I lördags började den, och kommande lördag avslutas den, Världens Barn-veckan 2013.

Adoptionscentrums biståndsverksamhet Föräldralösa Barn ingår i Radiohjälpens Världens Barn-insamling. Adoption är inte bistånd, men i adoptionernas fotspår blir behovet av insatser för världens föräldralösa barn tydligt. De pengar som kommer in hjälper fler barn att få stanna i sina biologiska familjer och att slippa växa upp på institution. Fler får rent vatten och mediciner. Flickor räddas från könsstympning och barn med funktionsnedsättning får hjälp till skolgång och vardagsliv.

Välkommen med din gåva denna vecka, direkt i en Världens Barn-bössa eller via Adoptionscentrum Västernorrlands plusgiro: 73 19 40-3. Märk inbetalningen med ”Världens Barn”.
Läs mer om insamlingen och om andra sätt att skänka din gåva på www.varldensbarn.se.

Har du ett företag eller en stor plånbok, eller känner nån annan som har? Välkommen att sprida detta!

Krönikören och författaren Patrik Lundberg skrev nyligen en krönika om hur rasismen mot asiater passerar censuren på ett helt annat sätt än annan rasism. Och då betyder inte det att vi generellt saknar problem med rasism i vårt land. Människor med ett utseende som antyder att de kan vara födda någon annanstans än i norra Europa betraktas med andra ögon, andra omedvetna eller medvetna värderingar och därmed andra bedömningar än oss som är ljusa i hår och hud. Men i det publika rummet har de allra flesta lärt sig att inte tala nedvärderande om t ex muslimer och svarta. Däremot tycks det, som Patrik Lundberg säger i sin krönika, vara helt godkänt att nedvärdera asiater. Se bara på den här reklamfilmen.

Reklamen är vedervärdig i mina ögon. En vit översittarkock och en osmart asiatisk kock som löser uppgiften på helt olika sätt. Laga från grunden – som annars har hög status i både samhälle och kockvärld – blir något infantilt, och det illustreras med en asiatisk kock som sliter med en galen blick. Det går inte att bortse från ursprung här. I en värld där vita har varit just översittare och sett ner på människor med annat ursprung i tusentals år kan man inte göra en sån här reklamfilm om man vill framställa människor jämlikt. Sveriges Mästerkock vanns ifjol av Jennie Walldén, en skicklig kock med ett asiatiskt ursprung och utseende. Om hon hade bytt plats med den vite manlige kocken hade Bong kanske fått fram ett annat budskap. Det budskap jag nås av idag är att aldrig mer handla buljong och fond med märket Bong.

Om jag skulle sätta en målförklaring för mitt liv så skulle den kunna sammanfattas med att jag vill göra skillnad. För dem som står mig nära, för det jag tror på, för människor som behöver stöd nära och långt borta. Jag vill göra skillnad och jag vill omge mig med människor som på olika sätt vill göra skillnad.

Men vet ni vad vi ska göra om vi vill göra skillnad ”på riktigt”? Jo, då ska vi anmäla oss till Försvarsmakten.

Försvarsmaktens reklam menar alltså att det är de som gör skillnad på riktigt. Det hjälper till att slå fast alla negativa fördomar om militärer som jag nånsin nuddat vid.

Så alla andra som gör något för andra människor gör det inte på riktigt?
Alla som stöttar medmänniskor i sorg, som hjälper föräldralösa barn, som talar om det som är svårt att tala om, som står upp för mänskliga rättigheter, som löser sjukdomsgåtor, som handlar rättvist, som gör klimatsmarta val, som välkomnar hemlösa, som besöker sjuka, som omfamnar utstötta, hör av sig till ensamma och ledsna, som möter människor med värme.

Vi kan alla göra skillnad på riktigt. Nu på en gång. Utan att anmäla oss till krigs… ursäkta – försvarsmakten.

Höstdagen är skön, och när jag tog bilen till en plats där jag varit ett par gånger tidigare det senaste halvåret blev det så tydligt att jag mår bättre nu. Länge och många dagar orkade jag inte lämna soffan i onödan. För ett drygt halvår sedan orkade jag lämna bilen och sitta på en sten en kort bit bort med värkande huvud och febertung kropp. För en dryg månad sen orkade jag promenera några hundra meter från bilen. Idag kunde jag gå runt hela området och känna mig stark i kroppen. Inte helt feberfri, men så mycket bättre.

