Svår årsdag

Det är den fjärde mars.
Det här datumet för två år sen vaknade jag febrig och kände mig sjuk. Som influensa fast utan förkylningssymptom. En sån där sjukdom som man tror ska gå över på några dagar eller en vecka.
Den har inte gått över än.

20140304-132949.jpg
Telefonens fotoalbum för 2012.

Efter en månad med feber gick jag till vårdcentralen och sa att ”det här känns inte som ett vanligt virus, det är nåt som inte stämmer”. Inga konstigheter hittades i proverna och vid flera läkarbesök fick jag höra att ”virus kan ta tid. Gå hem och vila.” Eller ”är du säker på att det inte är psykiskt” efter att jag förklarat att jag så tydligt kände att utmattningen var fysisk. Psykisk utmattning hade jag upplevt ett decennium tidigare, men detta var något helt annat. Förutom febern var det som att bära en för liten keps av metall och släpa runt på en elefant i ett midjebälte av bly. I motvind. ”Det är ingen fara att röra på sig, du kan göra allt du orkar” sa en doktor, och jag promenerade sakta med den där elefanten i släptåg fastän hela kroppen skrek nej.
”Är du säker på att din termometer funkar?” och ”under 38 är inte feber” fick jag höra, trots att jag kände mig tungt febrig hela tiden och aldrig hade min vanliga temp på drygt 36. Ju mer ansträngning, desto febrigare och desto mer utmattad. En utmattning som höll i sig flera dagar efter också liten aktivitet.

20140304-142240.jpg
Just så här känns det, förutom att jag snarare är 117 år i kroppen än 17.

Efter knappt två månader fick jag komma till infektionskliniken och brast nästan i gråt när jag mötte en doktor som sa ”jag ser ju att du är sjuk, det syns i dina ögon.” De febrigt rödsprängda och blanka som tillsammans med feberrosiga kinder var det enda tydliga yttre tecknet på sjukdom. Sen kom ett enda provsvar som avvek. Det som tydde på en sjukdom jag kunnat få med mig från vårt andra hemland ett år tidigare. Jag fick medicinera ett tag på prov och blev inte frisk men långsamt piggare. Ett annat prov togs och diagnosen avskrevs. Jag slutade medicinera och började må sämre igen. Då hade jag blivit utskriven från infektionskliniken och fick bli så arg att jag grät för att bli utredd på nytt på universitetssjukhuset. En hemsk utredningsvecka som gjorde mig sjukare men inte gav några nya svar. Bara samma tveksamma diagnos som tidigare. En sannolik diagnos i mina googlingströtta ögon, så jag ställde mig positiv till en ny behandling trots att den kunde bli tuff och lång. Återigen blev jag piggare, men nu ännu långsammare och jag trodde vi var på rätt spår. Tills hösten kom igen och jag började må sämre. I denna veva gjorde jag ett återbesök på infektionskliniken och fick träffa en doktor som efter 1,5 års sjukdom nämnde en ny diagnos. En som jag hade hört talas om men avfärdade. För inte var väl jag en person med en kronisk sjukdom? Några månader senare mötte jag samma doktor igen, avslutade behandlingen som planerat men fick veta att den första diagnosen inte var sannolik längre eftersom jag inte blivit frisk. Och att nämnda kroniska diagnos mest troligt var det jag led av, men att han trodde att jag kunde höra till dem som tillfrisknar – fastän oerhört långsamt. Han påtalade också det viktiga att vara mån om sin psykiska hälsa, eftersom en depression skulle göra de fysiska symptomen värre eller svårare att bära. En doktor som såg hela mig. Stafettläkare, så honom har jag inte mött igen, vilket jag hade behövt när jag började må riktigt dåligt igen. Dessutom sätter inte infektionskliniken den här neurologiska diagnosen, även om de är rätt säkra på den. Det ska vårdcentralen göra, eller en specialist, och någon sån kan man inte få remiss till om man bor i mitt landsting…

