Hundra meter och trettio mil

20130813-121204.jpg

Det bor en klassiker i mitt hus. Käre maken som inte hade tränat särskilt mycket bestämde sig för ett antal år sen för att ställa upp på broderns utmaning och ge sig på en svensk klassiker. Han imponerade genom att klara av att genomföra alla de fyra loppen och fastnade för cyklingen. Nu har flera rundor runt Vättern avverkats och många långa cykelturer kring mer närbelägna vatten.

Min träning har sträckt sig till raska långpromenader kombinerat med simning eller vattengympa under vissa perioder, och de senare åren Friskis & Svettis med afrogympa som senaste favoritträningen. (Så länge det är en ledare som inte mitt i passet börjar berätta hur man ”gör i Afrika”.) Nu är det 1,5 år sen jag senast besökte Friskis. Då när jag var frisk och stressat aktiv som de flesta arbetande skolbarnsföräldrar. Sen började en lång tid då några hundra meter var allt jag orkade gå. Långsamt och smärtsamt. Den sjuka tiden är ännu inte över. Febern har sjunkit men inte helt givit sig av. Den tunga feberkepsen som förut aldrig lämnade mig, ramlar nu av långa stunder i taget. Sjukdomen har lättat men känns ännu i kroppen dagligen. Tillfrisknandet tycks pågå, men väldigt långsamt. För att kunna se de små förändringarna har jag börjat använda appen Runkeeper igen. Där kan jag se hur långt och hur snabbt jag promenerade som frisk, och notera att jag nu orkar gå två kilometer istället för tvåhundra meter.

Nu är resten av familjen på andra håll, och jag får några timmar av välbehövlig vila. Först en promenad som var snabbare än tidigare tillfriskningspromenader. Kanske ansträngde jag mig något för mycket, om jag tolkar huvud och kropp rätt. Så nu vilar jag. Till sällskap har jag haft SVT:s nya dokumentärserie där fyra personer ska genomföra En svensk klassiker. En fin serie som låter deltagarnas smärta, känslighet och skörhet lysa igenom deras strävan att klara en tuff fysisk utmaning. En av deltagarna berättar om sin dödliga cancer, en annan man visar sina tårar och ett par vänner lyser av kärlek till varandra. En skildring av liv och kamp som ger igenkänning.

20130813-122635.jpg

Samma himmel från olika håll

När samma tak och samma himmel har beskådats under lång tid är det stort att få skåda en annan himmel. Eller samma himmel, men från en annan utsiktspunkt.

20130811-192108.jpg

Det låter som definitionen på ett liv med husvagn, att se himlen från olika håll. Tänk jag trodde aldrig att vi skulle kunna bli en husvagnsfamilj, eller att jag ens skulle gilla att semestra så, men nu har det hänt. Det som började med funderingar på vilken slags semester som kan passa en trött sjukling allra bäst, slutade med en ny bekantskap. En gammal men välbehållen husvagn som kostade lite men har glatt oss mycket. Den har redan blivit långt mer än ett handikapphjälpmedel. En kär kamrat som låter oss se nya ställen och bjuder nära och enkel vila, och sköna kvällar med familjen nära.

20130811-201021.jpg

Denna helg har det dock blivit mindre vila än jag egentligen behövt, men jag har fått njuta så sköna semesterdagar i huvudstaden att jag kan stå ut med att kroppen nu känns som överkörd. Och ändå är det en trötthet som känns mer frisk än i april när familjen var i Stockholm och jag gick ett fåtal meter och låg febertung i hotellsängen resten av tiden. Nu räckte det med att leta alla lediga sittplatser och nyttja SL till alla sträckor. Och att ta en liggplats när den chansen bjöds.

20130811-201859.jpg

Den här bänken gav kraft inför besöket på ABBA-muséet. Oj, vilket ställe! ”Det bästa muséet jag har varit på.” sa sjuåringen flera gånger. Han som dansar sig igenom livet hade verkligen chans att dansa sig igenom detta sköna museum. Och storasyster vann poängjakten när vi alla fyra ställde oss i ett musikstudiobås och försökte kvala in som femte medlemmen i ABBA. Mycket mer hann vi med på Djurgården. Inte minst möten med goda vänner. En så skön semester, men oj så jag behöver vila upp mig efter den.

Rovdjur

Katten är på sommarbete stora delar av sommaren, precis som sin företrädare, vår gamla katt. Hon som började som innekatt i Uppsala och slutade som tveksam utekatt på Ekhemmanet. Men varenda sommar i sitt 18-åriga liv var hon utekatt i stugan.

Den nu tvååriga kisse som har ärvt alla klappar och allt gos, håller sig också nära hemmet men tycker betydligt mer om att vara ute. Och om att jaga. På stugtomten finns det rejäla möss, och troféerna samlar hon på gräsmattan till allmän beskådan. Ibland är offren så söta att det känns väldigt onödigt att nån som har fri tillgång på mat ägnar sig åt lustmord.

