Något har hänt sen jag bloggade för många år sen. Numera visas alla bilder utdragna och märkliga, så jag försöker lista ut vad som är problemet. Planen är att kunna använda denna blogg till något särskilt om ett tag, så jag hoppas lösa det.
Ursäkta om det kommer onödiga aviseringar till gamla bloggläsare. Felaktigheten i bilden syns tyvärr inte förrän inlägget har publicerats.
Testar vidare bland inställningar och tillägg.
Lyckades lösa det, men måste använda en gammal metod för att göra inläggen. Om någon wordpressare vet hur man får korrekt återgivna bilder med blockredigeraren: berätta!
Med en bild från försommaren säger jag HEJ! Tittar in för att förbereda för en julkalender och då var det läge för ett inlägg. Lång tid har gått sen jag slutade skriva på den här bloggen. En ny bok har blivit utgiven. En gammal har blivit ljudbok. Barnen har blivit äldre och ett har flyttat ut. Världen har fått sämre och bättre makthavare. Vi har drabbats av en overkligt skrämmande pandemi och min sjukdom har (bland annat pga covid-19) fått erkännande bland fler.
Min önskan är att romanen Vapenlös ska bidra till just det, och enligt omdömena på Bokus verkar det ha blivit så.
Jag prioriterade bort mycket för att klara av att skriva ett litet stycke i ett manus varje dag: – slutade blogga och läsa bloggar – slutade läsa tidningar och böcker som kostade för mycket kraft – slutade okynneslyssna på musik och radio – slutade besöka mataffärer – slutade köra bil längre än nån kilometer i halvåret … och så vidare.
Och att blogga som sagt. Med det resultatet att jag nu knappt minns hur WordPress fungerar och hur bilderna får rätt format. Vi får se hur den här sommarbilden blir på din skärm. Oavsett om jag är sned och vind; HEJ! Kul att se dig!
Det händer inte så mycket här. Varken i bloggfält eller kommentarsfält. Det är nog så att den som ska blogga också bör läsa bloggar för att bygga upp nätverket. Det fanns ett sånt innan jag tog min långa skrivarpaus efter att ha insett hur mycket kraft viss sorts skrivande och läsande tar.
Kanske är det Instagram som är min favoritarena just nu. På Facebook började jag lägga ut mina dikter, men det ömsesidiga utbytet är bäst på Instagram. Personligare på något vis, och lättare att nå fram i flödet där än på Facebook där man egentligen behöver betala för att synas. Jag gillar att synas, men inte så att jag skulle betala för att visa mina gratisdikter.
Hellre vill jag ha betalt för dem för att kunna skänka pengarna till bra grejer.
När boken är slut lämnar den ett tomrum i mig. Som om en vän har givit sig iväg på obestämd tid. Det kan låta drastiskt att tala så om en roman, men när Sara Lövestam är författaren räcker inte orden till. Och orden tar slut alltför fort eftersom jag inte kan låta bli att sluka. Jag försöker lägga den nya boken åt sidan för att spara på glädjen, men de är som magneter de olästa Lövestam-romanerna.
Hela serien om Kouplan.
Luften är fri heter den senaste boken om den nu hemlöse Kouplan som löser andra människors gåtor i väntan på att dagarna ska gå tills dess att han ska kunna söka asyl igen. En väntan som är kamp. Som är tunga steg på skör is. Sara Lövestam ger mig perspektiv på egen väntan, som tycks vara ett huvudspår i det egna livet. Många är de väntrum som livet har placerat mig i. Emellanåt har de verkat outhärdliga, men i Kouplans närhet tycks de tryggare och mildare än jag annars sett dem.
Porträttet av Kouplan är varmt och färgstarkt målat, och ger mig inträde till världar jag inte har känt till men gärna vill förstå. Och när jag skriver det tänker jag på Kouplans mor och vill leva efter hennes devis i mötet med andra människor. Vilken devisen är? Läs böckerna så vet du. Sanning med modifikation, Önska kostar ingenting och Luften är fri. Utgivna av Piratförlaget, och prydnader för bokhyllan.
Förresten: vilka otroliga filmer de skulle kunna bli de här böckerna!
Som den enda i familjen som inte lämnar hemmet om vardagarna skulle jag kanske inte behöva väckarklocka. Men för säkerhets skull sjunger telefonen en godmorgonvisa varje dag. Den här årstiden är det Godmorgon höst. Göran Fristorp och Anna-Lotta Larsson sjunger i takt med att världen utanför fönstren blir alltmer gyllenfärgad. Det är så vackert.