Där är jag nu. Utan skriftlig diagnos, men med mer kunskap om sjukdomen. Den som inte sällan är värre vintertid än sommartid. Därav mina upplevda förbättringar som märkligt nog hade med årstiden att göra och inte med läkemedlen. Jag har gått med i patientföreningen och en Facebookgrupp som ger mig kvitto efter kvitto på att detta är rätt. Detta är min sjukdom. Kronisk, men möjlig att må bättre i. Jag hoppas på det. Vi hoppas på det. Det är ett oerhört stöd att ha funnit andra som är sjuka på precis samma sätt, och jag kommer sakna den gruppen nu när jag klivit på min årliga Facebookfasta. Så kanske blir jag en sjukdomsbloggare istället. För sjuk är jag. I en sjukdom som man helst inte bör få om man bor i mitt län. Och man bör inte få den om man planerar att bli förälder. Så min största tacksamhet är att jag blev sjuk först som 41-åring. Om jag hade varit det för sex år sedan hade vi inte fått adoptera den lille kärleken som nyss kröp upp i sängen hos mig.

På fastlagsvis

Idag är det Fastlagssöndagen, och snart kliver jag och många andra in i fastan.

20140302-163137.jpg

Tidigare år har utmaningen varit att hitta stillheten i det brusande vardagslivet, men nu den tredje fastan som sjuk, får jag öva på att hitta en annan slags stillhet. En vald vila mitt i den påtvingade vilan. En tid av reflektion kring efterföljelse, vägval och solidaritet. En tid för att bryta mönster, avstå och välja nytt. Det blir inte lättare för att huvudet värker och febern blommar. Men ingen har påstått att det ska vara lätt. Det är kanske för att vi tror det som livet ofta känns så mycket svårare än vi föreställt oss.

Glutens(a)luten och avokadon

Både Sandra och Ninette, mina finska bloggvänner, har skrivit om den trendiga maträtten Avokadopasta. Jag hade aldrig hört talas om det förut, oklart om det beror på att jag inte bor i Finland eller att jag har dålig koll på trender. Det kan vara en kombination.

Igår hittade jag en perfekt mogen avokado i fruktskålen och den fick tillsammans med restspagetti utgöra basen till nån slags avokadopasta. Jag iddes inte googla fram recepten som bloggvännerna lagt ut, så det blev lite hipp som happ. Avokado, citron, vitlök, kryddor och crème fraiche. Man skulle nog kunna kalla det guaccamole. 😉 Uppvärmd pasta ihoprörd med ruccola toppades med denna vitlöksbomb och jag fick en succélunch i min ensamhet.

20140228-173420.jpg

Spagettin bestod av majs. Glutenfri med andra ord. Idag har jag undvikit gluten i två månader. Inte för att jag är glutenintolerant. Inte för att jag hör till den växande skara som tror att gluten är giftigt. Gluten, denna underbara proteinhärlighet som brukar få mina lussebullar att bli bäst i stan och mina degar att bygga trådar som väver in luft, denna avgörande ingrediens, i brödet. Nä, jag gör salut till gluten som ni hör, och ändå är det glutenslut på obestämd framtid. Det är nämligen så att många med min sjukdom tycker sig må bättre när de äter glutenfritt. Många med den här sjukdomen har också en annan syn på livsmedel, näringslära och alternativmedicin än jag. Kanske är det just de som är övertygade om att glutenfritt hjälper dem må bättre. Men jag bestämde mig trots att Skeptiker är mitt middle name ändå för att prova.

Det jag kan konstatera efter två månader med strikt glutenfritt är att:
– det har varit oerhört mycket lättare än jag trodde
– det gäller att läsa innehållsförteckning också på det som ”aldrig i världen kan innehålla gluten”. (Särskilt på onyttigheter. Gott och blandat-lakrits, rostad lök och torrostade jordnötter. Vetemjöl i alltihop!)
– det glutenfria utbudet har exploderat sen jag lagade GF i mitt jobb i skolrestaurang för knappa 20 år sen.
– glutenfri pasta är numera nästan lika god som vanlig, och inte särskilt mycket dyrare.
– jag mår ännu inte bättre i mina symptom
– jag har blivit risigare i kistan (kan bero på att jag börjat äta järntabletter)
– jag ska fortsätta så länge jag orkar
– jag orkar inte baka glutenfullt och definitivt inte glutenfritt
– det finns GF-bröd att köpa som smakar räv och GF-bröd att köpa som smakar utmärkt
– det blev ingen semla inför fastan detta år

