Karaktärer

18 februari, 2013 Cecilia 4 kommentarer

Ibland ser jag skymten av den person som med en replik gav mig byggmaterial till en av bikaraktärerna i Väntrum, min första roman. Repliken sades när vi hälsade på varandra för många år sedan. Redan då, när jag var mitt i den starka längtan efter vårt andra barn, hade den här personen för länge sedan nått den ålder när man hellre brukar tala om barnbarn än barn. Ändå kom repliken som om barnalängtan fortfarande fanns där, lika stark. ”Vi har aldrig fått några barn.” Den repliken gav frö till den här scenen. Beas möte med en sörjande granne.

– Hon fick göra sina resor och jag fick ha kvar allt från mitt föräldrahem. Det var så vi delade upp det och det gick så bra. Men det var ju jag som skulle gå först.
Bilderna på väggarna var gamla och det var svårt att avgöra om det fanns någon son eller dotter i familjen som också var på väg.
Han kanske såg hennes blick, eller kände tanken.
– Vi har aldrig fått några barn.
Har aldrig fått. Han sa det som om sorgen över det låg lika nära i tiden som hennes egen. Som om han nyss hade slutat hoppas. Om hennes sorg skulle leva så länge. Bo kvar hos henne hela livet, som ett barn som aldrig blir vuxet.
– Har du ätit något idag?
Han skakade på huvudet och hon gick ut i köket. Hittade kallpotatis och några sillburkar som hon ställde fram på bordet tillsammans med bröd och smör. Äkta smör upplagt i en burk med glaslock. Hon gissade att det var rätt val. Lättmargarinet hade nyss utgånget datum. Kanske var det hennes.
Han vaknade till av maten. Slutade gråta och kunde tala mer. Berättade om Margit och om resorna.
– Det var nog det att hon aldrig blev mor som gjorde att hon längtade bort. Lantlivet var inget för henne. Hon tyckte inte ens om kokkaffe.

Också i min andra roman, den outgivna fortsättningen på Väntrum, finns en äldre man med som en biroll. Flera av testläsarna har uttryckt en längtan att lära känna dessa bifigurer bättre, och den äldre man jag skrev om i novellen Julreträtt har också blivit särskilt omtyckt. Kanske borde jag skriva en romansvit om en vänlig äldre man när jag väl börjar skriva igen. När jag letade länken till Julreträtt/Kärlek i juletid så hittade jag förresten en finsk sida där den och jag står omnämnda. Ännu en gång önskar jag att jag hade lärt mig finska alla de där barndomssomrarna i Tornedalen.

Just nu får skrivandet stanna vid rygglägesskrivna bloggtexter och korta dikter. Små rader som summerar stora tankar.

Men Väntrum fortsätter att själv hitta ut till sina läsare, steg för steg fastän författaren är sjuk. Om du är sugen på att läsa den kan jag rekommendera internetbokhandeln Bokextra som lägger på en föredömligt låg summa för egen vinning. Eller så kan du fråga på bokhandeln i din stad och kanske sätta ett informationsblad i händerna på dem.

Ditt & Datt, Föräldraskap

Musse Pigg flyttar in

17 februari, 2013 Cecilia Lämna en kommentar

Igår kväll släppte jag in katten och hon rusade snabbt in i den mörka hallen. Jag kom efter och klev på något stort men mjukt. På hallgolvet låg en välgödd mus. Färdiglekt och död. Foten – som tack och lov var strumpklädd – minns fortfarande känslan, trots att själva musen snabbt förpassades ut igen. Imorse lekte katten med en annan mus.

För tre år sedan flyttade Musse Pigg in hos oss. Inte i denna fysiska variant, utan en osynlig kompis till vår då 3,5-årige gosse som bara ett halvår tidigare själv hade flyttat hem till sig och oss. Svenska språket var fortfarande relativt nytt för honom, men han använde det obehindrat och kunde beskriva vad denne osynlige Musse Pigg hade för sig. Ibland när vi läste saga om kvällen kunde sonen säga: ”Nej, lägg dig inte där mamma. Musse Pigg ligger där!” Det roliga är att hans storasyster också hade en osynlig muskompis när hon var i samma ålder. Dock inte Musse.

