sågverkspalatset
med artonhundratalsspik
ett minnenas hem
hemlighetsminnen
lekar, skratt och frön till tro
halva vårt sekel
gudstjänst och fester
så välsignade möten
dagar och nätter
en skymning är här
ett avsked som gör avtryck
tacksägelseblues
väggar som andas
böner om kärlekens hopp
sånger om framtid
EFS-kyrkan i Sundsvall tar farväl av Eriksdalsgården, sommargården som har varit i församlingens ägo i femtio år. Nya tider väntar. Men först avsked. Känslosamt för många.
Ibland drömmer jag om att vara en författare som läses av många och säljs i massupplagor (utan att jag behöver lyfta ett enda finger 😉 och kan använda fingrarna till att skriva mer.).
Just nu känns det som att jag har fått mycket mer än så. När jag ser hur Väntrumsläsaren K (och även Ekke) skrivit vid förra inlägget så är det som att ha fått Nobelpriset. Att göra skillnad i en annan människas liv. En dröm för varje skapande människa. Kanske för varje levande människa.
Jag är tacksam att vara en levande människa länge till. Om än sjuk just nu, så är det ingen som tror annat än att min sjukdom ska gå över. Jag kan förvänta mig att bli frisk så småningom och att få leva länge. Så tittar jag in hos Elisabeth (som jag tidigare sett i Sofias änglar) på en blogg som jag nyss hittat till, och får ana hur det är att veta att det kommer ett avsked. Från de älskade. Från livet. Bara aningen gör ont.
Tankarna snurrar vidare och jag börjar fundera på hur det skulle ha varit om den här oklara febern hade dykt upp för fyra år sedan istället för nu. Då när vi längtade och väntade, och en sjukdom skulle kunna ha hindrat oss från att gå vidare på adoptionsvägen. Vilken skräck det skulle ha varit att bli sjuk i ett sånt läge. Särskilt att tänka på det i efterhand när man vet vad man fått. Och aldrig, aldrig hade velat vara utan.
Julen 2003 var vår lilla pippilotta fyra år och glädjen stor på denna bild. Ofta annars också, men det var ändå en tung tid med utmattning, ovisshet och en längtan och vilja som drev på till fler behandlingar än vad kroppen egentligen orkade.
Några år senare hjälpte vår dotter oss att förstå att adoption var svaret som skulle ge henne ett syskon, och julen 2008 var den första vi firade som tvåbarnsfamilj. I ett soligt Nairobi.
Det var så det skulle vara!
Tack febern för att du inte hakade dig fast hos mig fyra år tidigare.
Idag är jag tröttare, men igår var jag pigg nog för flera timmar i trädgården. Förvisso med vilopauser, men ändå en framgång att huvudet kändes ”oluddigt” nästan hela tiden bland bären. Idag är det där tunga luddet tillbaka, och jag är lite less på att en sån liten aktivitet kan ge sån trötthet. Hur ska det gå att börja jobba åtta timmar om dagen när ett par timmar i snigeltempo känns i kroppen dagen efter? Det grubblar jag på just nu.
Men igår var jag hoppfull. Och trädgården bärfull.
I en vildvuxen trädgård trivs skogshallonen, och när krukan toppades med såna så fick sylten sen rätta smaken.
Hallonsylt med ton av skogshallon är nog den godaste sylt jag vet. Jag (hade legat i soffan och tittat på Jamie Oliver och) fick för mig att testa att röra ihop en matsked nykokt sylt med en matsked crème fraiche. Klicka ner i kökets minsta glas och toppa med bär från sylten. Delikatess!
Som barn läste och skrev jag mycket. Hade biblioteket som fritidsgård och skrev dikter och noveller som fyllde skrivbok efter skrivbok. I vuxen ålder förändrades skrivandet, och jag fick bara då och då ihop en dikt eller sångtext till någon högtidsdag. Sen började det hända sånt som påverkade tillvaron radikalt. Kärleken, barnalängtansåren, pappasorgen, längtansbarnet, utmattningen och sen en förväntad arbetslöshet som fick mig att söka en kurs i kreativt skrivande. Där började det igen. Det skrivande livet.