Röra vid döden och välja livet

20140226-225117.jpg

Kristian Gidlund fortsätter beröra på andra sidan livet. I SVT:s Jills veranda sändes idag avsnittet som spelades in några månader innan denne fantastiske skribent dog i sin cancer. En cancer som tog hans liv, och på vägen dit manade fram så starka texter. Nu fick vi se starka samtal mellan Kristian och Jill Johnson. Det är lätt att förstå att detta var en mycket speciell vecka för dem båda. Det händer något i dödens närhet. Livet och ljuset blir än starkare. Och det blir så tydligt att vi som lever har chansen fortsätta välja livet.

Laleh hjälper mig också att minnas att medvetet välja livet. Hennes texter följer mig varje dag efter en konsert som får hjärtat att skälva många dagar i efterhand. En konsert som det inte var någon självklarhet att orka uppleva. Jag är kroniskt sjuk – men inte döende som Kristian var när han åkte till Nashville. Min lilla resa riskerade ändå att stjälpa måendet, och jag visste att det var en chansning. Det gick bra. Med långsamhet och vila gick det vägen. Efterdyningarna kom, men vinsten var värd sitt pris. Jag var varsam och fick med vår älskade dotter – ett av de så efterlängtade barn jag till skillnad från Kristian Gidlund fått – en fantastisk upplevelse. Vi fick sjunga tillsammans med Laleh och över 7000 andra ”I know we could live tomorrow, but I know I live today”. Vi fick sjunga om att välja livet i Vårens första dag. Och jag gör det igen och igen. Fastän livet ibland är så svårt, fastän sjukdomen sliter och vardagens minsta sysslor ibland är betongbördor när sjukdomen styr så väljer jag livet. Igen. Sätter vårsolens ljus på allt det goda och påminner mig om att också de mörkaste moln och kyligaste nätter drar förbi.

Den andra längtan – om att tillåtas önska fler barn

Den största förvandlingen i mitt liv ägde rum en januarimorgon för femton år sedan. När jag gick från att vara längtande till att bli en mor.

Efter fem år och ett liv av längtan fanns hon där. Vår dotter. Och jag blev en mamma. Kärleken överväldigande. Fortfarande faller insikten och tacksamheten över mig. Du finns. Lika lång som jag, men alltid mitt barn. Vårt barn. Jag var inte längre barnlös. Men fortfarande barnlängtande. Så var det. Längtan fanns kvar fastän lyckan var så total.

Trots denna livsförvandlande lycka så fanns där en känsla av att familjen inte var färdig. ”Minst tre barn” hade jag tänkt så länge jag kunde minnas. En stor familj hade vi pratat om, min älskade och jag.

Den andra längtan.
Den tycks så svår att förstå för många. Särskilt för dem som aldrig behövt oroa sig för att leva ett liv utan barn. De som själva kunnat välja tidpunkt och antal. De som ”skaffar” barnen som många av oss får kämpa i smärta och sorg för att få. Och i bästa fall får. Vi fick. Vi fick vårt älskade, efterlängtade första barn. Och fortsatte längta. Försöka. Förlora.

Jag fick höra:
”du kan ju i alla fall vara glad att ni har E”
– som om jag behövde påminnas, som om jag inte visste att livets största gåva redan fanns där.
Jag fick höra:
”nu vet du i alla fall att du kan bli gravid”
– som om missfall, ett dött liv skulle vara något att glädjas åt. Förlusten av det lilla barn vi kämpat så länge och hårt för.

Det är som att säga åt den som förlorat sitt ben ”var inte ledsen för det, tänk på att du har ett annat ben”. Det går att leva utan, men det måste få vara tillåtet att sörja det ben som saknas. Det tomrum som ger hela kroppen obalans.

Nästan tio år efter den där januarimorgonen på ett förlossningsrum i Uppsala hände det igen. Det oerhörda att vi fick ta ännu ett barn i famnen. På ett barnhemsgolv i Nairobi mötte vi honom, vår son och lillebror. En tvååring som klev rakt in i våra famnar och hjärtan till den plats som var hans. Familjen blev komplett.
Den känslan. Inget kan mäta sig med den. Femton år av slitsam längtan bara rann ur kroppen. På ett ögonblick. Som ett mirakel. Vår familj var just så den skulle vara.

