Idag är en dag då jag inte visar vem jag är. En omfattande ögonundersökning imorse gör att jag nu bär solglasögon för att skona ögonen.
Jag trivs inte med solglasögon. Varken på andra eller på mig själv. När blicken inte syns blir jag vilsen och vet inte var jag har den jag möter.
Efter att ha läst Heddas kommentar till mitt förra inlägg funderar jag på om det är med adoptionsresor som med övriga livet. Att vi har svårt att visa upp det som är svårt och det som gör ont. Går där med våra solglasögon och leker att solen skiner fastän ögonen är rödgråtna. Svarar Japp, Och du? Barabra. eller mystiska nonsensomskrivningar på frågan hur vi mår.
”Huvudet upp och fötterna ner”
”Det är synd att klaga!”
”Man mår som man förtjänar”
”Det knallar och går.”
Och om någon istället svarar hur det verkligen är de dagar som det känns riktigt tungt, då är det så oväntat att vi kanske missar det helt. Eller inte vet hur vi ska svara.
I Sundsvallstrakten finns det en hälsningafras som verkar vara tänkt att mota bort alla oönskade negativa svar. ”Är det bara bra?” Var och varannan medelpading hälsar just så. Jag tycker lika illa om det som om den nyutbredda kulturen att göra tummen upp på Facebook för allt bara för att visa att man läst. Också det mest sorgliga får en frejdig gillning istället för ett litet ord av medkänsla.
Hur ofta är det bara bra i livet? Händer det mer ofta just i Medelpad, eller är vi fler i den här landsändan (landsmitten) som vill bära solglasögon i våra möten med andra. Skydda oss från att höra om sånt som gör ont i livet.
När jag var sjuk i utmattningen, för tio år sedan, fick jag den frågan ofta. ”Är det bara bra?” Eller så la jag då mer märke till hur galen den var. Jag försökte väja för den – eftersom det bär mig emot att svara oärligt på en fråga som jag vill ska vara uppriktig – och svarade annars Nej. Det var ofta som den som hade frågat bara såg häpen ut och sedan bara pratade vidare om sig själv. Med solglasögonen på.