När vi efter några månader med Musse Pigg som inneboende skulle ut och flyga, sålde flygbolaget Musse-dockor för tio kronor. Och på ett ögonblick gick kompisen från osynlig till synlig. Nu har han bott hos oss i tre år, och även om umgänget har glesnat så är han ännu en kär kamrat och har sällskap av fler attiraljer. På en fikastund för två år sen var allt samlat.

Numera skriver Musse brev också, och bjuder in oss till Disneyland Paris. Och visst vill vi komma! Vings tävling om en resa dit har fått längtan att vakna igen. För oj så roligt det vore att träffa Musse Pigg i sin rätta miljö i Paris. Där drömmar blir till verklighet. Och helst vill vi förstås göra det innan lill-Musse blir stor och flyttar hemifrån.

Fastepärlor, Tro

Fingertopparnas tro

17 februari, 2013 Cecilia 5 kommentarer

Mitt armband är detsamma varje dag dessa veckor. Det som somliga har trott varit gjort av barnahand, men som är en andakt. Frälsarkransen. Den som under de år jag har känt till den har fått trons tankar att formuleras och upplevas. I samtal, i sångtexter, i fastepärlor, i mig.

En del dagar orkar inte böner eller reflekterande tankar fram. De dagar när ögonen fastnar på den sandbruna ökenpärlan eller på den nattsvarta pärlan som speglar mörkret och besvärligheten i de dagarna. Då räcker det att låta fingertopparna löpa över glaspärlorna och tänka att ”jag vill tro, jag vill nå Dig igen.”

Ditt & Datt, Föräldraskap

Historiens klubbslag

16 februari, 2013 Cecilia 2 kommentarer

Jag sitter intill sargen vid isbanan alldeles nära vårt hem. Ser ut som en frisk och lat förälder som inte deltar på isen. I själva verket är det en utmaning att ha tagit sig hit en dag när tempen började på 38 redan på morgonen. Kropp som värker både av feber och av längtan till en feberfri 36:a.

Men jag är här. Med sol i ansiktet och ett lyckligt barn tillsammans med andra på isen, i en spontan match.

Jag tänker på min pappa, som så ofta. På hur han i 50-talets Norrbotten ordnade egen hockeyplan tillsammans med sina vänner. Spolade is och ordnade belysning. Tänk om han hade fått vara här och spela med sina barnbarn…

Jag minns många skridskostunder från min egen barndom. Lillasyster, pappa och jag som nöjesåkte om lördagarna just som min egen son idag. Nyss blev han bjuden på fika av en annan familj vi inte känner. Grannskapsglädje. Och sorg över skolan som sjunger på sista versen efter närmare hundra år med grannskapets barn. Historiens klubbslag.

Ditt & Datt

Drömresa

16 februari, 2013 Cecilia 10 kommentarer

För ett år sedan bokade vi oss en drömresa. Det var min dröm och den hade funnits i tjugo år. Vi skulle sätta oss i bilen vid midsommar och resa söderut med Paris som första mål. Paris och Disneyland.

Bilden är lånad från Ving.

Sedan parken öppnade har jag drömt om att resa dit, och fick med mig maken i drömmen. Som fattiga nygifta och senare som barnalängtande men barnlösa deltog vi i tävlingar där priset var en resa till Disneyparken utanför Paris. Vi vann aldrig och kom varken iväg dit eller till USA. Så för ett år sen vaknade drömmen igen. Samma dröm men äldre och därmed förändrad livssituation. Nu är vi 40+ med efterlängtade barn som hunnit bli lagom stora. Nu skulle vi kunna göra ekonomiskt och tidsmässigt utrymme för en sån drömresa. Så jag googlade och vi bokade. Jag hittade ett sagolikt litet bed & breakfast nära parken och vi bestämde oss för vårt livs första bilsemester genom Europa. Disneyland i Paris som första mål och en lånad lägenhet i Spanien som nästa. En drömresa med fyra personer som älskar att vara tillsammans. Vår familj. Boendet var bokat och alla rutterna väl genomtänkta. Vi laddade hem appar över Disneyland Paris och läste researrangörers tips om Paris. Femåringen pratade ständigt om Eiffeltornet och vi bokade träffar med vänner på olika håll i Europa. En dröm.