Det blir bättre. Så är det med många av de smärtor vi drabbas av i livet. Fastän det är svårt att våga tro när mörkret omger oss så är det så. Goda böcker och filmer kan förmedla just det. Om och om igen lyssnar jag på sviten ur filmen om Monica Zetterlund. Ljuvlig musik. Och så fint den passar med ett blankt hav en fin höstdag.

… guldfärgade träd.

… att ha fått fira femårsdag för barnbeskedet.

… att vakna piggare än igår.

… att ha tid att morgonkrama och prata med tonåringen.

… att få hjälp med att köra litet barn till skolan och kunna spara kraft till en promenad.

… att orka gå längre än jag gjort på 1 år och 7 månader.

… att göra upp planer på familjeutflykter och våga tro att de blir av.

… att hitta en gammal glömd dikt och förstå att en del av livets svåra perioder har passerat.

Låt mig vara

Jag går in
rakt in
i en vägg
genom en trasig dörr

Portvakterskorna
som vakade här
har släppt nycklarna
och lämnat mig
åt mitt öde

Manteln av glas
täcker min själ
skyddar mot världen
men brister så lätt

brister och splittret
skär djupt i mitt inre
skär och våldtar

det som finns kvar
av kraft
av liv
Inget är längre naturligt
kroppen lever sitt eget liv
själen släpar efter
i ett snöre
tunt som spindelväv

Jag vaknar
inte än
Vaggar mig själv
i sömnen
och stänger ute
röster
blickar
tid
här stannar jag
Låt mig vara

Cecilia Ekhem (2004)

Orkeslös mamma och studiedagsledigt barn. Då blir det för mycket teve. Skola och fritids är goda uppfinningar. Men spela spel går alltid hem. Idag blev det Mix Max. Inte särskilt gammal upplaga, men oj så gamla bilder. Bara män är brandmän och detektiver. Bara kvinnor lagar mat, dricker kaffe och klär upp sig. Trist. Och inte lätt att diskutera frågan med en sjuåring som trots att det är 2013 har en klar bild av att det är så här det ser ut. Uppdelat och inrutat.

Hälsomässigt en sämre dag, men innehållsmässigt en god. En liten utflykt blev det, när jag följde med dottern och hennes närmaste vänner till första gudstjänsten med konfirmandgruppen. Mitt barn är konfirmand! Innan hon föddes var jag själv konfirmandledare, och det är lätt att ha åsikter om hur det hela borde vara. Men dem håller jag inom mig och övar mig att släppa barnet. Ungdomen. Som jag sjöng flera av dagens psalmer med när hon var liten.

På eftermiddagen gick familjen ut i skogen i gyllenhösten. Jag hade förstås gärna velat följa med, men fick lyssna på kroppen nöja mig med att ta emot guldet de kom hem med. Trattkantareller och vanliga kantareller. Redan uppätet.

Och om vi har tur får vi konfirmandens makalösa cheesecake till efterrätt om en stund.

En ny epok har inträtt. Igår kväll höll jag mig vaken och pyamasfri längre än vanligt, för att hämta stora barnet och hennes vänner på kyrkans tonårsgrupp.

På väg till kyrkan var det P2 som gällde, på väg hem var det en reklamradiokanal. 😉
Hem och i säng, och på morgonkvisten väckt av katt som ville ut. Kämpakämpakämpaslappnaav och till sist somnade jag om. Och en sekund senare väcktes jag av yngre barnet som frågade om det var morgon.

Jag har utan tvivel precis den familj jag drömt om. Just de barn vi skulle ha. Lyckan är ofantlig, men ibland blir det uppenbart att det kan bli vajsing med synkningen när det är sju år mellan barnen. En som allt oftare somnar efter mig (vilket gör mig vaken längre och längre om kvällarna) och en som tycker att han måste väcka mamma när han vaknar. Och så en katt som tror att jag är den enda som har tillstånd att öppna dörren. 😉

Men i eftermiddag visade sig en av alla miljoner fördelar med att ha barn i olika åldrar. Den yngre blev bjuden på bio med kusiner och vips bestämde vi andra tre, föräldrar och stora barnet, att vi skulle gå på en film för stora. Monica Z. Jag älskar jazz, jag älskar de låtar hon sjöng, jag älskar att göra vuxensaker med man och stort barn. Och jag älskade filmen. Ingen dokumentär skildring, men en berättelse som berörde så pass att beröringen rann som tårar. Jag lät dem rinna medan låtarna sjöngs till slutet av fantastiska och porträttlika Edna Magnason. Halslinningen blev våt. Av tårar, beröring och jazzlycka.