Viskskrik av Kristina Emanuelsson har varit mitt sällskap den senaste veckan. En debutroman som ger mersmak. Språket är genuint. En personlig ton och formuleringar som får mig att haja till. Som får mig att dra på munnen eller dra fram minnen. Som filmflirten ”jag är verkligen ingen kaninkokerska” eller huvudpersonens önskan att bara få ligga och vara skivad rostbiff. Djupt allvar med glimtar av humor. Ett rop. En viskning.
Jag har fått följa Alice som barn och som vuxen, och fascineras av Kristina Emanuelssons förmåga att skriva ur det växande barnets perspektiv. Nu när jag givit mig på barnboksförfattandet är barnets blick mer närvarande, liksom tankarna kring hur den blicken bäst förmedlas. Det lyckas Kristina med. Avsnitten med den unga Alice och oron över faserna i hennes mor sjukdom är skrivna med driv och nerv. Jag blir stressad av att läsa dem. Men precis på det sätt som jag vill bli berörd av en bok. Jag vill slukas. Vill bli ett med den jag läser om. Och just det händer när jag läser Viskskrik.
Berättelsen tätnar ju mer jag läser och när jag närmade mig slutet kunde jag inte sluta läsa förrän jag nått sista bladet. Och då dök den där lilla sorgen upp, som bara riktigt bra böcker ger mig. Sorgen över att behöva släppa karaktärerna. Men jag släpper dem inte helt. De stannar kvar i mig och när jag hällde upp mitt morgonte kom jag på mig med att fundera över hur det sedan gick för Alice.
Boken är utgiven på Calidris förlag. Ett förlag som intresserar mig också som författare. Jag läser allt mindre från de största förlagen numera. Inte för att mina manus har refuserats av dem utan för att jag hittar så mycket kvalitetslitteratur på mindre förlag och bland egenutgivarna. Just det ger hopp och balans åt skevheten som refuseringsbreven orsakar inom mig som outgiven (men en gång egenutgiven) författare.
Viskskrik är en pärla som jag hoppas ska nå många. Omslaget ropar också. Det märktes när mitt äldsta barn hajade till över den vackra bilden. Den ropar och ber läsaren komma. För att lyssna på ett viskskrik som stannar kvar.
Diktbok ”Poesi i advent” för 225 kr
9 kylskåpsmagneter (7×7 cm) för 198 kr
27 stora kort (13×13 cm) för 225 kr
27 retrokort, med vit ram att skriva på, för 198 kr
9 dubbla kort (15×15 cm) med kuvert 198 kr
Överskottet går till Musikhjälpen och insamlingen för barn i krig.
Om du vill beställa sätter du in summan [Borttaget eftersom detta är inaktuellt.] Mer om dikterna kan du läsa på http://ekhemmanet.se/sjukstugepoesi.html
Det är som att tacksamheten över att bo nära naturen ökar med åren som sjuk. Så viktigt det är för mig att kunna se träd och vatten. När sjukdomen förvärras av varje utflykt tillbringas de flesta dagarna hemma, och då är det extra skönt att ha ett hemma att tycka om.
Mer än själva insidan av huset tycker jag om trädgården och utsikten över havsviken. Ögonen kan inte se sig mätta på just vattnet. ”Du tröttnar tydligen aldrig på den här utsikten!” sa vårt yngsta barn till mig en gång när jag återigen hisnade över hur vackert det är. Jag tröttnar verkligen på att vara hemma och sjuk hela tiden, men på utsikten tröttnar jag aldrig. Det stämmer.
Köksfönstervy en tidig septembermorgon, och gårdagens lässtund några meter från ytterdörren. Skrivarstugan syns bakom guldet, och boken heter ”Öppnas i händelse av min död”. Jag tyckte om den boken. Jag tycker om att orka läsa. Varken det eller att kunna vara utomhus är någon självklarhet. Många är de dagar då det inte fungerat. Så nu säger jag tack.
Vi talar könsroller, rasism och jämlikhet härhemma. Alla dessa år som jag längtade efter att bli förälder, nånstans där i bakgrunden fanns det där en dröm om att diskutera viktigheter med mina vuxna barn. Nu när stora barnet snart är myndig är det verkligen så. Tillsammans med henne såg jag Sufragette, en film vi båda längtat efter att se. Den handlar som de flesta förhoppningsvis vet om kampen för kvinnlig rösträtt, och mina tårar rann i tacksamhet över dessa som gått före. Som riskerat sina liv för det som vi idag tar för självklart. Sara Lövestams bok Tillbaka till henne ger mig samma känsla. Därför återvänder jag så ofta till den.