Men är man rovdjur så är man…. ena ögonblicket ett vilddjur och nästa stund gosdjur.

20130809-182611.jpg

20130809-182649.jpg

20130809-182834.jpg

Vänskap och parmesan

Igår kväll tog jag mig ut på en efterlängtad träff med två vänner på den enda restaurang som jag nånsin längtar till. Fantastisk italiensk mat och värme som når in i hjärtat. Sån där värme som får ögonen att vattnas. Som när mitt påbörjade tillfrisknande firades av både vänner och värd.

20130808-165321.jpg

Vi har delat de senaste åren de här vännerna och jag. Glatts och sörjt med varandra. Häpnat över både glädje och sorg som drabbat både oss och dem vi har nära. Vänner som det går att visa sina dystraste sidor för utan att vara rädd att de ska gå. De står kvar, och samvaron berikar och stärker.

När det gäller vänner är jag oerhört lyckligt lottad. Men jag tror egentligen inte det är något lotteri. Fantastiska människor har kommit i min väg utan att jag själv har kunnat påverka det, men att det har blivit djup vänskap kan jag tacka alla parter för, också mig själv. För att jag och vi vågat gå under ytan. Vågat öppna upp och blotta våra smärtor. Jag är övertygad om att det är det som bygger de riktigt nära relationerna. Förmågan att dela både yta och djup. Somliga stunder är vi helt ensamma med våra mörkaste tankar, och så måste det kanske få vara ibland, men om vi aldrig vågar öppna oss för andra så tror jag vi blir allt mer ensamma. Hur många vi än har omkring oss.

20130808-170401.jpg

Astridlyrik och tragisk brunkräm

Om kvällarna läser vi Mio, min Mio för sjuåringen. Tidigare i sommar har han hört Astrid Lindgren själv läsa hela boken, och jag är glad att han vill höra den igen. Denna bok är en outforskad skatt. Suneböckerna som jag tidigare blivit ombedd att läsa är som toalettpapper jämfört med detta. Jag anar att jag låter kultursnobbig, men tar risken. Mio, min Mio är ett stort stycke lyrik. Som en filial till Höga visan.

När vi var på väg till Astrid Lindgrens Värld utbrast sonen ”Jag tycker så mycket om Astrid Lindgren!” Jag med! Så det var en lycka att orka avsluta ALV med ett besök i Astrids barndomshem Näs i Vimmerby. Jag gick där euforisk och feberrosig bland rosorna. Rörde vid träd och väggar och tänkte att här har hon också hållit sin hand. Här har hon lekt och format sin värld. Astrid.

20130807-150228.jpg

Häromdagen såg sonen och jag Pippifilm tillsammans med en vän på besök. Pippi på de sju haven. Det gladde mig att filmen, som kom ut 1970, inte levde upp till min oro. Där fanns inga Blackfacesminkade vita som skulle föreställa kurrekurredutter. Ingen orgie i n-ordet.
I den allra första filmen från 1949 anar jag att det var annorlunda. Filmen hittar jag inte, men väl filmens titelspår som bekräftar det.

Pippi skrevs i en tid när kolonialismen var vardag, och när man gärna exotiserade andra kulturer. En tid som pågått länge, men som jag hoppas börjar gå över. Fast när Berns salonger nyligen brunmålade en vit kvinna istället för att anlita en svart statist så kändes det rätt hopplöst. Och när jag såg bilden från Pride där ett vitt par gick paraden mörkmålade i ansiktet och klädda i nakendräkter föreställande en svart och vit kvinna med gigantiska ”private parts”. Alltför nyligen i historien målade sig vita människor svarta som om de klädde ut sig till djur. Karikatyrer med gigantiska läppar och utan respekt. Vi måste bort från detta. Bort från associationer till en tid då vita ställde sig över svarta. Det som sker än idag. Oreflekterat och naivt också idag, men alltjämt förkastligt.

Hela familjen hade utbyte av den fina utställningen vid Astrids Näs, och lärde oss massor om vår Astrid. Hennes böcker har översatts till så många språk. Bland annat swahili, tigrinja och zulu. En här bilden inledde utställningen.

20130807-154652.jpg

SVT:s Öppet arkiv bjuder på en familjekväll med Lennart Hyland som sändes när just Pippi på de sju haven skulle ha premiär. Inger Nilsson och Astrid Lindgren är med i samtalet, och Tommy och Annika är nog mest med som rekvisita. Det här programmet sändes när jag var ett litet frö i min mammas mage. Och Astrid kommer vara med mig i hela mitt liv.

20130807-155020.jpg

Överdrifternas dialekt

För ett tag sen sa en kompis i ett samtal med mig och sonen
– ”Åh, husvagn är ju det bästa som finns!”
Då svarade sonen, och gav ännu ett av många kvitton på att ordens valör har betydelse för honom liksom för föräldrarna och storasystern:
– ”Nej. Det bästa som finns är familjen!”

