När det är mycket att göra på jobbet är det lätt hänt att prioritera bort lunchpromenaden, då när den kanske behövs bäst. Jag behövde gå ut idag för att ordna inför utskick av fem Väntrum. (Fem! Tjohooo! 😀 ) Som tur var. För så här vackert var det.
Selångersån i vinterskrud
En snarlik bild tagen på samma ställe var med oss i Kenya för tre år sen. Den vinter när jag fick en son och förlorade en far. Igår var det tre år sedan pappa dog. Han hade varit skadad efter en olycka i 11 år, men livet tog slut oväntat och plötsligt medan mamma hälsade på oss i Kenya. Senare reste jag och min stora 10-åring hem en vecka över begravningen.
Från sommar och en helt annan värld reste vi. Till snörik och kylig vinter. Och ett förändrat liv. Det var märkligt. Och så svårt att åka ifrån nyfådde sonen. Och alldeles nödvändigt. På begravningen sjöng min kära vän, som också mina föräldrar träffat så mycket ända sen jag lärde känna henne. Summertime sjöng hon inte då. Men här.
Dottern fick SIMS 3 i julklapp. Något verkligt efterlängtat. Nu byggs det hus och familjer nån kväll i veckan. Jag blev också ihopbyggd en dag. För snygg i håret, för mycket smink och för lite rynkor – men annars ser jag ut ungefär så här just nu när jobbglasögonen är på.
Mitt sim:ade jag
Igår hittade tösen en telefonlista i sitt spel och testade numret till Adoptionsbyrån. En dialogruta kom upp:
”Du vill adoptera, så roligt. Vi skickar hem en socialarbetare direkt”
Både jag och dotter tyckte att det var riktigt bra att det verkligen skulle bli en adoptionsutredning och hängde kvar vid skärmen. Nästa dialogruta kom direkt. Där fick hon välja kön och om det var ett spädbarn, ett litet barn eller större barn hennes manlige ensamstående SIM skulle adoptera. Sekunden senare kom en socialarbetare hem till SIM-huset. Det skedde medan den blivande pappan stod i duschen. Min insatta dotter utropade: ”- Va?! Hon lägger bara barnet på golvet!? Och sen går hon!”
Så var det med den utredningen.
SIMS kanske har fångat hur en stor skara oinsatta tror att adoption går till.
Skrivardagen började med en promenad och sen en del ekonomiskt pyssel. Det är roligt att få hem sin F-skattsedel, men trist med texten nedanför som meddelar hur mycket jag ska betala i skatt. Det får mig än mer fast övertygad om att man ska göra det man är bra på. Förmodligen sponsrar jag Sverige med en del pengar eftersom jag inte kan det här med ekonomi, och det kanske kan vara en idé att leja nån annan att deklarera.
Men nu släpper jag det och går över till att läsa skrivarkamraters texter en stund innan jag ger mig på mina egna. Förra veckan såg jag gratisföreläsningar av generösa författarcoachen Ann Ljungberg, fick skrivartips och tankar om att jag nog har en del kvar att göra med mitt andra romanmanus – som redan har tagit ett par refuseringssvängar.
Ikväll går jag med en barndomsvän till Jazzklubben i Sundsvall. Deras Måndagsjazz gästas av Linda Pettersson Bratt som jag upptäckt alldeles för nyss. Ska ta och lyssna på henne nu, för den jazzkanal jag just nu lyssnar på är nog lite för svängig för att koncentrationen ska kunna landa på egna och andras ord.
VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Vi hade flyttat tillbaka till min födelsestad Sundsvall och undrade om det verkligen var rätt beslut. Längtansflickan hade precis fyllt tre år. Syskonförsöken via IVF påbörjades precis i den vevan och jag skulle våren 2002 smärtsamt gå in i den vägg som var utmattnigsdepressionen.
VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Den 22 januari var svärföräldrarna på besök och nyfyllda dottern hade kalas på lördagkvällen med finklädda vänner. Den dagen (men flera andra) bloggade jag inte på Villhabarn.
FEM SNACKS DU GILLAR
Parmesan. Saltlakrits. Vindruvor. Chipsigheter. Körsbärstomater.
FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
Lingonben (tror jag minsann…). Innan natten kommer. Do re mi. I know him so well. Gud för dig är allting klart. (Psalmer är in bästa gren. Jag kan inga moderna låtar, men däremot en del snapsvisor från barndomen 🙂 )
FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR:
Köpa en skrivarstuga.
Resa både med mig själv själv och med familj och vänner.
Bidra till fattiga vänners drömmar och därmed vardagsförsörjning.