Så blev jag sjuk. En sjukdom som fortsatte månad efter månad, och till sist fick vi fatta det svåra beslutet att avboka resan. Fastän världsligt så var det en oerhörd sorg att få drömmen grusad. Reklammejlen från Disneyland Paris har fortsatt att droppa in under året, och varje gång blir jag påmind om den avbokade drömresan och min egen ohälsa. Både drömmen och sjukdomen är kvar. Disneyland ligger där det ligger, researrangörer som Ving har bekväma resor och hotell som tillåter trötta mammor, och jag ska förhoppningsvis påbörja en behandling snart. Tänk om vi vågar börja drömma igen. Vågar börja hoppas.

Livsfunderingar, Tro

Modet sviker mig

15 februari, 2013 Cecilia 16 kommentarer

Så rinner förtröstan och hoppet plötsligt ut och försvinner bland dammhögar och ogjorda sysslor. Sjukdomen suger gnistan ur vardagsglädjen som jag ändå lyckats hålla uppe för det mesta. Tårarna bränner bakom ögonen och modet sviker.

Fastan har börjat och jag vill tänka på min tro, betrakta lidandet inte genom min egen navel och feberblick, utan med en större och djupare blick. Vill men orkar inte.

Jag vill läsa alla de viktiga böcker jag har på bordet. Jag vill skriva reflekterande texter om P1:s programserie om vardagsrasism. Inspirera till eftertanke med texter om Frälsarkransen. Skriva om hur jag å ena sidan själv har mörka tankar om min samtid och å andra sidan hakar upp mig på Birros mörka ton mot människorna i sin samtid. Om det exklusiva men inkluderande med kristen tro. Om andligheten i Sverige som å ena sidan välkomnar österländsk tradition utan att se de religiösa aspekterna och samtidigt skräms av kristna uttryckssätt. Vill men orkar inte. Vill skriva klokskap om och verkligen gå in i den tid av reflektion som detta är, men saknar det jag nu valt att avstå. Alla snälla ord på Facebook, tankeflykter i Wordfeud och virtuella godisbitar, det goda vinet jag inte kommer dricka ikväll. Jag fortsätter avstå men det bär mig just idag mer till självömkan än djup. Så får det vara. Kanske det vänder, även om hoppet om att sjukdomen ska vända är helt bortblåst idag.

Nu när de avstådda aktiviteterna gör iPhonen onyttjad har jag åtminstone försökt hitta nya vanor med den. Jag lyssnade på morgonandakten i Sveriges Radios app och den talade så till mig att jag fick lyssna en gång till. Försöka lyssna mer närvarande. Försöka men brista. Andakten inleddes med några rader ur en psaltarpsalm. Det är mina ord just idag, fastän många tusen år gamla.

Herre, hör min bön, lyssna till mitt rop.
Modet sviker mig, hjärtat förlamas i bröstet.
Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.
Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer.

Ur Psaltaren 143

Mitt i detta suckande ringde en god vän och gav glädje med sin omsorg. Så jag fortsätter med glädje, den som jag skulle ha bloggat om igår kväll om inte modet börjat sippra redan då. Mitt te började ta slut och allahjärtansgåvan från maken var fyra hekto av favoritsorterna. Burkarna minner om mormor och vännen som jag firar 25-årsjubileum med. Dottern är hemma med mig och blir strax mitt frukostsällskap. Vi tänder ljus om kvällarna och sonen gjorde själv ett fotokollage med hoppfullt ljustema. Ja, det finns glädje i överflöd i mitt liv. Men ändå når hopplösheten igenom somliga dagar. Jag vill bli frisk. Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer.

Fastepärlor, Livsfunderingar

Kärlighet

14 februari, 2013 Cecilia 4 kommentarer

De röda pärlorna i mitt armband glimrar till lite extra idag. En dag när namnsdagsbarnets namn betyder stark eller frisk. Valentin. Ljuvliga dröm. Hälsans välgörande pilar genom ett slitet hjärta. Slitet men så rikt på kärlighet. Den älskade förstås, han som jag inte trodde skulle komma, men som jag nu delat mer än halva livet med. Och barnen. Kärlek långt mer än jag vågat hoppas på. Men så finns det än mer kärlek. Den som gör att jag hellre skulle vilja kalla den här dagen som i Finland. Vändagen. Jag är så ofattbart rik på den slags kärlek som nära vänskap innebär. Jag har många jag kan dela de djupaste och svåraste frågorna med, och några vänner som jag känner så väl att jag ärligt kan våga säga det största: Jag älskar dig!