Vi log förstås och pratade lite om att ta ord på allvar, och efter det har jag funderat på det där fenomenet att överdriva. Det gör sig påmint överallt. Sällan är det som beskrivs som ”det värsta jag vet” egentligen något att förfasa sig över, och jag har rätt ofta velat säga som sonen. ”Fast vatten i stövlarna är inte det värsta jag vet. Det var bra mycket värre när min pappa blev svårt skallskadad efter sin olycka.” Fast riktigt så militant som ordsnok är inte ens jag.

Andra slags överdrifter handlar om livsstilar. Jag har flera gånger blivit imponerad av vänner som sagt sånt som att ”Jag har helt slutat äta socker” eller ”Under det här året har jag inte köpt några kläder alls” eller ”Vi ser aaaaldrig på teve!” för att sen känna mig totalt lurad när jag ser ett wienerbröd slinka ner eller en nyinköpt jacka visas upp, eller hör ett nysänt teveprogram diskuteras. De säger inte så här för att luras, det är jag säker på, men ändå blir det ett språk som skaver i mig. En överdrifternas dialekt.

Det här med överdrifter verkar vara ett sätt att tala, och jag känner mig inte bekväm med det. Jag blir som sagt lurad. Förmodligen har det att göra med mitt ärlighetspatos och min respekt för orden. Jag säger inte ”jag tror jag dööööör” eftersom jag tror att jag ska leva ett bra tag till, och tycker inte att ”magsjuka är det värsta som finns” trots att jag är orimligt rädd för att kräkas. Och numera har jag lärt mig att aldrig mer säga det jag minns att jag sagt förr. Att jag hellre har feber en månad än magsjuka ett dygn. (Den månaden har snart varat i 1,5 år…)

Monty Python gjorde tidigt humor av överdrifternas dialekt.

Tröttmössa

20130805-192720.jpg

Utefrukost med gossebarn idag. ”Mamma, det är perfekt här. Sol på halva bordet, och skugga till dig!”
Det är perfekt med skugga. Så rätt han har. Men idag har det nog inte varit tillräckligt skuggigt eller svalt. Jag är toktrött, och tillfrisknandet som för en vecka sen verkade så tydligt, har hamnat i nån svacka. Jag försöker att inte följa med. Försöker samla på hoppet och intala mig det så många säger… att jag måste förstå att det tar tid. Men ärligt talat vill jag inte förstå det. Jag vill bli frisk NU. Jobba, snabbpromenera, friskisåsvettas, romanförfatta, barnutflykta, resa. Nu!

Kvällsgott

Äntligen går solen ner bakom träden och även en med solkänsligt huvud kan njuta fritt av trädgården. Solhatt och solglasögon är inte min melodi, men ett måste numera för att hålla huvudet så friskt som möjligt.

Nu är tid för kvällsgodis i trädgården med käre maken. Utan hatt.

20130804-201405.jpg

I eftermiddag fick vi nästan oväntat men mycket glädjande besök. Stora och små åt förrätt i trädgården. Buskarna dignar av bär. Populärast är hallonen, en plätt med Pettsonstora trädgårdshallon och allt fler snår av ljuvliga skogshallon. Så är det när man avhåller sig från rabattrensning, de bästa bären bjuder in sig själva.

20130804-201630.jpg

Det mest angelägna

Jag undrar ibland vem du är. Du som läser här en gång eller många utan att lämna avtryck som kommentar eller mejl. Jag undrar vad du tänker och vem du är.

Det händer då och då att personer hittar den här bloggen i sin yrkesroll, genom googling eller länkning. Både Aftonbladet och Expressen har ringt, och jag har fåfängt trott att nån upptäckt min roman. Väntrum. Den som genererat fantastiska läsarbrev men har svårt att bli upptäckt i bruset. Bli hittad av en stor skara läsare. Men när kvällstidningsjournalisterna hängde i luren några gånger för ett par år sen och sa sina ärenden, fick jag skämmas över att tro att jag är nåt på författarhimlen, för det som de har velat veta har varit något litet och fånigt som de googlat fram i bloggen och inte haft med Väntrum att göra.

Igår ringde Karlavagnen i P4 och ville ha med mig som ett av de förinbokade samtalen i gårdagens program. Radio är inte min arena. Jag är bekväm med att tala inför människor, men inte i radio. Och inte nu när jag har varit sjuk och borta från stora sammanhang så länge. Men jag sa ja. För ämnet är det viktiga, det mest angelägna. Längtan efter barnen, smärtan, glädjen, tacksamheten. Inte heller public service är en arena att göra reklam för den roman jag skrivit i ämnet. ”Nämn den gärna men säg inte namnet”. Jag tror jag nämnde den. Vet inte riktigt vad jag sa mer än att hålla i fjärilarna i magen och berätta om det angelägna: kärleken till barnen, samtalen om det svåra i livet och längtan som födde en djup tacksamhet.

20130803-123543.jpg

Fikarum och blogghållplats