Både igår och idag har jag fått gåvor som varit välriktade, med innehåll som visar att den som givit gåvan ansträngt sig för att träffa rätt. Och rätt blev det. Tröstegodispåsen som en granne och vän la i postlådan igår innehöll exakt mitt favoritgodis. Blå salmiakfiskar och halvmjuk saltlakrits.

Och idag ett första möte AFK (away from keybord) med ännu en bloggvän. Hon kom med både sig själv och delar av sin familj, och en annan godispåse, fylld med exakt de tesorter jag tycker om.

Omsorg med finess. Oj så det uppskattas! För även om presenter inte är en nödvändighet så är presenter som införskaffats med omsorg om mottagaren något alldeles särskilt att få.

Nu är tid för goda frukostar. Det är det väl alltid förstås, men just på sommaren blir jag alltid sugen på godare morgnar efter en vinter av tråkfrukostar. Extra tråkigt har det varit nu när jag tar en handfull tabletter om morgnarna. Det är som att jag har slarvat bort frukostarna till att bli en trist banan eller ett glas fil bara för att få medicinintaget avklarat. Så denna vecka har jag beställt hem goda grejor med maken från affären, och gjort guldkantsfrukostar.

En hasselnötsvecka kan man konstatera. Och en hemtjänstvecka. Just nu är min mamma här och testar den nya dammsugaren. Det finns mycket att fylla den med. Mamma jobbar och jag ligger på soffan och sliter ut en generation i taget.

Det har blivit en sport att hitta på lättlagad mat som ändå håller mina mått på vad som är gott nog att bjuda gäster på. Det här är nog det bästa. God pasta, raketsnabb sallad, kallskuret, ost, oliver, pesto och soltorkad tomat. Som synes räckte det också till lunch idag. Men orken räckte inte så långt idag däremot. Jag slocknade och sov mer än en timme i hammocken på altanen. Trots sjukdom, trots tuffa mediciner har jag väldigt svårt att sova dagtid. Men idag slocknade jag. Och lite av hoppet med.

Gårdagens middag blev en kyl- och frysrensning. Potatisar på väg att växa ur påsen, morötter på gränsen till att vilja kompostera sig själv. Tänk att det kan bli så gott.

I frysen fanns ett paket torskfilé och en nyfunnen favorit: Omegas ojämna laxfilébitar. Prisvärd finfirre. Ett par paket bacon fanns också i frusen. Redo att användas innan det hann fylla år.

Salt och citronpeppar på alla sidor av de nytinade fiskbitarna. Sen bacon hårt lindad runt fisken och ner i traktörpannan på medelhög värme. Efter att baconets stekts på båda sidor hällde jag i saften av en halv citron och lät det puttra på låg värme 10-15 minuter. Ner med en burk crème fraîche och en rest hackad dill från frysen och så puttra tio minuter till. En sallad med ruccola, tomater och avokade och bordet var dressed for success. Rest for success.

Med stora barnet på härlig övernattning vid havet och mannen på ett åttamilacykellopp, blev det en annan utflykt för mig och lilla barnet. Första frukosten utomhus.

Häggen står i knopp, scillan målar gräset blått och bland gräs och annat grönt (o)gräs blommar tulpaner. Fastän det är pingst lyser påskliljorna upp på olika plättar av tomten. Solen lagom varm och en glädje att vara så pigg att det går att njuta av de små utflykterna och guldkornen i väntan på långpromenader, semesterresor och andra guldtackor.

Det är kanske svårt för dem som inte läser/skriver blogg att förstå att nära relationer uppstår mellan människor som aldrig mötts öga mot öga. Men det gör det. Många av dem jag blir läst av eller följer i vardagen har jag aldrig sett, men ändå fått komma nära. Det är stort. Att det går att mötas nära oavsett var vi geografiskt befinner oss, oavsett hälsa och sjukdom, vånda och glädje. Jag får så mycket gott av er som följer mig här och ger er tillkänna. Och ibland kommer något extra. Som Marys ljus och som gårdagens brev av Birgitta, A piece of my Seoul. Efter en trött eftermiddag hos doktor, med förnyade recept och mestadels outrätade frågetecken kom jag hem till detta.

Förnyade recept av annan art. Jag som har längtat att få prova koreansk mat fick handskrivna recept, koreansk krydda och ett vackert handskrivet brev med goda önskningar. Glädje.

När jag gläds åt alla dessa fina människor jag möter i bloggvärlden så är det extra ledsamt att besöka andra slags forum, t ex Instagram. Vår tös har berättat om hur konstiga och elaka kommentarer som människor ger ibland. Nu har jag själv smugit in och tjuvkikat på Instagram en vecka (eftersom jag har blivit så tokförtjust i Sarah Dawn Finer ) och det stämmer tyvärr. En fin bild på t ex Gina Dirawi kan få kommentarer vars enda syfte verkar vara att sprida elakhet. Och en annan helt meningslös syssla är tydligen att vinna tävlingen om vem som ger första kommentaren på en känd persons bild. ”Första kommentaren!” ”Andra kommentaren!” Inga andra ord, ingen som helst uppmuntran eller respons på bilden – bara en tävling om vem som är först ut. Jag har svårt att tro att det ger glädje till den som har lagt upp bilden. Annat är det här. Oj så mycket uppmuntran och respons jag får. Tack!