När Facebook är som bäst sprids goda budskap, uppmuntran och bekräftelse i både sorger och glädjeämnen. Problemet, eller charmen om man vill se det så, är att vi kan ha så olika åsikter om vad som är goda budskap. Jag har flera exempel, ibland bekräftade och ibland aningar, på att jag har raderats från andras kontaktlistor för att jag sprider sånt som andra inte håller med om. Obegripligt för mig, men å andra sidan kan jag förstå känslorna som ligger bakom ett sånt avslut eftersom jag också blir irriterad av sånt som hamnar i mitt flöde. Som det här.

Budskapet är alltför förenklat för min smak, och uppmaningen mellan raderna att ”du måste sprida detta annars är du en dålig människa” gillar jag inte heller. Men sämst tycker jag om att man har använt det orangea bandet. Det används på flera håll för att uppmärksamma sjukdomen MS, men här har nån använt det i annat syfte. Nej tack. Jag gillar inte.

Orange ribbon – MS Awareness. Bild lånad från den roliga butiken Zazzle.

När jag för ett tag sen skulle köpa ett biopresentkort på Pressbyrån, märkte jag att jag stått och svarat på helt ovidkommande frågor utan att dra i bromsen. Det är förvisso vanligt att få märkliga frågor av just pressbyråanställda. De få gånger jag besöker en sån kiosk får jag alltid frågan om jag inte vill köpa ett till exemplar av samma produkt eller varför inte en kvällstidning till juicen? Varför då liksom. Varför skulle jag köpa två flaskor bubbelvatten när det är en jag vill ha? Och varför tvingas personalen till att fråga istället för att vänta på kundens initiativ? Störigt.

Men det var inte såna frågor jag fick när jag skulle köpa biopresentkortet. Då undrade expediten:
– Är det till ett barn eller till en vuxen?
– Är det till en kille eller till en tjej?

Inte förrän jag svarat färdigt och fick ett dödskalleprytt kort i handen så fattade jag vad hon höll på med. Hon fördomsexpedierade mig. Jag hade svarat ”barn” och ”pojke” och fick därmed ett svart biokort med dödskallar. Om jag hade svarat ”barn” och ”flicka” hade jag fått ett rosa med hjärta på. Ett barn kunde alltså inte få presentkort med tulpaner på och en vuxen kvinna skulle inte kvala in att få ett dödskallekort.

När jag förstod försäljningsmetoden och ifrågasatte den så fick jag veta att alla pojkar hon kände tyckte dödskallekortet var häftigast. Tror jag det om pojkar alltid förutsätts älska dödskallar. Och det välkända tycker vi mer om än det okända. Det är ju så fördomar fungerar.

De senaste månaderna har jag noterat allt fler artiklar, blogginlägg och Facebookkedjor där skribenterna förfasar sig över smartphoneanvändandet. Föräldrar utmålas som dåliga för att de fingrar på sin telefon under barnets träningar eller i lekparken. Kanske har jag reagerat extra mycket för att jag hör till de människor som tycker det är rätt tråkigt med läktarliv och lekplatshäng och skulle kunna försjunka i både telefon och bok på såna ställen. Men jag blir inte bara irriterad av texterna och dess spridning, utan också intresserad av vad det är som gör att så många lägger så stora värderingar i en pryl. För det syns så tydligt att telefonen värderas som ond i sammanhang där t ex en bok skulle betraktas som god eller åtminstone neutral. Jag har roat mig med att byta ut telefon mot bok i tanken och blivit ännu mer förundrad. Särskilt när jag bytte till bok i ett s.k. test om ”mobilberoende”. Någon annan hade kommit på samma tanke just idag.

Det märkliga är att man talar om beroende enbart baserat på i vilka situationer telefonen används. Ibland har jag med telefonen in på toa ja – men är det sämre än att läsa i en tidning (eller på en schampoflaska 😉 )? Det viktiga borde vara om telefonen, boken eller tidningen (eller schampoflaskan) hindrar oss från att vara närvarande i föräldraskapet och i alla relationer till andra människor. Min pappa kunde vara helt uppslukad av kvällstidningen och dröja med att svara när jag ville berätta något vardagligt. Jag kan dröja med att svara om jag läser en bok eller på min iPhone när sonen vill berätta en lång invecklad historia om ett barnprogram. Jag är inte ens säker på att det är skadligt att en förälder inte har fullt fokus på barnet exakt hela tiden. Men när barnen ger signaler om att nu vill de prata så lägger jag såklart ner det jag håller på med, oavsett om det är en telefon, en bok eller en lök som ska hackas.

Vad är bra och vad är dåligt?
Läsa bok bra, läsa iPhone dåligt? Vilken betydelse har innehållet? Vad det är jag faktiskt läser, på papper eller i teknisk pryl…

Är telefonen mer ond än boken och löken mer god än boken? När jag läser de här upproriska artiklarna så får jag en känsla av det, att det är i prylen man lägger värdet och inte i hur den och därmed tiden används. Numera läser jag Bibeln i min telefon, men jag drar mig för att göra det i kyrkan eftersom jag är rätt säker på att det skulle väcka andra slags tankar och känslor om jag halade upp den smarta telefonen istället för en tummad bok. Facebookanvändande är också något som värderas negativt, och i synnerhet Facebookare som jag, som ofta skriver något när jag tittar in. Den som tittar in som åskådare utan att skriva verkar betraktas som mindre ”beroende” än den som gör avtryck. Jag tror jag inte en enda gång sen jag blev aktiv Facebookare har åkt på semester utan att ha fått synpunkter på att jag borde stänga av Facebook för att kunna vara närvarande. Aldrig någonsin har jag däremot fått höra varningar om att jag borde läsa färre böcker eller låta bli att skriva vykort för att kunna vara närvarande med barnen. Ja, jag stänger ner Facebook ibland, precis som jag väljer bort vissa slags böcker, men jag gör det utifrån eget beslut och egna insikter om vad som gör mig mer eller mindre gott. Jag tror inte att vi kan och ska värdera andras aktiviteter så bensäkert som vi ofta gör. Jag gör det själv alltför automatiskt, men försöker lära mig…
…att det inte ligger något absolut värde i en lök, en samling inbundna papper eller en teknisk pryl.