Ärlighet.

Ärlighet, Helén Sjöholm.

Ärlighet. Att vara varsam med ömhetsorden men att inte spara på dem. Att våga säga det som känns i hjärtat. Du gör mig glad. Jag tackar Gud för att du finns. Att du ser mig tänder ljus inom mig. Ord som är äkta känslor och en äkta vilja att komma nära.

Ibland är oärligheten svår att upptäcka. Ett stelt leende som gömmer vrede. Ett ”Ursäkta mig, men…” som inte bär på förlåt utan på självhävdelse och ointresse. Ett kärleksord av slentrian, utan innebörd. Eller en kommentar som vid första anblicken tycks äkta, men är en falsk kopia.

Som spammen som svämmar över mer och mer, och blir allt mer lika äkta hälsningar. Jag älskar din blogg och din bok, och jag höll på att tro att det handlade om mig. Eller ord som klingar så exakt ton i ton med mitt språk att det tar ett tag innan jag inser att det faktiskt är mina ord. Stulna.

Idag är en dag för generositet, inte stöld. En dag när jag vill tacka dig, du min bloggläsare som delar mitt liv här. Som funderar och reflekterar. Som stöttar och gläder. In sickness and in health. Lite för mycket av det första under det senaste året. Men idag kommer Valentin. Stark och frisk och hängiven sin tro.

Ditt & Datt, Skrivande

En frisk fläkt

13 februari, 2013 Cecilia Lämna en kommentar

När sjukdomen närmar sig sin ettårsdag kommer tankarna på arbetet allt oftare. På vad som hänt under min frånvaro och hur det blir den dag jag kommer tillbaka. Det är en ganska sorglig tanke att ha missat så mycket. Visst har jag ibland önskat mig ledighet från jobbet, men det har mer handlat om att längta till än att längta bort. Till föräldraledighet och senare till författarlivet. Men för ett sånt författarliv krävs en frisk kropp och främst knopp, som orkar hålla reda på fler trådar än några enstaka diktrader. Så nu längtar jag till mitt vanliga arbete, och gladdes mycket åt att mina nyaste kollegor kom idag. Dem som jag just hade börjat arbeta tillsammans med när sjukdomen slog till. Med sig hade de omtanke, fantastisk libanesisk mat och en fläkt av en frisk vardagstillvaro. Jag gläds så åt att de kom. Det sista en av arbetskamraterna sa innan hon gick var ”fortsätt att skriva dikter”. Också det så glädjande. Att mina poetiska feberalster kan beröra fastän jag skriver dem främst för att annat författande inte fungerar nu. Och för att fånga upp och förmedla mina egna funderingar.

Den här dikten skrev jag häromdagen. För mig var det tydligt vad den handlade om, och först när den började gillas på författarsidan insåg jag att det går att lägga in mer i den än just det jag hade i åtanke. Olika ögon ser olika bilder. Ibland har vi svårt att minnas det när vi kommunicerar, men så är det. Vi kan inte förutsätta att andra ser världen och skeendena från samma vinkel som vi själva, och behöver minnas det när vi bedömer andras bild som ”fel” eller ”dålig”. De allra flesta gör sitt bästa utifrån sin horisont. Så lätt det är att tänka annorlunda.

Fastepärlor, Livsfunderingar, Tro

Stoft och ansvar

13 februari, 2013 Cecilia Lämna en kommentar

Det är askonsdag. En dag som går många förbi men som har betydelse för många kristna. Fastans första dag. I många kyrkor firas askonsdagsmässa och ibland kan deltagarna få ett kors av aska tecknat på sin panna som ett tecken på att vi är av stoft och dödliga. Men askan tecknas med korset – segerns tecken över död och ondska. Fastans och påskens innebörd är grunden för min tro, men får också spegling i mitt eget liv. Jag tror att också mina – och dina – mörkaste smärtor tids nog kommer att förvandlas till ljus. Att det finns ett hopp, också när det känns som mest hopplöst.

