På födelsedagar ska det helst flöda av favoritaktiviteter. Kalasbarnet fick ännu en skiva av favoritartisten, och musiken fick också flöda.
Bästa maten är fortfarande pannkaka. Idag extra allt.
Och lek med vatten. Men just den här bilden är inte dagsfärsk. Den är tagen nyårsafton 2008. Då när det hade gått 1,5 månad sen vi mötte lillebror, och han rymdes i en hink 🙂
Vi har en kalasdag! Vår älskade store lille gosse fyller sex år, och dagen har börjat med sång, tårta, musik och bad.
Födelsedagar ger anledning att tänka bakåt. Den dag vår son föddes minns vi precis vad vi gjorde. Vi hade en härlig dag med vänner. Då också. Den första och andra födelsedagen firades på barnhemmet, och det är gott att veta att barnen blir sedda och firade och kramade på New Life Home Trust. Särskilt på sina födelsedagar.
Nu firar vi lillebrors födelsedag tillsammans för fjärde gången. Lycka! Och kalajs!
Ibland är det enda vi vet att vi är på väg. Inte riktigt vart, inte när vi kommer vara framme, men att vi är på väg.
Det här tillfrisknandet är en sån resa. Ett långsamhetens liv. Jag har, sedan jag mådde som sämst, blivit lite piggare med en smula lägre feber – och tycker mig därför ha anledning att tro att jag åtminstone är på väg. Men febern hänger kvar och hindrar mig från att riktigt börja bygga upp konditionen igen. En kort aktivitet om dagen är vad jag märker att jag orkar och klarar utan att bli sämre nästa dag. En biltur till mataffären, en timme på restaurang eller ett tiominuters poolbad i skugga är såna aktiviteter. Det gäller att välja med omsorg. Idag blev det affären eftersom vi har ett kalasbarn imorgon.
Tänk att vanliga Cecilia skulle orka ett tiotal såna aktiviteter. På samma dag! Jag undrar när hon är tillbaka. Och jag undrar om det ska komma fler perioder av väntan och tålamod i livet. Detta är sannerligen inte den första – även om jag aldrig har varit fysiskt begränsad på det här viset förut. Och än har jag inte blivit bra på tålamod och långsamhet. Jag har förvisso behov av andrum också i vanliga fall, men lovordar effektivitet och sjunger sällan långsamhetens lov.
Det tar tid att fylla glaset igen, och dropparna är så små att de knappt märks en och en.
Den här söndagen hämtar jag näring ur ord sagda och skrivna av en poet och förebild. En vis kvinna. Just dessa dikter av Margareta Melin har jag läst många gånger.
Utan smärta inget liv
Utan smärta
inget liv som lever
ingen växt.
Ingen kärlek
utan sårbarhet
och sår:
Ingen fullhet
utan saknad sen –
sol som går i moln.
Låt oss inte frukta
livets smärta:
den gör ont
men gör oss inte illa.
Låt oss ta det bittra
med det ljuva –
äppelblom
och vinterns nakna gren
Margareta Melin (ur diktsamlingen Kärleken en bro)
Det mittersta rummet
Det mittersta rummet i själens hus
är mitt eget ljuvliga rum.
Där är min rymd och mina rötter
min okränkbara frihet
och kärlekens källa, outsinlig.
Där kan min nästa inte bo
ingen enda av de mina.
Deras rum i huset som är mitt
ligger runt omkring mitt centrum
utan trängsel, utan sammanblandning.
Har jag tillgång till min ensamhet
och livets friska brunn i mitt fördolda
då är jag fri att rikta mig åt alla håll
att glömma mig och dela andras villkor
utan att binda någon eller själv bli bunden.
Margareta Melin (ur diktsamlingen Kärleken en bro)
Margareta Melin har givit ord till växt i Sveriges Radios morgonandakter den senaste tiden. Jag är sällan vaken 05:45 numera. Trött av medicin, feber, värme och kanske av själva vilan. Jag tar tacksamt emot sömnen. Och podradion.