Romanen Väntrum blev min första längre text, och den enda roman jag har utgiven. Eller givit ut. När refuseringsbreven och de olästa manusbuntarna hopade sig gav jag ut den själv 2008. För att jag tror att den behöver bli läst. Många fantastiska bekräftelser har jag fått också på just det, även om boken ännu inte nått alla läsare som jag tror att den kunde ha. Generösa läsarbrev som berättat att Väntrum har fått dem att förstå, hoppas, tro, samtala och se nya vägar. Stort! De gåvorna borde göra det enkelt att ge ut fler böcker på egen hand. Men det tar emot. Verkligen! Möjligheten att nå ut med skrivandet överskuggas av det där som jag inte är bra på och vill ägna så lite som möjligt av min tid åt: affärstänkande, marknadsföring, företagsekonomi.
Under det här knappa halvåret som jag har varit sjuk och inte orkat tänka eller skriva längre texter så har just den där sidan av författandet blivit mer synligt, och mitt färdiga romanmanus och novellsamlingen som jag hade tänkt försöka skicka till förlag under våren ligger orörda i datorn. Själva lusten till skrivandet finns där, men författaroptimismen har fått sig en extra törn av den här febern – som fortfarande inte har lämnat mig.
Men så kom Märta. Tikkanen. Hennes sommarprat gav förutom fantastisk musik en annan ton. Hoppets ton. Om att skrivandet ska fortsätta. Mitt skrivande liv.
Medan programmet pågick, under denna sköna musik, började jag skriva igen. För hand, precis som från början. Upptakten till den roman som har fötts i tanken under den här sjukdomsperioden. Och orden rann fram tills Märta pratat färdigt och familjen kom hem. Och deras glädje över att jag skrev gav hoppets ton en ännu skönare klang.
När man är hemma och sjuk i tevesoffan kommer ny kunskap. Reklamfilm. Jag brukar ha noll koll på sånt, men nu hänger jag med i vad de pysslar med i ICA-såpan och på Ö&B. Också radioreklam har jag fått mig till livs. På mina kanaler P1 och P2 missar jag annars sånt, men nu har jag åkt en hel del bil med familjen. Och förstått varför de alla tre kan samma låtar. De spelas ju om och om och om igen. Men jag reagerar ändå när sexåringen går omkring och sjunger för full hals om att en del dör unga.
När reklamfilmen var ung var det vissa snuttar som fastnade. Den här sången sjunger jag och maken ibland, tills barnen ber oss sluta 🙂
Trots sångminnena så tror jag inte att jag köper Kronfågel oftare än annan kyckling. Den som innehåller minst andel insprutat vatten (sk marinering) brukar vinna, oavsett märke och ursprungsland. Men förmodligen så stärktes ändå Kronfågels varumärke hos mig eftersom den där sången och fredagsassociationen verkligen satte sig.
Däremot så fick den här reklamen mig att välja bort Pampers när vi hade ett litet blöjbarn.
Vår tös fick t ex använda tygblöjor som nyfödd och senare blöjor av majsstärkelse 🙂 Gulvitrandiga jättefina! Och när hon hade 40-gradig feber smälte den del som var närmast huden! Sen blev det ICA:s, trots att de inte hade några flashiga reklamfilmer när förra millenniet var på sluttampen.
Nu har Pampers ett annat sätt att stärka sitt varumärke, och jag blir nästan sugen på att okynnesköpa blöjor efter att ha sett den här otroliga filmen.
Sen kommer frågan, hur stärker jag mitt varumärke? Det borde vara en angelägen fråga för en författare som tror att hon skriver sånt som kan göra skillnad för människor. Angelägen men svår.
Det är lätt att frisera sanningen en liten, liten smula. Så lite att det inte blir osant, men ändå inte sant.
Jag fotade Expressens webbartikel – om en helt annan Mumin som jag inte alls känner – rakt av, suddade en handfull ord och bytte ut bilden. Då blev det så här konstigt. Såklart att Tove Janssons snälla troll inte är terrorledare. Men jag undrar hur ofta det händer i verkligheten att nyheter friseras en liten smula och sedan sprids som en helt annan sanning än det var från början. När det handlar om något ämne som jag känner till väl så ser jag direkt felen, också de små detaljerna. Men om artikeln, eller den påstådda sanningen handlar om något som jag egentligen inte vet något om så låter jag mig luras. Och tror att jag har fått en objektiv sanning levererad när det egentligen är en, kanske omedvetet, retuscherad bild.
Det handlar inte bara om nyheter, utan kanske ännu oftare om sånt jag till vardag hör berättas om en tredje person. Eller berättar.
