Lökarna som far och son planterade noggrant i höstas ståtar nu som en bäck av scilla över gräsmattan. Och jag minns att jag tänkte då att när de blommar är jag väl ändå frisk.

Veden som började travas i mars i fjol är uppeldad och ersätts av ny som ska värma huset i vinter. Om den tid när den ska eldas törs jag inte tänka något alls. Förra våren när jag sa ”om jag fortfarande är sjuk i höst” var det många som påstod att så fick jag absolut inte säga. ”Självklart är du frisk i höst!”. Dumnaiv ”tröst” som den önskar jag människor kunde hålla inom sig. För en vår, en sommar, en höst, en vinter och snart ännu en vår har passerat utan att hälsan har kommit tillbaka. Jag undrar om jag kan gå till dem som lovade mig frisk och ställa dem till svars. Eller kanske bara be dem hålla klaffen nästa gång nån delar ut löften som de omöjligt kan veta något om.

Naturen är lika obarmhärtig den och påminner om hur tiden går. Kanske skulle det i tider av tung väntan vara bättre att bo i ett land utan årstider, utan kalender. Att bara låta tiden gå utan milstolpar. Men ett sånt liv skulle vara ett ensamt liv. Livet tillsammans med andra bygger på en rytm, Måndag och fredag. Jul och påsk. Vardag och fest. Scillor och snölyktor.

Men kanske går det att smita till det tidlösa livet ibland. En stund intill havet som brusar utan tanke på dag eller tid.

Jag mådde bra av mina stilla dagar i stugan vid havet. Inte så att jag slapp min felinställda termostat och sjukdomskänsla, men huvudvärken släppte och värken i kroppen blev lindrigare. Nu är jag hemma igen, och kan inte hålla mig från tvätthögar, matfix och källsortering mellan vilostunderna. Det känns direkt i kroppen. Men det får kännas, för det är så här jag vill leva. Med min familj. Om det är ett eremitliv som krävs för att jag ska må minst dåligt så är insatsen för hög. Fast några begränsade stunder av vald ensamhet då och då kan jag tänka mig. Både som sjuk och som frisk. Hellre som frisk om jag får välja. Men det är inte alltid vi får det.

Det ger en särskild vila vara så nära havet
(följ länken om du vill se och lyssna på mitt hav), att det bara krävs femtio steg för att nå vattenbrynet. Att vara ensam så när som på en fyrfota vän som jagar om dagen och värmer sängen om natten. Ensamhet och en aning ansvarslöshet som ger ro och kanske, kanske hjälper kroppen att bättre klara striden mot sjukdom. Ensamhetens hav, och samtidigt känslan av att vara del av något större. Vatten som har speglat miljarder av människor genom miljarder av år.

gemENSAMhet

En morgonstund vid vattnet och resten av dagen i just den effektiva vila som en sedan länge sliten kropp saknat. Och mer kraft att trampa vidare på stigen jag inte har valt, men har hamnat på.

Den egenskap jag har minst av är tålamod. Det var därför jag avskydde syslöjd och aldrig skulle få för mig att pyssla med pärlor, pussel eller virkning. Det är bristen på tålamod som gör att jag hela livet har haft stökiga garderober och hellre trycker in skiten och stänger dörren än ödsla värdefull tid på att hålla ordning. De svåra prövningarna i livet tycks vara så totalt kopplade till just tålamod. Min pappas skallskada, barnalängtansåren, utmattningen, kenyanska domstolsprocessen och nu denna sjukdom som snart pågått i 14 månader. Tålamodskrävande minst sagt. En människa med en annan slags livssyn och religion än jag skulle kanske påstå att mina olyckor sänds mig för att jag behöver öva just tålamod. Det tror jag inte. Jag tror inte på att bedrövelser läggs på oss. De bara kommer och vi kan inte göra annat än att försöka genomleva dem.

Men denna gång prövas tålamodet mer än någonsin. Kanske är det inte en slump att ordet för patient på engelska är detsamma som ordet för att ha tålamod.