Lär er det namnet.
Ngugi wa Thiong’o.
Förhoppningsvis är det namnet på årets nobelpristagare i litteratur. En författare jag inte kände till, men fick höra talas om när det rapporterades vilka författare som tippas som möjliga kandidater. Ngugi wa Thiong’o, en kenyansk författare som står överst på spelbolagens listor över troliga vinnare. Jag bad en bibliotekarievän plocka fram en bok och fick den hemlevererad häromveckan. Den förra låntagarens kvitto fanns kvar i boken. Det är nästan tjugo år sen den lånades förra gången!
Jag läser sakta och hisnar över otroliga och viktiga formuleringar. Den koloniala historien har jag inte läst ur det här, ickevita, perspektivet förut. Det behövs i en tid när människor startar namninsamlingar för att deras barn ska få höra och se rasistiska uttryck i barnfilmer…
Vi har ramsat Ngugi wa Thiong’os namn jag och min kenyagosse, för att riktigt lära oss det. Jag har fått läsa långa miljöbeskrivningar ur boken för honom, och själv har sonen rappat om hur gärna han vill att Ngugi ska vinna. Samtidigt har tempot i åttaåringens egen läsning ökat markant, och han tycker för första gången att det är riktigt roligt att läsa. Så roligt att läsläxan gjordes sent på lördagkvällen. Härligt tycker modern vars hela liv varit kantat av böcker, läsning och skrivande. Och extra roligt är det att en av huvudpersonerna i sonens läsebok heter samma sak som huvudpersonen i romanen jag skrev medan vi längtade efter honom.
Jag drömmer om att orka skriva ner allt det jag tänker på. Jag drömmer om att jobba. Både dagliga och nattliga önskedrömmar. Och så drömmer jag om höstpromenader. Den här årstiden har alltid varit min bästa. Därför känns det extra hårt just nu att sitta fast i sjukdomens husarrest. Så jag försöker minnas att se ut och ibland släppa in frisk höstluft. Och njuta ögonens höstpromenad.
Ett land
…utan höst/vinter/vår-förkylningar som förvärrar kronisk sjukdom.
…med ME-forskning och ME:dvetenhet som nått så långt som möjligt. Som i Australien ungefär.
…utan rasistiska strukturer och människor som på allvar yttrar fraser som ”jag är inte rasist men…”
…där det finns ett engagerande och välavlönat, men inte för slitsamt arbete åt en fenomenal man.
…där det finns fina dans- och teaterskolor, och idrottsföreningar där föräldrar slipper arbeta och kan ligga ner på matcherna.
…med 30 grader om dagarna och 20 om nätterna året runt. Löv som skiftar färg och ger några krispiga hösttimmar då och då. Snö några dagar runt jul.
…med släta trottoarer, ljus- och ljuddämpade offentliga miljöer, hemtjänst och på alla sätt hög tillgänglighet för rullstolsburna och kraftlösa.
…med billiga, miljövänliga transportmedel för släkt och vänner som vill hälsa på.
…där det går att tjäna pengar på att några minuter om dagen dela med sig av sina dikter på Facebook och den som är sjuk slipper deklarera.
…där ord som ”utförsäkring” inte finns.
…med lika fina bloggläsare som här. Tack!
Det blev kanske dålig stämning här. Åtminstone om jag ska tolka statistiken (hundra läsare och en kommentar). Men det kanske är bäst att låta bli att tolka och istället bjuda på något fredagsgott. En av sångerna som jag fick med mig förra fredagen och som har följt mig och dottern hela veckan i nynnande och på Spotify. Annars vore jag inte jag ur Livet är en schlager. Peter Jöback gjorde den och sin roll som Candy Darling så otroligt starkt.
Ni som sett filmen lika många gånger som jag vet ur vilket samtal frasen ”Annars vore jag inte jag” kommer. Ett samtal som gjorde det extra träffande att jag kom till Cirkus i rullstol.
Ingen annan vill jag vara.
Men frisk.
Eller åtminstone mindre sjuk.
…på Bokmässan.
…en frisk och lovande författare.
…obitter.
Inte heller är jag på Facebook eftersom nästan alla där är på Bokmässan eller på andra ställen där jag vill vara.