20140224-101136.jpg

Det var fullkomnat. Så kändes det. Jag önskar den känslan till alla som längtar så att hjärtat vill slitas ur kroppen. Den första längtan. Den andra längtan. Eller kanske tredje och fjärde. Längtan som inte handlar om att den första kärleken, det första barnet, inte duger. Längtan som handlar att komma i mål, att landa. Ibland tvingas vi eller hjälps vi att landa fastän längtan aldrig blev uppfylld. Ibland händer det plötsligt, som för oss, att en gåva läggs i famnen och inget mer är sig likt. Men oavsett hur det sker, vi behöver låta andra bära sin längtan så länge den behöver bli buren. Vi behöver hjälpa dem att bära smärtan det är att inte veta om man nånsin ska få svar på sin största längtan.

Hjälpa dem genom att inte förvänta oss att den som längtar efter barn så att hjärtat blöder ska kunna glädjas åt andras graviditeter eller babyprat.
Hjälpa dem genom att möta sorgen, inte försöka trösta bort den.
Hjälpa dem genom att inte tro att vi förstår det vi inte själva har varit med om.
Hjälpa dem genom att inte ställa längtan mot kärleken de redan har.

——————————————————————————–

Boktips!

Väntrum är romanen jag själv saknade och skrev under längtansåren. Den handlar om den första längtan men är skriven ur den andra längtans djup.

20140224-124524.jpg

Utflykt med juvel

20140222-190350.jpg

En vårvinterdag för femton år sedan gick jag och en vän på promenad i Uppsala, bärandes på våra rätt så nyfödda juveler. Jag minns den dagen så tydligt. Hur vi fnissade åt servitrisen på kinarestaurangen som trodde att våra döttrar behövde barnstolar. De var ju så små! Senare visade det sig att barnstolslivet inte alls var långt borta. Tiden går fort som bekant. Barn växer upp.

Nu är min första juvel femton år och sitter intill mig på tågsätet. Vi har varit på en utflykt. Fått en unik musikupplevelse som tog andan ur oss båda. Den kommer ta kraften ur mig i många dagar, men det får det vara värt. Detta hade jag aldrig velat vara utan. Konsertlycka och mys med en fantastisk ung kvinna. Min dotter.

Jag har inte burit henne i bärsele. Hon har burit mig i omsorg. Månat om min vila. Vid ett tillfälle sa hon: ”Duktigt, du tog dig ända hit!” och pekade på skylten på väggen som visade just det.

20140222-191140.jpg

Men nån kexchoklad blev det inte eftersom mitt 2014 hittills varit ett glutenfritt år. Ett experimentellt hälsotest, som hittills gått smärtfritt men inte lett till någon förbättring.

Bärande hopp

Jag kan bli inspirerad av människor som börjar dagen med en frisk grön smoothie, men när jag hör recepten tappar jag sugen. Mixa broccoli eller bananer och peta i allehanda mirakelpulver från märkliga växter. Inte sugen.

Men idag använde jag handmixern i en minut och fick en färgstark och frisk frukost. Frysta vinbär och turkisk yoghurt.

20140220-123657.jpg

Väldigt gott, och sköna augustiminnen från när kroppen var mindre febrig, hade mindre ont och orkade mer. Augusti kommer åter. Det berättar bären och ger hopp. Jag fortsätter samla på hopp. Berättelser om människor som har tillfrisknat från den här sjukdomen. Det händer. Det kan hända mig. Om jag aldrig slutar bära hoppet, och bära både kroppen och själen så väl jag kan. Nyss gjorde jag det genom att ge mig en liter kvittente och en Plopp. Såna mellanmål läser man f ö aldrig om på de där ”supernatural megahealthy sugar is a drug-sidorna”.

