tre Euro köpte han en guldhatt som Michael har i nån speciellt uppskattad video. Storasyster hade Carola som favorit från tidig ålder. Innan hon fyllt 2 gav hon ofta vid nattning uppmaningen ”Sunga Carola”. Då var det den här sången vi skulle sjunga. Apropå famn.

Strax innan storasyster fyllde fyra fick hon en liknande klänning som den som Carola har här, och en överraskningsutflykt: Carolas Jul i Betlehem-konsert. När jag berättade vad det var vi skulle göra sa hon: ”-Va? Ska vi se på riktiga Carola?”

Det passar bra med julmusik just nu. Dels passade jag på att använda ett gammalt filmjölkspaket för att experimentera fram ett snabbt bikarbonatsbröd med pepparkakskryddor. (Det doftar ljuvligt juligt i köket nu.) Dels är det dags att börja fundera på hur jag ska försöka göra böckerna attraktiva när de ska säljas på en julmarknad i bygden om en månad. Så jag tar och fortsätter med julstämningen och försöker ägna skrivardagen åt lite marknadsföringstänk.

Så många blogginlägg och samtal har handlat om att omgivningen har svårt att förhålla sig, tala om och förstå vad barnlösheten gör med den som drabbats av den. Självklart är det inte bara i fråga om barnlöshet, utan förmodligen vid alla typer av kriser vi råkar ut för, som det upplevs som att stöd och förståelse saknas. Jag tänker t ex på Heddas inlägg om sin sjukdomstid.

Vid lunchen med Kix och EVL sa EVL något som jag burit med mig som en skatt. Hon beskrev att hennes mamma inte alls hade förstått hur de hade det och hur tungt det var med denna smärtsamma längtan. Men så sa hon ”Men nu förstår mamma mig, efter att ha läst en viss bok”. Boken var min roman Väntrum, och detta är något jag inte själv hade vågat tro – att den verkligen kan hjälpa barnlösas omgivning att förstå deras situation. Nu upplever inte alla barnlösheten så svår som min Bea, men att en annan bloggvän skrev i ett mejl att hon var ”Beatrött” blev en slags ledsen bekräftelse på att känslorna är verkliga även fast romanen är fiktiv.

Förhoppningsvis har många sett Barn till varje pris? och Drömmen om ett barn och på så sätt fått större förståelse för vad de barnlösa i närheten går igenom. Kanske det är fler som liksom EVL:s släktingar som skulle kunna få en större förståelse genom att läsa Väntrum. Har du någon i din omgivning som du skulle vilja ge den till? Kanske i julklapp eller ”barasådär”. Beställ boken med barnbidragsrabatt just nu. Om du vill kan jag skicka boken direkt till den som du vill ge den till. Kanske med en hälsning i stil med att ”Någon som står dig nära vill gärna att du läser den här boken…”. Eller just den hälsning du vill ska vara med. Och om du vill ge bort boken i julklapp skickar jag den inslagen strax före jul.