Gosdjur eller terrorledare? Skillnaden är hårfin.
Muminbilden är lånad från alltomstockholm.se som lånat från © Moomin Characters™
I bloggvärlden förekommer utmärkelser nästan i samma utsträckning som i idrottsvärlden. Eftersom jag aldrig har fått någon utmärkelse törs jag säga att jag inte alltid förstår vad de betyder. Förmodligen är det främst ett bevis på att en viss läsare tycker om att läsa en viss blogg.
Sen finns det andra, mer omfattande utmärkelser. Just nu pågår ett par omröstningar hos tidningen Mama, om årets hjältemama och årets bloggmama. Jag är nyfiken på vilka kriterier som ska få avgöra vilka kvinnor som lyfts fram i en sån här tävling. Under Mamas eget paraply finns många olika sorters bloggar, liksom i hela bloggvärlden. Och det är ju så totalt beroende på tycke och smak och egna värderingar, vad en läsare fastnar för. Riktigt megapopulära bloggar som Underbara Clara eller Malin Wollin får förstås mängder av nomineringar i en sån här tävling, men vad är det som avgör om de är bättre skrivna än en blogg med några få läsare, kanske helt utan kommentarer. Om man inte mäter genomslagskraft förstås. Då är jag glad att det finns en sån som Clara. För även om jag är helt ointresserad av att fylla mitt hem med färglada vimplar så trivs jag med Claras värderingar de gånger jag tittar in där. När jag slänger ett (get)öga på andra poppisbloggar hittar jag däremot ofta något som bekräftar att jag hellre ska läsa på andra ställen. Som ovan nämnda fotbollsfru som ifrågasätter att en läsare (helt korrekt enligt min mening) påpekat att hon hängt ut manodepressiva på ett otrevligt sätt i en krönika. Då letar jag hellre upp en nästan oläst blogg som ingen har kommenterat förut.
Jag är så glad över kommentarer jag får, eftersom de är vänliga och trevliga. Men just de här spammen kunde jag vara utan. Fast för tillfället står jag ut med att rensa bort dem för att på så sätt förenkla kommenterandet.
En av dotterns favoritböcker som barn var den om dockan Marie-Charlotte i sitt dockhus (av Jac Remise). En bok jag läste själv i min barndom, och fascinerades av. Riktiga foton på en docka i ”egen” miljö.
Vi läste nästan sönder den när storasyster var liten, men med lillebror har jag inte alls fått läsa den så ofta som jag har försökt.
Men eftersom list ingår i mammautrustningen så fick jag läsa den igår. En gosse som har plockat körsbär och gillar att baka. En bok som innehåller en bild på en körsbärskaka. Resultatet: en god lässtund och en god kaka.
Kompletterar med hittepåreceptet (på begäran).
Körsbärspaj
Smuldeg: rumstempererat smör, nån näve strösocker, lite rörsocker (strö), en dutt bakpulver och lagom med vetemjöl. Trycks ut i form och gräddas. Låt svalna.
Vispa grädde och smaksätt den med vaniljsocker och en gnutta socker. Bred grädden på botten och täck med bär. Förmodligen blir det ännu godare om man breder lime curd på pajbotten innan man lägger på grädden. Det testar vi nästa gång. Marie-Charlotte hade tjock vaniljkräm i sin paj.
När jag var barn på väg mot ungdom drömde jag samma mardröm upprepade gånger. Det borde inte ha varit en skrämmande dröm, och egentligen är det märkligt att jag minns den så väl.
I drömmen stod jag på en löparbana redo att börja tävla. Det var mörkt, som om det var natt eller inomhus med belysning endast på banan. Vid sidan av mig fanns en enda mottävlare, en annan ung kvinna. Ingen annan människa syntes till. Så började vi springa och jag hamnade efter och kom aldrig i kapp. När jag närmade mig målet såg jag att mottävlaren redan var framme. En annan person syntes nu. Den som höll fram priset. Högt upp på raka armar. Men ingen buckla eller lagerkrans. Priset som mottävlaren tog emot var ett spädbarn. Jag var förlorare. Och livrädd.
Knappt tonåring drömde jag så. Om och om igen. När det ännu var långt kvar tills barnlöshetens mardröm skulle bli verklighet. Nu ligger den långt bakom mig, men ibland påminns jag om den. Och häpnar.