Under fastan talar vi mycket om lidandet i världen, och samlar in pengar till ”dem som saknar vad vi äger i överflöd”. Ett sätt att visa kärlek till medmänniskan och att se bortom sig själv och sitt eget. Kyrkan har en lång historia av just detta. Mission som inte bara handlar om att sprida kristen tro, utan om att hjälpa till att ge förutsättning för liv. Det är gott. Det är vårt ansvar. Men fortfarande har vi mycket att lära om just ansvar. När vi som har ger till dem som saknar skapas så lätt en obalans. Just ett vi och ett dem. Givandet har i kyrkans och biståndets historia också handlat mycket om att ge uppifrån, både resurser och kunskap, utan förväntan att mottagarna har kompetens att forma sina liv. I väldigt många kyrkor, ända in på nittiotalet samlade söndagsskolor i olika samfund in pengar i en sparbössa med en svart docka (allmänt kallad n-dockan…) som nickade när man la i en peng. Tack du stora vita, kärleksfulla människa som ger mig, lilla, svaga, förtappade, svarta. Fastän dockorna förhoppningsvis försvunnit in i kyrkgarderoberna så finns förhållningssättet kvar i så många sammanhang. Också hos mig, och jag har all anledning att rannsaka min syn på andra. Att fortsätta ge, men att göra det med både kärlek och ansvar.

Jukumu betyder ansvar på swahili. Hjärtana som pryder olika platser i vårt kök är köpta på en skola i slummen en bit utanför Nairobi. En vän till oss startade skolan, eller dagbarnhemmet, Jukumu Letu när hon fick vetskap om hur många barn som for illa för att de inte hade någon som tog hand om dem när vårdnadshavarna, inte alltid föräldrarna, var ute och arbetade eller letade jobb. Nu får barnen tre mål mat och undervisning under trygga förhållanden. För att samla in pengar till verksamheten säljer man bl a dessa hjärtan, stenskålar, stenstatyer och annat.

Vår vän är förresten svart och född och uppväxt i Kenya. Trodde du något annat, skäms inte. Men stanna en stund i den tanken och fundera på varför du trodde att det var en vit och kanske svensk vän jag talade om.

En liten pojke har målat pojken på Solstickan svart. Påhejad av mamman som tycker att Nerman har en del att göra upp med.

Ditt & Datt, Gott

Sista semlorna och principerna

12 februari, 2013 Cecilia 4 kommentarer

Så har den tredje och sista semlan byggts för i år. Det har sagts förut, men jag tjatar så gärna: jag förstår inte vitsen med att äta bakverket som symboliserar frosseriet under själva fastan. Men jag är rätt ensam om den tolkningen, så nog har det hänt att jag blivit bjuden av nån semmelhedning också under fastan. Då har jag varit trevlig och ätit men kallat det för bulle med mandelmassa och grädde. Det gäller att vårda om sina principer. 😉

Jag fick låna sonens bästa fat och skrattade när jag såg vilken form locket fick när jag skar det.

Apropå principer så hör jag till dem som har suckat högt över spektaklet kring Melodifestivalen och alla låtar och deltävlingar och evinnerliga omröstningar. Tills i år. Nu upptäckte jag att jag såg fram emot ståhejet i lördags. 😮 Vad händer?

En del i personlighetsförändringen stavas Gina. Med G. Inte J. Denna sköna sundsvallskvinna och Dannykamraten (en muslim och en kristen, båda härliga förebilder, är det inte fantastiskt?!) gör programmet värt att titta på trots alla låtar som får pannan att skrynkla sig. Och rönnbären att smaka surt. Låten som jag skickade in var bättre än väldigt många av de där bidragen. Helt objektivt. 😉 Text av mig och min dotter och tonsättning av en god vän. En hoppfull låt som inte tog sig fram. Endast EN låt ur amatörgruppen togs in. Resten av låtarna har etablerade musiker skrivit. Ibland svårt att tro.

Sura rönnbär här. Men söta semlor.

Cecilia summerar