Anmäla mig till en skrivarkurs eller retreat per kvartal.
Anställa ett gäng proffsiga människor: städare, revisor och marknadsförare till att börja med.
Sätta undan pengar innan de gick åt till mjölk.
Oj – det blev fler. Då skippar vi väl den sista då 🙂
FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:
Foppatofflor (skulle jag aldrig betala för eftersom jag tycker de är vedervärdigt fula- men jag lånar mammas i smyg i stugan när jag springer ut…)
Snordyra märkeskläder (Idag hade lokaltidningen en enkät om vilka underställ folk hade när de åkte skidor osv. Ingen svarade ”gamla polarnochpyretkalsingar och yllebyxor från 70-talet” 🙂 )
FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
Skriva. Promenera. Samtala. Laga god mat och äta den med dem jag tycker om. Mogna.
FEM FAVORITLEKSAKER:
iPhonen. iPhonehörlurarna. WiFit-apparaten. Zestjärnet. Katten (utom när hon river ner och förstör)
TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN:
Just DU som ännu inte fått utmaningen (som inte var så värst utmanande) men vill svara på frågorna.
Nio Väntrumläsare eller bloggläsare som jag (ännu) inte känner till.
PS. En fråga saknades i numreringen – som jag tog bort. Nyfiken på vad den hade kunnat handla om, och road av att fler gör som jag hade kunnat göra – men inte gjorde.
Jag skriver ofta om kärleken till mina barn, och om den gränslösa tacksamheten. Ändå mår jag illa av sånt här som cirkulerar på Facebook.
♥ ♥ ♥ Jag kommer alltid att behöva mina barn, oavsett i vilken ålder jag är. Mina barn får mig att skratta, gör mig stolt, fått mig att gråta, sett mig gråta, kramat mig hårt, sett mig misslyckas, piggade upp mig, höll mig på fötterna och har drivit mig till vansinne ibland…..Men mina barn är ett löfte från högre makter att jag kommer att ha vänner för alltid! Sätt detta som din status om du har vackra barn som du älskar av hela ditt hjärta ♥ ♥ ♥
Så olika vi är. Jag anar att det är samma grundkänsla som får den ena att kopiera såna här statusar och den andra att ”kräkas” över dem. Det gör jag. Språket är uselt och för övrigt tror jag inte på det som står. Det finns tyvärr många barn och vuxna som har brutit kontakten, och hur nära banden än är så är definitionen jag tänker mig i föräldra-barn-relationen inte detsamma som vänskap. Kopierade statusar, massmejl, opersonliga julkort och kedjebrev är sånt som jag vrider mig obekvämt av. Men utmaningar som den Märta har skickat kan jag gilla. Själva ifyllandet, däremot inte spridandet. Så snart kommer svaren.
Mer snö.
Söndag och kyrkdag – med bland annat fikafixande och nya bekantskaper. Sen hem och härlighetsskotta. Jag gillar verkligen den motionsformen. Särskilt när snön är lätt som idag. Och ett tag var det som att det var konstsnö som föll ovanpå den andra.
God söndagmiddag (risotto, sallad och kött har jag väl visat på bild hundra gånger redan…) och nyss åt jag de sista tre pralinerna ur denna ask som inköptes igår. Vi åt ingen Alladin i jul, så en födelsedagshelg kändes det passande.
Och nu är det nog väldigt passande med en promenad.
En familjeutflykt blev det, precis som trettonåringen önskat sig. I smyg hade jag bokat övernattning på hotellet på Södra berget. De hade annonserat om prisvärt familjepaket och ett 300 kvadratmeter stort lek- och spelrum. Det lekrum som vi hänvisades till var kanske 30 kvadratmeter i en sunkig källarlokal, så det verkar som att annonsering och byggtakt inte riktigt gått hand i hand. Men det var inte hela världen. Vi hade en härlig hemester. Semester på hemmaplan. Tänk vad en helg kan verka lång när man gör något extra.
Tarzanstigen funkar aningen bättre sommartidVarm choklad och nysnö
Vi började med lite utelek och mellanmålspicknick innan det var dags att checka in. (”Ja! Nu går vi och kikar in!” sa femåringen exalterad)
Svårt att ajfånblogga idag. Typsnittsbyte mitt i. [Nu redigerat….] Nån som vet om det finns nån app för WordPress?