Idag är det mobiltelefonen som anses som farlig och ond. För knappt hundra år sedan var det föregångaren.

”Där Tomas stod i barnkammarfönstret kunde han se hur karlar reste järngalgar på alla tak i stan, hur bruntjärade trästolpar restes längs gatorna och stora rullar, fulla av telefontråd, långsamt rullades genom stan.
I detta spindelnät av metall, som lades över Öbacka, satt likasom en otäck, elak, osynlig spindel! Och han åt och mumsade på alla kakor, karameller, knäckar, chokladpraliner för Tomas och för alla andra småpojkar i stan, som förut sprungit med bud och biljetter åt sina mammor till stans alla snälla och godhjärtade tanter.
Och detta var ändå bara en liten början till allt det, som denna osaliga telefon skulle medföra.”

”På hemväg till Öbacka” (1934)
Ludvig ”Lubbe” Nordström (1882-1942 )

En slags hälsoresa är det att vara i vila med de tre personer som jag mår bäst med. Inga avmagringsdieter precis, utan gott, gott, gott. Nu vilar jag stilla efter den första utflykten medan övriga familjen är på den andra, och mer fysiskt krävande, utflykten för dagen. Jag tryckte in en favoritfilm i DVD:n. Just det. Hälsoresan. Det här lilla klippet är ett exempel på varför jag gillar Stig-Helmer-filmerna så mycket. Fördomsrondell.

De har varit före sin tid Lasse Åberg och gänget. Och filmerna fungerar som feelgoodmedicin för mig, Kanske blir det Sällskapsresan, originalet som familjefilm ikväll. Den filmen hade jag som terapi under tonåren, och såg om och om igen.

Där vi är finns det vatten. Varmt vatten. Vi badar medan vårt hem och vår kisse får omsorg av andra händer. En lång tid av sjukdom, mer än 1,5 år, tycks verkligen ha vänt. Jag mår lite bättre och kan börja röra mer på mig. Varmt vatten varvat med fullständig vila tillsammans med dem som står mig närmast, är fantastisk återhämtning. Jag är så tacksam. Särskilt när jag ser på cancergalan och tänker på hur mycket värre allt hade kunnat vara…

I vattnet övar lilla barnet på att flyta. Jag berättar att vattnet bär honom, att han kan lita på det. Så hör jag honom viska för sig själv när han ligger där i det blå med min hand lätt stödjande under sig:
”Vattnet bär mig. Jag kan lita på vattnet.”

Det blev till en dikt. Och en tår.

Det är lov. Hela familjen är ledig, och när det är så känns det som semester också för den som är sjukskriven. Vi har lånat ut vårt hus och vår katt och lånar själva på annan ort. En tröttande resa men ett ljuvligt mål som ger ett verkligt avbrott från vardagen, en vila och ett klimat som förhoppningsvis råder bot på höstförkylningarna som har avlöst varandra och hindrat mitt tillfrisknande.

Alla sover, men jag är vaken sen rätt länge. Hemma väcks jag lätt av katten (som nu väcker husvakten alltför tidigt), av väckarklockan som talar om att det är dags att få barnen till skolan, av lilla barnet som vill ha sällskap när han vaknar. Och när jag väcks tänker jag alltid att om jag bara fick hade jag kunnat sova tre timmar till. Så får jag chansen. Alla sover länge, ingen katt som jamar. Då vaknar jag i tidig, tidig gryning. Ligger och blundar länge för att försöka somna om, ger upp och tittar på klockan.

Men vad är klockan egentligen. Det går inte att lita på tiden när någon bestämmer att alla klockor ska byta timme, och när telefonen ställer om sig själv så att det inte går att veta vad som är ny eller gammal tid. Efter räknande hit och dit insåg jag vad klockan var och att jag har sovit omkring åtta timmar. Det är en lång natt för min del. Så jag gav upp somnaomförsöken och pratade lite med er istället. Hej, hej!

Långsamt, långsamt får jag ta mig genom dagarna för att tillfrisknandet ska fortsätta framåt. Jag mår bättre, men om jag slarvar med vila så går det lätt bakåt igen. Fingertoppskänsla och tålamod verkar behöva vara avgörande ingredienser tillsammans med pillren i medicindosetten. Myrstegen fortsätter åt rätt håll om kroppen får den vila den behöver. Och det är betydligt mer vila än jag egentligen har lust att ge den. Så jag tar hjälp. Låter teven rulla, också den med långsamhet som tema. På SVT:s Öppet arkiv finns många timmar av långsam underhållning. Som Lackalänga från 1987.

Den här serien om en folkhögskola gick på teve ett par år innan jag själv gjorde mina år på folkhögskola. Jag såg inte så många avsnitt då, som 17-åring, men gör det nu. Långsam gestaltning, vilsam igenkänning, och starka påminnelser om vad folkhögskolelivet gav mig. Det viktigaste var min man. Två veckor efter terminens start var vi ett par. Min stora kärlek och jag. Det är 23 år sedan nu. Mycket har hänt sen Lackalänga och vår folkhögskoletid. I världen, med tekniken, i det egna livet. Mycket händer ännu. Glädjevågor, orosmoln och vardagsstiltje. Och i allt det finns kärleken kvar.