Inte heller orkar jag med att skriva där om hur less jag är på sjukdomen idag – och hur gärna jag vill åka och köpa clementiner. För jag vill inte ha några virtuella hjärtan och tafatta cyberkramar idag. Jag vill inte ens att nån erbjuder sig åka och köpa allt jag vill ha. Jag vill bli frisk. Jag vill kunna gå själv i mataffären som jag inte har besökt sen långt innan den brann i maj. Jag vill inte bli så här slut av att duscha max en gång i veckan. Jag vill inte säga tack för omtanken en enda gång till.
Jag vill bara vara frisk.
Jag är inte…
…klok.
Jo, det är jag. För det är klokast att bli galen ibland på en sjukdom som kräver ett liv i stiltje med massor av påfrestande symptom.
Jag är bara inte…
…snäll.
Idag.
För idag orkar jag inte med omtanke.
Idag orkar jag inte ens bry mig om att andra (vuxna) blir ledsna om jag uttrycker hur jobbigt det är att vara sjuk.
Jag vill inte ens vara snäll.
Jag vill ha medicin.
Jag vill vara frisk.
Den här bilden sätter alltid igång något i mig, eftersom jag aldrig glömmer att jag tog den dagen innan jag insjuknade. Den tredje mars 2012. Efter så lång tid av sjukdom kanske det borde komma nån slags acceptans. ”Så här är livet nu. Okej, då rättar jag in mig efter det.” Men så är det inte. Acceptans är inget som kommer för att stanna. Åtminstone inte hos mig. Åtminstone inte än. Acceptansen dyker upp som en färskvara då och då. Som en vila i nuet som är som det är – och som jag inte kan påverka. En slags gungbräda som når balans i vissa lägen. Men så händer något som får den att tippa över mot sorg eller vrede. Eller båda.
Just nu skulle jag vilja kunna stanna i glädjen att familjen kom iväg på en resa till huvudstaden den gångna helgen. Med hjälp av hotell och rullstol kunde vi se drömmusikalen Livet är en schlager – och kunde på andra sätt få semesterfeeling. För min del semester från dessa väggar som jag alltid ser. Välbehövligt miljöombyte. Och ändå så tungt att det ska kosta så mycket och kräva så mycket tid i sängen.
Så acceptansen är en färskvara. Just nu rejält surnad när jag inte kan njuta av min vackraste årstid utan försämras av kylan. Däremot är tacksamheten frisk. Till man och barn och mor som gör så mycket för att underlätta för mig. Jag undrar om jag nånsin lyckats förmedla hur mycket det betyder.
Sen sist har…
…jag fyllt år.
…jag inte orkat ha kalas.
…jag fått blommor och presenter av dem som ger sånt fast de inte blir bjudna på nåt kalas.
…valresultaten gjort mig än mer rädd, och tendensen att skylla SD:s framgångar på allt annat än att människor är rasister/korttänkta/dumma/naiva gjort mig arg.
…jag läst på om 30-talet och sett skrämmande likheter med nu
…jag inte lämnat hemmet på över två veckor.
…jag planerat att trots sjukdomssvackan snart ändra på det.
…druckit många liter te.
…jag läst om den bästa boken och blivit än mer tacksam för min rösträtt.
Fastän jag inte har lämnat hemmet på så länge så kan jag nu deklarera att jag har röstat. Jag kan också deklarera att jag har deklarerat (de få böcker jag utan egen arbetsinsats säljer via det feberslumrande företaget), och eftersom det har varit så krångligt och kostat så mycket kraft att sitta tio minuter då och då vid bokföringsprogrammet så har tempen förstås stigit och all annan tid gått till vila. Men nu är det klart. Dessutom har mina röster har kommit iväg till vallokalen idag tack vare att det går att rösta med bud. Ofrivilliga soffliggare som vill påverka vet vad de vill rösta på kan få hjälp att nå vallokalen utan att behöva försämras i sin sjukdom. Det är demokrati det.
Demokrati är också att människor får rösta på vad de vill, och i år skrämmer det mig att så många röster verkar läggas på partier med en ofrånkomligt rasistisk agenda.
Det är flaggdag idag, och jag hoppas kunna fira ett Sverige där familjer som vår kan leva utan oro för vad barnen, och i synnerhet vårt yngsta, ska möta i framtiden.
Kanske jag behöver pausa vid något ytligt när tempen stiger och tankarna kring det kommande valresultatet gör detsamma.
Mat och katter brukar vara säkra kort. Lättgillat på flera sätt. Så här kommer min daglediga kamrat och min lunch idag. Mammas gomorötter och egen goguaca. Den frysskadade lussebullen jag tog till förrätt får ni inte se.