En gammal vän på Facebook skrev i sin status ikväll om att det kan verka uppkäftigt att vara tacksam och lycklig, och just det har jag också tänkt på. Om tacksamhet sticker andra i ögonen. Jag tror det kan vara så. Att den som är sårad, lever i smärta, kan ha svårt att stå ut med andras lycka. Som den smärta det är för de allra flesta barnlösa att se ultraljudsbilder och lammskinnsbäbisar. Å andra sidan kan jag bli matt av att höra (live och på FB) människor uttala/skriva lyckorusiga eller dystra rapporter om sina idrottslag som om det vore familjemedlemmar. Utan att de brukar nämna glädje eller oro över den familj de faktiskt har.
Ja, nu är jag helt inkompetent när det gäller kärleken till idrott. Men den till en egen familj är jag så förundrad över att få uppleva dag efter dag att tacksamheten liksom sipprar ut av sig själv. Oavsett om andra storknar av den.
Just nu. Familjeutflykt med övernattning som om vi vore turister på hemmaplan. Vi mår så gott.
En hög med välvikta lappar. Blunda, röra runt och dra.
På utlovad tid drogs vinnaren bland de inkomna tävlingsbidragen. Det är för övrigt mer häpnadsväckande att jag har gjort keramikskålen än att jag har skrivit boken 🙂
Tack till alla som tävlade och därmed hjälpte mig att sprida ordet om Väntrum. Ni som inte vann är förstås välkomna att beställa boken (självklart får ni ett riktigt bra pris) – eller att fråga efter den på ett bibliotek.
And the winner is me!
Att få fira tretton år som mamma ger verkligen vinnarfeeling. Och att tösen önskat sig en familjeutflykt för att fira eftermiddagen och kvällen är också en riktig höjdare. Det ska hon få. Vi få. En toppenutflykt!
När jag pysslade med vinnardragningen lyssnade jag på Zifa. Låten Mother känns passande en dag som denna när jag minns hur det var att bli mamma.
För tretton år sen låg jag och vaknade efter ett akut kejsarsnitt. Jag hade varit inlagd ett par veckor för havandeskapsförgiftning och värkarbetet satte igång på kvällen, men man trodde att barnet inte mådde bra så det blev akut kejsarsnitt på morgonen. Tack och lov så är jag för smärtlindring, och eftersom jag redan hade ryggbedövning så fick både Mattias och jag vara med vid snittet. Dvs, jag fick vara vaken. Svårt att smita ur rummet i övrigt. 🙂 Men läkare och sköterska verkade ha glömt att vi var där, för de började gräla.
-” Hur vore det om doktorn hjälpte till?”
– ”Men jag står ju här med tarmarna!”
Det var faktiskt chockartat när de sen inte höll upp ett tarmpaket utan världens finaste lilla bäbis. Vår Ellentin. Jag är glad att ha fått uppleva en graviditet (om än mycket orolig) och ett nyfött barn, men är också så tacksam över att ha fått förstå att kärleken och lyckoruset är precis detsamma över lillebror, även fast någon annan burit honom och fött honom till världen. Jag tackar denna okända mamma för det, och tackar de barnhem som har givit honom det han behövde innan vi möttes. Och att de år vi varit ifrån varandra inte alls påverkar hur nära vi står varandra.
Jag är mamma. Jag upphör inte att glädjas över det.
Mother.
Berget som familjen besteg häromdagen har skrivit ett eget blogginlägg idag. Berget som funnits sen urminnes tider och var mitt från det att jag var tre år (strax innan jag mötte vännen som gav berget orden) och som jag nu bor nära igen. På andra sidan.
När jag lämnade Sundsvall trodde jag inte att jag skulle bo här igen. Då längtade jag kärlek. Och kärlekarna kom. Ett drygt decennium år senare flyttade jag tillbaka till bergets (andra) fot med man och liten dotter. Nu bor jag här med dem och en kärlek till.
Det är gott! Värt att fira. Och snart är det dags att sova – eftersom det snart är tid att fira. Och att dra en vinnare. Alla som före kl 09:00 imorgon har bloggat eller delat tävlingslänk alternativt romanlänk – och sen meddelat mig det är med i omröstningen.
Jag har som sagt inte alls bråttom med att göra mig av med julen. Och idag fick jag hjälp av vädret att behålla julkänslorna lite till. Granen som numera står där utanför ytterdörren hade fått nytt pynt när jag klev utanför dörren strax före halv sju.
I fönstren lyser det fortfarande. Både av ljusstakar och av kattögon.
Utflyttad julgran
Och på en tolvåring hänger annat pynt.
Fönstertittaren från förra bilden hänger med matte
Men imorgon bitti är det tretton år sedan denna älskade tös föddes. Behöver jag säga att jag minns väldigt väl vad jag gjorde för precis tretton år sedan? 🙂