20140220-123729.jpg

Räkor och eftersmak

Helgen bjöd på god kattvakt här hemma och god samvaro med familj och vänner i lånade fjällstugor några timmars bilresa bort. Skidåkning för alla de friska och stugvila för mig. Långa goda middagar och samtal. Allvar och skratt. Stillsamt men ändå mycket mer än min kropp tål. När den får ligga ner 21 timmar av dygnet håller sig sjukdomen konstant, men nu med en helg som bjöd på kanske 6-7 timmar mindre liggvila per dygn så är försämringen ofrånkomlig. Till att börja med kändes det bara som träningsvärk i hela kroppen, men i eftermiddag slog hela systemet på med kraftig(are) influensakänsla, feber och värktung kropp.

Det är svårt att hantera en sån här sjukdom. Kroppen skulle må bäst av att ligga ensam i en mörk koja. Nja, kanske ett hotellrum med roomservice, tvättjänst och tystnad. Men själen skulle torka ut.
Jag vill inte avstå såna möten som dem i helgen. Men jag vill inte bli sämre heller…

I det här gänget av vänner har vi ibland undrat när vi ska få börja glida på livets räkmackor igen. Så mycket har drabbat de senaste åren. Så mycket kamp. Men när sjukdomarna fortsatt avlösa varandra, eller – i mitt fall – vägrat ta slut, så har vi fått sluta vänta på räkmackor. Nu nöjer vi oss med en handskalad räka i gott sällskap, då och då. Och det är inte dåligt att ha tillgång till så otroligt goda räkor.

20140217-204619.jpg

Den här bilden kanske inte kvalar in som dikt på Ekhemmanet, men här passade den fint.

Kärlek till dig…

… du som följer mig här i sickness and in health. Det uttrycket summerar Cecilia rätt bra: kroppslig sjukdom men psykisk och social hälsa (skulle jag vilja påstå).

Kärlek till dig som delar mina tankar och tar en virtuell kopp med mig här då och då.

20140214-131120.jpg

Det är alla hjärtans dag.
Också din dag. Du är viktig och värdefull. Att du finns gör skillnad! Att du vill vara min vän i cybervärlden gör skillnad för mig. Jag gläds så över att genom bloggandet ha fått verkliga vänner. Såna som, till skillnad från en del ”vanliga” vänner, vill följa mig här, hänger med i mina hjärte(!)frågor och vill veta hur jag har det i min numera så begränsade vardag. Tack till dig som ofta, eller då och då lämna en kommentar, ett mejl eller ett besök som låter mig veta att du är här hos mig. Du som aldrig förr har lämnat ett livstecken här, idag är kanske dagen då du gör det? I så fall gläder du mitt hjärta.

Mitt hjärta är glatt ändå. Jag har så mycket kärlek omkring mig.

Svart Lucia

20140212-195924.jpg

Morgonen bjöd på väder som stämde fint med ljuskällorna som gör köket extra mysigt. Jag lyssnade till och med på julmusik. För att jag får. Och mår gott av det fastän det är februari. Julkänslan höll i sig när jag fick besök av en kär vän som hade en februariklapp med sig: en rykande gryta härlig linssoppa. Gott i alla bemärkelser.

Och nu lyssnar jag på en dokumentär om luciatåget som sändes i SVT 2012. Stjärnan och stearinljusen lyser i köksdunklet. Jag har en filt över mig i kökssoffan och ser snön falla i skenet av gatlyktan. Det låter som att julmyset fortsätter, men Svart Lucia är allt annat mysig. Rysligt. En otroligt välgjord dokumentär, som alla borde höra. Beslutet att ha en svart fjortonåring som Lucia i teves luciatåg ledde till otroligt hatfulla angrepp från rasistiska personer på nätet, och två av dessa intervjuas. Ovanligt och skrämmande. Och förmodligen toppen av ett isberg. Men på det berget lyser en sol, en varm och stark person. Lucian Astrid som uttrycker otrolig klokskap och genom att tala om det hon utsattes för banar väg för vårt barn, min bonussyster och alla andra svenskar med mörk hud. Jag skulle vilja komma till henne, som min vän gjorde till mig idag, med en stor gryta full av kärlek.

Lyssna. Gör det. Detta är Sverige. Ett Sverige där vi behöver lära oss att hantera det där isberget innan hela fartyget krockar. Vi behöver lära oss tala om ras.

20140212-201738.jpg

Fikarum och blogghållplats