Det blir glesare mellan blogginläggen. Ont om ord. Tappad mening. Absolut inte livets mening. Sjuk eller frisk tvivlar jag aldrig på livets mening, men vissa stunder på min mening som soffliggare och allt oftare meningen med skrivandet. Det som jag ägnar mig åt här. Och dikterna. Statusraderna.
En sån här text kan förefalla som ett fiskande efter bekräftelse. Det är det inte. Det är ett resonerande med mig själv, återigen, om det är dags att sätta punkt för den här bloggen. Jag började blogga för att jag blev tillfrågad av Villhabarn. Och sa ja för att jag (blev smickrad förstås och för att jag) såg det som en chans att hålla barnlängtansfrågorna levande och nå ut med min barnlängtansroman som hade svårt att bli synlig i bruset av böcker, författare och riktiga förlag. Hade och har. Nu finns boken att köpa på alla internetbokhandlar, men det är så glest i försäljningsstatistiken att det är dags att inse att det kan vara dags att jag lämnar Väntrum bakom mig och slutar leva på gamla meriter. Även när nya meriter saknas kan de gamla ha ett bäst-före-datum. Och bloggen Cecilia summerar börjar lukta lite gammal. Det jag ägnar min, nu mycket begränsade, kraft åt behöver ha ett tydligt syfte – och nu ser jag inte syftet med den här bloggen.
Kanske ska jag göra som Virginia Woolf, lägga min kraft på att mödosamt skriva en mening i taget. Tills det blir en bok. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv.” Men till skillnad från Virginia ska jag inte tappa hoppet om livet.
Jag ser Timmarna igen. Filmmusiken av Philip Glass lyssnar jag på nästan varje dag. Den musiken hade flyttat in i min kropp redan innan jag såg The hours första gången. Det var en magisk upplevelse att se filmen när den suggestiva filmmusiken redan var ett med mig. Musik är sannerligen en av meningarna med livet.
För femton år sen låg jag på sjukhus. Livet var för alltid förändrat. Fördjupat. Förbättrat. Förunderligt fantastiskt. Efter många år av längtan hade miraklet skett. En flicka var född. Vårt första längtansbarn.
Jag tycker så mycket om den här bilden som en berörd far tog när han just blivit far. Och tacksamheten över att vara två föräldrar som håller ihop väcks igen. När nyheten om skilsmässor poppar upp, sällan bland de närmare vännerna men då och då bland de ytligt bekanta, är det något som ruskas om i mig. En sorg över förlorat hopp, en rädsla för hur det skulle kännas att förlora kärleken. Också om nya kärlekar kommer in så anar jag att något går sönder inom en när relationer brister.
Vi har får familj. Den som syns i den kenyanska stenstatyn på köksbordet. Det finns sprickor men den håller ihop. På köksbordet ligger också halsbanden som lillebror prydde sig med imorse när han skulle gratulera sin högt älskade storasyster. Armbanden fick följa med till skolan, men halsbanden får vara hemma. För att det finns en fara med långa halsband när man leker. En fara som påminner om det dyra priset vi får betala för kärleken: risken att förlora.
En stund i dagsljus och snöljus till den inneliggande kroppen fick det bli idag. Resten av familjen jobbade med snön medan jag var chefen enligt sonen. Mitt jobb bestod endast i att vara upprätt, tända nya i ljuslyktor och lägga mig ner.
Igår fick jag ett MMS med en snöängel till mig. Idag kunde jag bjuda tillbaka med den här. En lycka att orka och kunna lägga mig ner i mjuk och härlig snö. Men kall.
Innan vackra blivande femtonåringen gick in och bakade kakor, bakade hon snö. Den som låg ovanpå en trave stenplattor. Så här mycket har det kommit de senaste dagarna. Och det fortsätter.
Medan jag funderar på om jag har nåt intressant att dela med mig av i bloggosfären kan jag visa en bild som har tagit nästan ett helt år att fota. Inte för att jag är långsam utan för att somligt tar tid.
Också när jag är som sjukast kan jag hitta dagar när jag orkar gå runt kvarteret. Till skolan som stått tom sen i juni och hem igen en annan väg. Kanske är det en tur på trehundra meter. Som frisk har jag aldrig gått den rundan. På tok för kort som promenad, och onödigt med femtio meters omväg för den som har bråttom till något annat efter att ha lämnat eller hämtat i skolan. Men nu har jag gått denna lilla runda i alla årstider, för det mesta med tunga långsamma steg men somliga lyckliga sommarstunder med mer stuns i stegen och lättare huvud. En bit av vägen har fått mig att stanna för att insupa årstidsväxlingarna. Och fota. Nu har jag längtat så efter snön så jag skulle kunna ta min sista bild.
Snön har kommit och vräker ner så att heltidsarbetande maken förutom handling och skjutsningar får ägna många timmar bakom skoveln. Så här mycket hade jag inte beställt, och mycket tidigare hade jag beställt hem snön. Till första advent skulle den senast ha kommit. Det blir som bekant inte alltid som vi önskar. Men sista bilden har jag fått nu. Sista bilden i mitt årslånga fotografi. Allt annat än ett snapshot.