Sällskapsspelen har fått en renässans. Alla åren innan vi fick barn spelade vi (TP, Rappakalja, Therapy, Alias…) mycket och ofta och länge, och nu när delar av barnaskaran roas av vuxenspel och är vakna lika länge som föräldrarna blir det mer spelat igen.
Det är med andra ord inte memory och Fia med knuff, utan (i mitt tycke) roligare spel, som spelas. Extra roligt är det när trettonåringarna får frågor som ”Hur många sjukdagar per år hade svensken 2001?” och de vuxna får svara på vad Pippi Långstrumps häst hette 🙂
Kulturfrågan på kortet handlar för övrigt om en sång som jag tycker väldigt mycket om. Trubbel.
Det är vissa teman som återkommer i mina dikter, noveller och romaner. Längtan är ett sådant tema. Vänskap är ett annat.
En doft fick mig att minnas
en tid
en famn
en vän
Du gav mig plats att finnas
en frid
en hamn
igen
(Cecilia Ekhem, 2004)
Vi är med vänner. De firade porslinsbröllopsdagen med oss i onsdags, och hälften av skaran var med också på bröllopet för tjugo år sen. Den halva som är upp till tretton var av förklarliga skäl inte med 🙂
Döttrarna tillbringade så gott som dagligen tid med varandra som små, efter att ha fötts med en månads mellanrum, och sedan vi flyttade från Uppsala 2001 har vi sett till att få till en årlig semester med de här vännerna. Vi känner varandra med olikheter och likheter och det går att vara tillsammans även när sjukdom härjar. För drygt tre år sedan hälsade de på oss i Kenya, och lillebröderna fick chans börja lära känna varandra. De njuter av varandras sällskap lika mycket som systrarna, fastän några år skiljer gossarna åt. Jag tror att andra som är föräldrar känner igen det här med att samvaron med vänner får en särskild lyster när barnen också blir vänner. Under tiden vi föräldrar lärde känna varandra sjöng jag den här sången med kyrkans kör. Det behövs sånger om vänskap!
Vad är en vänskap, kan den förklaras
blicken som säger – vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner
Vi bara vet det, vet det
vänner vi skall förbli
Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamme
Vi vet det båda, båda
vår vänskap varar än
Fröjd det mig ger att Du finns i världen
att vi får mötas och skiljas så
Helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få
Text: Ulla Hornborg, Musik: Josef Haydn
Ibland vill jag dra armen över huvudet och skämmas över hur andra uttrycker sig när de försöker hjälpa till.
Jag läser en väns blogg och baxnar över svartvita kommentarer som lämnas i någon slags välvilja, men som jag aldrig skulle vilja ha. I mina ögon är man vilse när man ger synpunkter som handlar vad nån annan ”måste” göra. Utifrån några korta bloggrader kan man göra sig en bild av den andres situation. En bild. Färgad av min egen bakgrund och mina egna glasögon. Den objektiva bilden kan aldrig en betraktare ha, och det finns mycket sällan svartvita måsten. Men alldeles för ofta finns det svartvita synpunkter om vad andra borde göra. Rätt och fel. Bra och dåligt. Helt utan gråskalor. Men så är sällan livet. Mycket sällan.
Redan tidigare har jag nog nämnt att jag tycker att det är märkligt med vissa trender som plötsligt uppstår, t ex den att bilda hjärtan med händerna. Det verkar ha uppfunnits 2011 och numera är det långt ifrån unikt. Snarare epidemiskt. Ändå blev jag förstås förtjust som om det var första gången jag såg det när gossen gav oss ett hjärta vid sängkanten på bröllopsdagen.