Det är mindre än hundra år sedan, i mänsklighetens långa historia, som svenska kvinnor fick rätt att göra sina röster hörda i beslut som gäller dem själva. Och det finns mycket kvar att kämpa för. Kvinnor och män har inte samma förutsättningar. Så länge det är så behövs feminismen. Det tycks också behövas en sjukvårdsfeminism. Sjukdomar som drabbar i huvudsak kvinnor betraktas ofta styvfaderligt när det gäller både status och forskningsmedel. Menscykelns påverkan på kvinnokroppen och dess eventuella sjukdomar är förvånansvärt outforskad fortfarande.
Superhjälte för ME-forskning
I en debattartikel i The guardian skrev Nathalie Wright om hur ojämlikheten påverkat synen på ME/CFS, den sjukdom som över en natt förändrade mitt liv för 4,5 år sedan. Fritt översatt:
”ME påverkar fyra gånger så många kvinnor som män, vilket jag tror i hög grad har påverkat hur man har sett på sjukdomen. Två psykiatriker försökte på 1970-talet byta namn från ME till Encephalomyletis Nervosa. Eftersom det i huvudsak drabbar kvinnor, trodde de att det måste vara en form av hysteri. Den här attityden mot kvinnliga patienter existerar fortfarande. Sexism är en del av orsaken till att diagnossättningen fortfarande är usel och utsikterna för behandling ligger åratal bort.”
I filmen Sufragette och bland verklighetens kvinnorättskämpar lästes boken Dreams av Olive Schreiner som levde 1855-1920, samtida med Florence Nightingale som också låg så här år efter år med influensasymptom och av åtskilliga män – också efter sin död – har diagnostiserats som psykiskt sjuk och att hon inbillade sig alla de fysiska symptom hon led av.
Så kampen för kvinnors rättigheter är inte över. Den sjukdom jag lider av har varit känd sedan 50-talet men har forskare har fortfarande mycket svårare att få medel till denna forskning jämfört med andra sjukdomar. Det är generellt svårare att få finansiering till sjukdomar som i huvudsak drabbar kvinnor.
Vi behöver trampa vidare. Kliva bortom gränser som inte borde finnas. Jag läser också orden av Olive Schreiner och försöker komma på hur jag kan vara en del i det arbetet. Kanske genom att delta i aktioner som Millions missing. Kanske genom att aldrig sluta skriva. Och aldrig sluta tala med barnen.
And she stood far off on the bank of the river. And she said, “For what do I go to this far land which no one has ever reached? Oh, I am alone! I am utterly alone!”
And Reason, that old man, said to her, “Silence! what do you hear?”
And she listened intently, and she said, “I hear a sound of feet, a thousand times ten thousand and thousands of thousands, and they beat this way!”
He said, “They are the feet of those that shall follow you. Lead on! make a track to the water’s edge! Where you stand now, the ground will be beaten flat by ten thousand times ten thousand feet.”
Olive Schreiner
Idag pågår den globala aktionen Millions missing. Vi är miljoner människor som pga ME/CFS saknar våra vanliga liv. Som nöter sängar och soffor istället för gympaskor och arbetskläder, som febrar och värker oss igenom livet sedan sjukdomen slog till.
Det är miljontals kronor som saknas till forskning och oändlig brist på kunskap hos dem som ska ge oss vård och fatta beslut om vår vardag. Därför behövs såna här aktioner. Vi behöver höras.
Så delta gärna genom att lägga ut en bild med tomma skor tisdag 27/9. Läs mer och klicka ”Kommer” här. Eller delta genom att berätta för någon annan om Millions missing och gärna genom att bidra till forskningen. Det kan du t ex göra genom att köpa mina dikter. Kika under bilden.
Försäljningen av sjukstugepoesin fortsätter. Du kan köpa diktböcker, kylskåpsmagneter, fotoplanscher och kort med eller utan kuvert.
Till och med sista september går överskottet till ME/CFS-forskning via Open Medicine Foundation, och beställer du under oktober-november stödjer du Musikhjälpens insamling till skolor för barn i krig. Bra va?