I mars är det två år sedan jag blev sjuk, och fortfarande finns ingen kategori här på bloggen som handlar om sjukdom. Kanske för att jag från början var övertygad om och längre fram ville hålla kvar hoppet om att jag snart skulle bli frisk. Nu tror jag annat. Det handlar inte om att ge upp, det handlar om att (som sinnesrobönen formulerar det) försöka acceptera det jag inte kan förändra.
Den här sjukdomen blir man inte frisk ifrån i ett nafs. Den här sjukdomen som ännu saknar bra vård i Sverige, som jag ännu inte nämnt vid namn här och ännu inte fått skriftlig diagnos på. Jag läser hoppfulla berättelse om människor som har tillfrisknat efter många år av sjukdom. Så nu övar jag mig i att vidga hoppet till att räcka många år framåt och att försöka leva på ett sånt sätt att jag ökar chanserna till en sån tillfriskning. En del är att vila så mycket som kroppen för tillfället behöver, vilket ibland kan innebära 22 timmar om dygnet, och att anpassa aktiviteten efter dagsform. För mig innebär det att jag sommartid kunnat promenera 2 km utan att försämras, men vintertid kan gränsen ligga på 200 meter eller, som nu efter julen, 20 meter.
Trots att vintern är en tuffare tid rent fysiskt så gläds själen åt vädret just nu. Det gäller bara att binda ihop händerna så att jag inte mot bättre vetande frestas ge mig på den bästa vintermotionen jag vet: skottning. Det får käre maken ta hand om. Förhoppningsvis inte för all framtid.
Gårdagskvällen ägnades åt feelgood, med framgång. Små osamsigheter rann av innan vi hann säga förlåt och Astrid Lindgren.
”Astrids jul” hade vi inte sett denna jul, som fortfarande är kvar här hemma. En skön julkompott. Särskilt tillsammans med den udda, men just igår tillåtna kvällsmåltiden Ris á la Malta.
…efter en helg med stora barnet (och hennes vänner och mina vänner, mammorna) som tog på de kroppsliga krafterna och ökade febern, men gav till de själsliga krafterna och minskade rastlösheten.
Så nu är det vila, efter morgondiskussion med ynglingen om vikten av varma kläder när det är -15. Det är märkligt hur en dispyt före avsked kan lägga sordin på humöret. Trots att det är så fantastiskt vackert ute. Jag tror det får bli en liten stillsam tjugondagknutsfest ikväll för att återfå harmonin och kanske prata vinterkläder utan stress och övertrötthet.
Vi har inte passerat Tjugondag Knut, men granar och röda detaljer verkar ha lämnat många hem. Inte vårt.
Granen som sonen och hans far köpte barrar knappt. Jag ligger just nu och tittar på den och njuter av julmusik. Utanför fönstret är det äntligen, äntligen vitt så jag kan gärna njuta jul ett långt tag till. För dotterns skull brukar jag dock sluta (göra det offentligt) före den 20:e, eftersom hon vill att julen ska vara förbi när hon fyller år. Femton. Det är hisnande. För femton år sen låg jag på sjukhus med havandeskapsförgiftning och vi väntade att miraklet skulle bli synligt. Tänk att hon kom till oss. Tänk att vi fick hennes bror. Tänk att jag får ha så mycket kärlek i mitt liv. Det är också hisnande. Och julens viktigaste födelsedagsbarn får tacket för det.
Till sällskap i vilan idag. Song for Marion.
Och många tårar.
Du som inte har sett filmen kanske inte vill se det här klippet i förväg. Men jag vill. Igen.
Väldigt, jag menar väldigt, många i mitt Facebookflöde (ja, nu är jag tillbaka där men funderar av och till på hur jag ska ha det) har delat med sig av en och samma film. Det är sällsynt att så många sprider samma länk och till slut blev jag tillräckligt nyfiken för att titta på den.
Men inte tillräckligt smart för att förstå varför ”alla” delar den. Är det för att säga till sig själv att jag borde inte ägna så här mycket tid åt min smartphone? Eller är det en pekpinne till andra på Facebook att de missar livet för att de ägnar så mycket tid åt smartphone? Som konstverk kan jag tycka att filmen är intressant, men inte som statement i ett cyberforum där just smartphone ofta är verktyget. Så skeptikern i mig har svårt att tro att det är konstnärligheten som hyllas.
Den här filmen är visad mer än 36 miljoner gånger! Trettiosex miljoner! Jag undrar hur många procent av de visningarna som gjordes just via smartphone. Och hur många procent som känner igen sig precis. Jag gör det inte. Visst ägnar vi våra telefoner mer tid än vi behöver, förmodligen mer än fadersgenerationen gömde sig bakom kvällstidningen och mormodersgenerationen hängde framför radiolan. Men ändå, jag ser ingen anledning att dela en sån här film. Särskilt inte i glashuset Facebook. Tankeväckande ja, men alltför mycket pekpinnig för min smak. Ungefär som om nån skulle stå med plakat i godisbutiken om att det är människor med dålig karaktär som äter godis. Eller skriva uppfodrande saker på godispåsarna eller kanske mjölkförpackningarna. Just som man gör på cigarettaskar. Men det är en viss skillnad mellan att suga i sig nikotin och att använda sin telefon. Tycker jag.