Dotterns fina teckning och vackra text om sin kärlek till oss gav samma glädje. Och hjärtana på armbandet jag fick i uppmuntranspresent av goa FC har funnits med mig sen jag fick det. Snart sexåringen (som för övrigt gärna sjunger låten Hearts in the air) berättade för mig att hjärtana på armbandet handlar om Guds kärlek. Den tackar jag för.
När jag började känna mig bättre vågade vi oss på att göra upp planer, och jag föreställde mig (naivt) att nu skulle tillfrisknandet ta fart så jag mycket snart skulle kunna må som vanligt. Så är det vissa stunder. När vi satt ute länge igår kväll med vännerna och talade om liv och tro i den ljumma luften, då var det nästan som vanligt. Och alldeles fantastiskt.
Så vaknar jag till en ny dag med mer feber och förstår än en gång att ingenting kommer gå snabbt. Och alla de andra, vuxna och barn, åker glada till havet. Då känns det hopplöst och ensamt. Lika ensamt som på den här bloggen just nu.
Den som behöver glädje och lättja ska nog leta en annan blogg idag. Och så verkar ju vara fallet.
Jag har ofta tacksamhet som grundton, och är tacksam också över det för den känslan är skön att bära. Men oavsett hur sköna eller tunga känslor är så vill jag kunna dela med mig av dem. Det har funnits en stor tacksamhet i att ha blivit en smula piggare så att det alls är möjligt att fira nån slags semester tillsammans med andra. Men just nu är det tungt. Jag vill bli frisk. Riktigt frisk.
Vårdguiden berättar att jag ska ”kontakta vårdcentral om du har haft feber i fyra, fem dagar utan att samtidigt ha andra tecken på infektion”. De glömmer skriva att vårdcentralen kommer kalla det virus de första sju veckorna och påstå att det kommer att gå över av sig själv istället för att skynda på en omfattande infektionsutredning (som inleddes efter 2,5 månads sjukdom). Fyra dagar! Jag kontaktade vårdcentral efter några veckor när jag förstod att det inte stod rätt till. Det var svårt att stå ut då, när jag hade haft feber i fyra veckor. Och nu, efter fyra månader, är det inte precis lättare att stå ut, särskilt eftersom diagnosen ännu inte är säkert konstaterad. Jag är trött på att vara sjuk. På att vara utomstående. Den som inte kan följa med ut i solen, iväg på promenaden, bort till badet. Som är inkluderad men tvingas vara utanför.
Musik att vara ledsen till. The Poet Acts. Philip Glass. Det är jag och Meryl igen. Hennes blick är min.
Det har just blivit den 4 juli. En dag att fira.
Den 4 juli 1992 blev jag fru Ekhem. Jag. Jag som i tonåren trodde att det aldrig, aldrig skulle komma nån som skulle bli förälskad i mig. Nu har jag kallats för hustru i tjugo år. Och den som kallar mig det är den som jag innerligt älskar. Han som var min längtan.
Till Mattias
Du var min längtan
Jag ville fyllas av en kärleksglädje, sprittande som vårens vilda fors.
Jag ville gråta hejdlöst, och kramas hårt av ömhetens händer.
Jag ville vandra ensam, men hand i hand, mot befrielsens kors.
Jag ville vaka tillsammans, och se hur mörkret mot gryningen vänder.
Jag ville mötas nära. Lyssna i tystnad och förstå.
Jag ville trösta ordlöst. Glädjas i den glädje som var din.
Jag trodde att min längtan var mer än jag nånsin skulle få.
Du var min längtan. Nu är du min.
Cecilia Ekhem. 1991
När vi var nyförlovade tjugoåringar skrev jag den dikten. Den tonsattes av en kär vän som sjöng den för oss på vigseln. En härlig fest med över hundra gäster och en bild av hur vårt liv såg ut då. Vigseln, festen, gästlistan, menyn, klädseln….det var då. Och en alldeles fantastisk dag. Men det mest fantastiska är att också idag känns kärleken lika trygg och livet minst lika hoppfullt. Och barnen som vi redan då längtade efter finns här med oss.